Varför så tyst?
I dag skriver 8 fackledare från TCO på Aftonbladets debattsida. De angriper, med rätta, diskrimineringen som sker av homo- och bisexuella på arbetsplatserna. Det är självklart att ingen skall utsättas för mobbning eller annan kränkande behandling på grund av sin sexuella läggning. Att påstå något annat eller ha uppfattningen att det är korrekt att kränka någon människa över huvud taget är i sig i vart fall för mig otänkbart. Naturligtvis är det också för facket och fackliga ledare oavsett om de är ordförande i TCO som Sture Nord eller en klubbordförande eller skyddsombud på en arbetsplats i någonstans i vårt avlånga land.
Det är bra att facket är tydligt när det gäller diskrimineringsfrågorna. Alla människors lika värde är en röd tråd i allt fackligt arbete. Det spelar ingen roll vilka sexuella preferenser du har, vilken hudfärg du begåvats med eller etniskt ursprung. Det har ingen betydelse för ditt människovärde.
Men samtidigt finns i TCO-ledarnas artikel ett drag av politisk korrekthet. För var har det fackliga ledarskapet funnits det sista året när arbetsplatsolyckorna och framförallt dödsfallen galloperat iväg mot nya sällan skådad omfattning. Det har helt enkelt varit en förfärande ”utveckling”.
Låt oss påminnas om den 15-åriga flickan som föll ner från ett tack då hon inte hade livlina; chauffören som klämdes ihjäl i Åtvidaberg för att han utförde arbetsuppgifter ensam där de bort varit två; byggjobbaren som ramlade ner på grund av att det saknades skyddsräcke eller nu senast katastrofen i Kista där entreprenören hade ändrat ritningarna och därmed försvagat konstruktionen av någon outgrundlig anledning. Alla dessa händelser har tagit människors liv.
Fackets roll är att ta till vara medlemmarnas intressen. Facket ska kämpa för att arbetslivet inte ska vara varken diskriminerande eller livsfarligt. Ingen ska behöva gå till jobbet varken för att bli mobbad eller riskera att skadas eller t.o.m. dö.
Var har de fackliga debattörerna varit när människor har dött på jobbet under sommaren och sedan högerregeringen dragit ner på sina ambitioner vad det gäller arbetsmiljön. Det har tyvärr varit lika tyst som på det de berömda sju dövstumsinstituten.
Det kan kanske uppfattas som grått och tråkigt och inte lika förlåt, sexigt, att diskutera arbetsmiljö. Men vem ska göra det om inte facket gör det. Det handlar också om facklig trovärdighet. För med vilken rätt kritiserar debattartikelns författare diskriminering utifrån sexuellt bigotteri när man är tyst om den arbetsmiljö som tar samma fackföreningsledares medlemmars liv?
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
Missa inte Samirs äventyr i det nya FRA-övervakade Sverige: www.samircomics.com
Diskrimineringen som sker av homo- och bisexuella på arbetsplatserna är fel. Men det kan också vara tvärtom. Att hbt personer utsätter heterosexuella.
Så varför inte prata om alla som utsätts?
