Ingemars blogg

På regeringen Reinfeldts minuskonto finns det åtskilligt att sätta upp. Saktfärdigheten i krispolitiken som innebär att de snabbt ökade varslen blir verklighet i kraftigt ökad arbetslöshet. Bara under december 2008 jämfört med samma tid 2007 så har arbetslösheten ökat med närmare 20.000 personer,  en i sanning förfärande siffra. Näringsminister Maud Olofsson har däremot inte haft något att säga i saken och Littorin verkar vara nöjd med att a-kassan nu är en skugga av vad den var innan valet 2006. Detta trots att den redan då var utrustad med en hel del skavanker.

Borgs misslyckande att stabilisera det svenska banksystemet är ytterligare ett exempel på hur högerns politik har misslyckats. Ett misslyckande som kan få konsekvenser av negativt snitt för finanssystemet i Sverige. Likaså är arbetsmarknadspolitikens haveri en verklig jobspost där nu när industrin inser att den kommer att få stora problem när det vänder att hitta rätt utbildad personal. Då finns den inte eftersom arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildningen i praktiken har lagts ner till förmån för medelklassens skattesänkningar.

A-kassan, skattebestraffningen av fackliga medlemmar, försvagningarna av arbetsrätten som Laval-domen innebär är andra minusposter som kommer att vägas in i vågskålen när valdagen kommer. Men räcker det här? Är det redan klart att Reinfeldt får sitt välförtjänta respass eller finns det skäl att vara orolig för vänsterblockets sympatisörer? Jag menar att det finns ett antal skäl för detta trots att regeringen Reinfeldt har sina uppenbarliga akilleshälar.

Det första är att otydligheten hos oppositionen. Först är de två sedan tre när vänsterpartiet får vara med. Nu vet vi inte på vilka villkor och framförallt det är otydligt vad miljöpartiet kommer att tillåta av att socialdemokraterna går till vänster när Ohly fortsätter att driva en politik som är de facto ligger mer i linje med (s) gräsrötters värderingar och skepsis mot (mp):s opålitlighet. Det här talar för Reinfeldt om inte den tilltänkta vänsterkoalitionen ska uppfattas som ett framtvingat eko av Reinfeldts strategi. Detta om inte de tre partierna kan snabbt hitta en politik som i all väsentlighet möter vänsteralternativets väljares önskemål.

Det andra är att regeringens gynnas av den ekonomiska krisen så länge inte arbetslösheten löper amok. Men även då är det inte säkert att krisen är till fördel för oppositionen om inte regeringen Reinfeldt gör riktiga tavlor vilket varken Borg eller Reinfeldt gjort ännu. Tvärtom, de kan gömma sig bakom riksbanken självständighet och den amerikanska ekonomins haveri. Genom att lägga ansvaret på de arbetslösa för arbetslösheten på dom själva i retoriken. Reinfeldts regering kommer att hävda att de politiska besluten har röjt undan alla hinder för att de arbetslösa ska hitta jobb. Inte en korrekt beskrivning, men delvis politiskt retoriskt framgångsrikt än så länge. Att sedan regeringen Reinfeldt genom saktfärdighet och övertro på marknadens självläkande räcker kanske inte i slutänden när de måste möta krisens handfasta konsekvenser.

Vi vet också av erfarenhet sedan 1990-talets kris att de som har jobb inte så gärna tar ansvar för arbetslösheten om det kostar dem själva höjd skatt exempelvis. Medelklassen känner sig då hotad av arbetarklassens arbetslöshet och väljer att blunda och rösta borgerligt om det gynnar den egna plånboken. Detta är också Reinfeldts största fördel och ironiskt nog kan en fördjupning av krisen och en ökad arbetslöshet gynna därför högern och regeringen så länge storstädernas medelklassväljare kommer undan arbetslöshetsspöket.

Det tredje problemet som kan gynna regeringen är att (s) och Mona Sahlin har problem med förtroendet. Både som oppositionsledare men också internt. Det finns inom partiet och rörelsen en misstro mot Sahlins förmåga och hennes politiska fingertoppskänsla. Det visade sig när hon först gör upp med miljöpartiet för att sedan behöva backa efter att oppositionen internt. Höstens schabbel har därför gynnat högern mer än vad man kan tro. De har gett regeringen argument och ammunition för att ifrågasätta Sahlins ledarförmåga. Internt har det skärpt motsättningarna i synen på Sahlin inom partiet och i rörelsen. Detta trots att Sahlin har lyckats med det historiska att sy ihop de historiska fienderna vänsterpartiet och socialdemokraterna och detta tillsammans med ett semi-borgerligt parti.

Det fjärde som kan komma gynna högern är fackets och LO:s försvagning. LO har drastiskt skurit ner sin organisation och ca 30 % av personalen har lämnat sina anställningar under den andra halvan av 2008. Det innebär också att rekonstruktionen av organisationen säkerligen kommer att ta sin rundliga tid. Det innebär också att LO:s förmåga att vara partiets stöd och att förmå att mobilisera fotfolket försvagas när de kommer att behövas för att föra markstriden mot högerns fotfolk. De motsättningar som också finns internt inom fackföreningsrörelsen där missnöjet med LO:s officiella syn på Lissabon och EU:s nya grundlag. Förbund som Byggnads och Transport innebär en inte oviktig del av pusslet som kan komma att gynna högern i slutänden genom att de olika uppfattningarna om Laval-domen och Lissabon kan ta kraft från kampen om Rosenbad.

Det femte i analysen av varför kampen om Rosenbad kommer att hårdna väsentligt och det är att man inte ska underskatta högerns förmåga att sluta leden när det gäller. Den är historiskt sett väsentligt större än vänsterns dito. Högern är bättre av tradition att mobilisera på valdagen än vänstern. Högerns väljare inser i högre grad att det är viktigt att gå att rösta på valdagen. Kan vänstern och oppositionen hålla samman och framstå som ett verkligt alternativ till högerns strategi kan detta ändras. För att det inte ska bli en obehaglig resa som slutar med att Reinfeldt får sin andra mandatperiod då möjligheterna att fortsätta sitt systemskifte inspirerad av Thatchers omvandling av hennes dimomhöljda ö. Reinfeldt vill gärna gå till historien som den som bröt ner den svenska välfärdsmodellen och ersatte det med en marknadsliberal medelklasshegemoni.

De 10 procenten kan därför snabbt bli av noll och intet värde. De kan t.o.m. bli en belastning om de innebär att oppositionens valarbetare tror segern redan är vunnen. Valet 2010 är allt annat än klart. Oppositionen befinner sig i motvind även om alla opinionssiffror fortfarande är på oppositionens sida. Det är dock i praktiken knappt ett år kvar till valrörelsen startar på allvar och mycket av den underliggande politiska vegetationen visar på en alternativ utgång av valet september 2010.

Oppositionen måste bli trovärdig, den måste visa på starkt ledarskap, den måste visa upp en politik och en samhällssyn som förmår att vinna inte bara väljarnas röster utan också väljarnas hjärta och själar. Det måste bli en politik som beskriver och tecknar ett samhälle där solidaritet ersätter egoism, där exkluderande av arbetslösa, sjuka och minoriteter avlöses av inkluderande, där vuxna kan få en andra chans och där individens ambitioner kan inlemmas i kollektivets möjligheter. Kan vänstern presentera en sådan politik och vinna hjärtan och själar då vinner man valet 2010. Ingen vinner några val på att sitta still och hoppas på att SIFO och andra opinionsmätare får rätt. Det vinner inga val.

www.kulturochpolitik.se

Dagens Foto

www.ordochkultur.se