För sent, för lite
Nu är det väl ingen längre som ifrågasätter om det är kris i kapitalismen. Marknadsekonomin i sitt otyglade, oreglerade form har gjort total bankrutt i o m höstens utveckling. Hela banksystemet hade kraschat om inte regeringarna i västvärlden inte gått in med enorma summor för att undvika den totala kollapsen. Ett nytt 1929 hade vi annars fått se och det inser de flesta att det inte är en möjlig väg att gå.
Nu är det också klart att även vår egen s.k. alliansregering, ett riktigare namn är högerregering, fått bita i det sura äpplet och erkänna att deras övertro på marknaden som läkande kraft för en sjuk ekonomi och som garant för tillväxt och sist men inte minst trygghet och utveckling. Regeringens ekonomiska krispaket som utsattes ögonblickligen för besk kritik från alla håll utom möjligen de sista entusiasterna på DN.
Det är inget fel på många av åtgärderna som ROT-avdrag och en del annat. Men felet är att det kom så sent så skadan och nedgången, varslen och konkurserna hann få fart. Regeringen senfärdighet kostar tiotusentals jobb. Försämringarna av a-kassan som gjordes för två år sedan innebära att människor kommer att få gå från hus och hem och inte minst regeringens icke-politik i krisens inledning skapar otrygghet och otydlighet om vad egentligen regeringen vill.
Ett tydligt exempel är regeringens agerande gentemot fordonsindustrin och överhuvud industrisektorn där det har varit tydligt att regeringen och inte minst Maud ”Bävern” Olofsson rent ut sagt har nonchalerat signalerna både från företag och löntagarorganisationerna. Man kan t.o.m. misstänka att Olofssonskan har den uppfattningen att industripolitik är inget en sittande regering ska driva. Det får gå som det går enligt laissez-fair filosofin som nyliberalerna förfäktar.
Fordonsindustrin och inte minst deras underleverantörer och husindustrin är där krisen har gått längst. Nu hotas hela fabriker och en hel industrigren av sammanbrott mycket beroende på bristen på kontanter. De saknar helt enkelt pengar till inköp av råvaror och komponenter och till det löpande eftersom kunderna har fått sina krediter indragna av bankerna. Krisen är ett faktum och ett klart bevis för att en otyglad oreglerad marknadsekonomi ofelbart leder till spekulation och det går åt helvete för att tala klarspråk.
En annan enligt min uppfattning välgrundad misstanke man kan hysa är att Maud Olofsson och hennes nyliberala anhängare inte hyser nog större kärlek eller omsorg om industrin utan tycker den kan vi både ha och mista. Vi har ju istället en marknad med hushållsnära tjänster och den utlovade växande tjänstemarknaden. Här finns också tydliga likheter med Margret Thatchers politik under 1980-talet. Hon lät hela grenar av engelsk industri spolas ner i det nyliberala ekonomiska avloppet. Den brittiska stålindustrin, bilindustrin, grafiska industrin och inte minst kolgruvorna rönte ett sådant öde.
Det hade inte behövt ske om man fört en annan politik. Britterna kunde försörja sig inom tjänstesektorn enligt Thatcher när hon besvarade den anklagande frågan i parlamentet om vad de arbetslösa skulle göra i framtiden.
Saktfärdighet, för lite och ringa omsorg om industrin utmärker regeringens politik. En politik för systemskifte och en helt annat Sverige där klyftor och på sikt även ökade motsättningar blir ett faktum. Regeringen Reinfeldt får här hjälp att snabbare nå sitt mål som statsvetenskaparen Stig-Björn Ljunggren menar är det samma som förut (Se Högern att lita på Hjalmarsson & Högberg, 2006). Det är inte moderaterna som har flyttat sig mot mitten utan mitten som har flyttat högerut.
Högerpolitiken hotar att leda Sverige in i en väsentligt svårare kris än den som vi genomled under 1990-talet. En i sanning allt annat än lovande framtidsvy. De är också långt ifrån Reinfeldts & Co. Utlovade blå dunster och ljusa sommarmoln från valrörelsen. Sannings timma är inne – regeringsdugligheten och de verkliga avsikterna skall nu prövas av verkligheten. Vi har anledning att befara det värsta….
Nu uppmuntrar Piskbärarborg oss dessutom att konsumera svenskt! Och framför allt att konsumera mera. Men nu har ju regeringen fört en sådan politik de här två åren (fast i ärlighetens namn beredde Göran Persson landet för dem, eller fortsatte på den förra borgerliga regeringens väg 1994) att folks grundtrygghet inte längre finns. Vad tror han då att folk gör när krisen kommer? Konsumerar? Icke sa Nicke. De sparar, och får de mer pengar så kommer de att spara allt de kan i alla fall - för det vet ju hur illa de kan råda ut om det blir värre - och det blir det.
Vi sitter just nu den japanska soppan alltså.
Detta är en av orsakerna till krisen, nämligen USA:s dåliga grundtrygghet som bl.a. gett finansvärlden mycket mer pengar att spela bort då folk, som har kunnat, har sparat i fonder, till barnens utbildning, som reserver etc.
Ja milda makter vilken soppa.
