OS-facklan, opinionsundersökningar, kärnkraft och bra musik
Så var den veckan avverkad. En allt annat än bra vecka. Mycket strul, elände och allmänt hopplöst på jobbet. På nyhetsfronten hände det dock både ett och annat. OS-facklans fortsatta väg möttes under veckan av a) massor av polis; b) av massor av förbannade demonstranter som inte tycker att Kina är värdiga att genomföra OS.
Den märkliga situationen är att demonstranterna demonstrerar mot kommunistregimen medan etablissemanget försvarar Kinas politik då den inte får störa de lysande affärerna som bedrivs med Kina. Alltså vänsterdemonstranterna angriper kommunistregimen för dess brott mot de mänskliga rättigheterna och utsugningen av Kinas arbetarklass medan högerpolitiker över hela västvärlden stödjer i praktiken den samma. En logisk kullerbytta - inte, för högern spelar det ingen roll om det är en fascistregim eller om det är en kommunistdito bara det blir lysande affärer. Moral - pengar luktar inte. Demokrati kan till och med vara en belastning.
Att det kom en ny opinionsundersökning under veckan som visade att fortfarande är gapet mellan regeringen och oppositionen gigantiskt. Det har inte bara legat still utan t.o.m. ökat och ligger nu på hela 16 procent. Vad som skall rädda den här impopulära regeringen står skrivet i stjärnorna och Reinfeldts period som statsminister verkar bli endast fyra år. Förtjänt ,men högerregeringen skulle aldrig fått chansen överhuvudtaget. Den skada de ställt till med kommer att ta lång tid att reparera.
Ungdomsarbetslösheten har inte minskat; välfärdssystemet har försämrats avsevärt och nya dråpslag mot sjuka och arbetslösa är att vänta. En allt mer ökad brist på utbildade yrkesmän och nedrustad vuxenutbildning. Inte ens småföretagarna tycker att det har blivit bättre utan är missnöjda, inflationen har tagit fart tack vare den släpphänt och rundhänta ekonomiska politiken.
Kort sagt regeringen har visat att deras politik inte leder till bättre tider och bättre villkor för vanligt folk. Vinnarna bor i överklassområdena i storstäderna.
Kärnkraftens vara eller inte vara har blivit aktuellt igen. Nu senast genom att Folkpartiet har än en gång talat sig varmt för ett ökat användande av kärnkraft. Och (fp) är inte ensamma i sin uppfattning. Samma uppfattning finns inom alla partier och inte minst inom näringslivet men även facken som verkar inom industrisektorn.
Det finns flera skäl att diskutera kärnkraften. Klimatfrågan, tekniken har utvecklats, det har de facto bara skett en verkligt allvarlig olycka och det var i ett illa skött sovjetiskt kraftverk. Annars har alla incidenter hanterats utan allvarliga följder. Kärnkraften är med andra ord uppenbarligen säker. Den är billig och tekniken för att ta hand om avfallet utvecklas snabbt.
Den opinion som sa nej och nja för årtionden sedan kan knappast få styra politiken nu när vi har kommit in ett decennium in på det nya årtusendet. Politikerna måsta våga ta debatten då det är nya omständigheter och villkor som gäller nu.
Veckans musiklyssnande har varit koncentrerat till i princip två namn. The Clash har fått sig en ordentlig genomlyssning på nytt och bandet framstår som lika vitalt och aktuellt som då 1977 och framåt. Första LP:n energi, den politiska radikalismen i "Give `Em Enough Rope" och "Combat Rock" känns aktuellare än någonsin. "London Calling" och "Sandinistas" kreativitet är slående och befriande. Lyssna igen, The Clash framstår alltmer som ett av de största banden i rockens historia. Helt i nivå med The Beatles och andra sextiotalsikoner.
Den andra med ökat intresse avlyssnade rösten är den walesiska tjejen Duffy och hennes "Rockferry"-platta. Tidlös soul med en sensationell röst. Många jämför henne med Dusty Springfield. Inte helt fel men inte nödvändigt för hon står verkligen på egna ben. Bra låtar med vettiga texter. Hoppas bara hon inte går i samma fälla som Amy Winehouse. Hoppas hon inte kastar bort sin exceptionella talang på spånken och pillren. Då kan Duffy bli riktigt, riktigt stor.
