Det var kollektivet Spanien som vann fotbolls-EM
Så då var fotbolls-EM slut och rätt lag vann. Ja, jag vet att jag skrev för en vecka sedan att de skulle varit kul att se Turkiet och Ryssland mötas i en final. Men, inget av de två lagen räckte i slutänden och det blev helt rättvist att Spanien efter 44 år vann en större mästerskapstitel. Vad som var intressant med Spaniens fotboll är att de plötsligt spelar som ett lag, ett kollektiv, inte som ett antal i och för sig duktiga individualister utan det var ett kollektiv som vann EM.
Både Turkiet och Ryssland har något stort på gång och om några år är jag inte förvånad om den dominerande fotbollen skrivs Spanien, Holland, Turkiet och Ryssland. Många av de tidigare stormakterna i fotbollsvärlden är en skugga av tidigare framgångar. Det gäller England, det gäller Italien och även Tyskland är en skugga av sig själva. Det är också bra för fotbollen och det är bra för publiken när dödgrävare som Grekland ges respass ur EM. Spanien var värdiga vinnare och EM-turneringen var i huvudsak en ren propaganda för en publikvänlig och lysande, sprakande och vibrerande fotbollsunderhållning!
En vecka i London ger två saker; ont i fötterna och en massa upplevelser. London är en fantastisk stad med sin mix av all världens smaker, språk och kulturer. Du kan höra arabiska, turkiska, afrikanska språk, spanska, italienska osv. Du kan äta mat från alla världens hörn; hitta kläder, böcker, musik, konst och kultur från överallt. London är helt enkelt Europas New York. Sedan blir saken inte sämre av en väl fungerande, om än varm och trång tunnelbana, bussar som tar dig på tvären.
Nu är det semester även om en del jobb måste göras så blir det för första gången en lång semester till mitten av augusti då jobben börjar samlas; dokumentationer av exempelvis Ungdomsforum på Runö och inte minst min medverkan på Motståndsfestivalen 27-30 augusti i Riddarhyttan. Två viktiga händelser i augusti.
Två de mest intressanta föreläsarna som kommer till Motståndsfestivalen mötte jag i London för överläggningar och planering inför Riddarhyttan. Mike Smith från brittiska TUC (LO:s motsvarighet i UK) och John Callow från Marx Memorial Library vars föreläsning tar sin utgångspunkt från Rosa Luxemburgs tes socialism eller barbari. Smith kommer att dra slutsatser utifrån ett fackligt perspektiv av Thatchers anti-fackliga politik på 1980-talet och dess konsekvenser för löntagarna i Storbritannien.
Till sist…..
Dennis Wilson Pacific Ocean Blue (Caribo CD)
En två-cd utgåva av Beach Boys brodern Dennis Wilson soloproduktion från 1977. Den gick ganska obemärkt förbi mitt i punklarmet men är en underbar västkustplatta som är så värd att återuppta bekantskapen med. En melankolisk oerhört vacker platta som konstaterar till den glatta Kaliforniakänslan. En utmärkt produktion som gick de flesta förbi då det begav sig.
The Big Stiff Box Set (Salvo CD-box)
98 (!!!) 45-A-sidor samlade på en CD-box Här finns alla framsidor, tyvärr inga B-sidor, men man kan inte få allt. En utmärkt essay skriven av legendariske DJ:en Ian Peel medföljer också i denna snygga box. Här finns alla de klassiska låtarna och alla de numera helt bortglömda små juvelerna från skojaren Jake Riverieras skivbolagsäventyr.
( FOTO Ingemar E. L. Göransson)
Italien - Spanien = EM i sömnpiller
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
Fotbolls-EM fortsätter att rulla på. Kvällens match mellan Italien och Spanien var tyvärr inget annat än ett sömnpiller av stora mått. Här behövdes inga tabletter för att somna. Däremot gläder Ryssland med en lysande fotboll och Turkiet med en vilja som kan försätta och flytta berg.
Fotboll ska vara roligt, det ska vara spännande och det ska vara en vacker form av mänskligt schackspel. Tyvärr de flesta europeiska lagen visar inte upp detta utan de representerar en övertaktisk form av fotboll där fegheten och rädslan att göra fel dominerar istället för ett publiktvänligt spel.
Jag hoppas att Turkiet och Ryssland möts i finalen för de två lagen har visat upp en fotboll som är som fotboll ska vara – helt underbar med en massa jävlar anamma!
Musik, musik här är några tips i den årstid som den svage kallar sommar:
Simon Dupree And The Big Sound Part Of My Best (EMI)
Engelsk 60-talssoul som är sorgligt bortglömd. Ett band som var alldeles utmärkt, men tyvärr missade totalt framgångståget. Försökte sig till sist på psychedelia i den vackra Kites och fick en mindre hit. Sedan var det slut. På den här samlingen finns allt inklusive deras legendariska LP både i mono och stereo-version (som bara kom ut i USA på Tower, vad jag minns).
T-Bone Walker Stormy Monday Blues (BGO)
Ursprungligen en Bluesway-platta utgiven 1967 här i en välförtjänt och välkommen CD-version, numera även den utgången. T-Bone Walker var en föregångare för gitarr-bluesen som den kom att definieras av exempelvis B.B. King, Albert King, Otis Rush och andra. T-Bone Walker gjorde massor av inspelningar sedan mitten av 1940-talet till han avled 1975. Bluesway-plattan är faktiskt en av hans bästa under hans senare år.
Calvin Boze and his All-stars Havin´A Ball (Moonshine LP)
Calvin Boze spelade R&B på 1940-50-talet. Påminner en del om Louis Jordan och är riktigt bra. Jag hittade plattan i en back med plattor på en loppmarknad härom veckan. Överförd och digitaliserad till Cd är den en perfekt bilåkarplatta. Det är nästan så man tror att man är i L.A. 1949 och bara väntar på att Philip Marlowe eller Sam Spade ska komma runt hörnet.
Sanna Carlstedt Sånger under Eken (Satellite)
Sveriges korsning mellan Janis Joplin och Cornelius Vreeswijk. En röst som kan spränga berg och allt bättre förmåga att skriva bra texter om vår nutid utan att det blir plakatpolitik av det. Hennes nya Cd kom ut härom veckan och är ett stort steg framåt sedan förra plattan.
Nu dröjer det några dagar innan jag återkommer på bloggen eftersom uppdrag kallar mig till London. Kanske jag skriver om jag kan hitta en vettig uppkoppling.
Falske fjanten Federley
A
tt säga en sak och sedan göra en annan brukar inte vara ett bra sätt att vinna poäng. Än mindre påstå att man är moraliskt mer högstående än sin omvärld och iklädda sig kläder i lysande färger och kalla sig de förtrycktas riddare. Sedan när verkligheten uppenbaras och där står en falsk fjant som säljer sin s.k. övertygelse för en vattvälling och en garanterad karriär som politiker och påläggskalv.
Så här kan man med rättvisa beskriva centerpolitikern Fredrick Federley. Stora ord, utsvävande åtbörder men inget av värde. Den s.k. liberalismen visar sig inte vara annat än maktkåthet och längtan till de trygga köttgrytorna. Federleys agerande när det FRA-lagen lämnar mycket att lära. Hans påstådda kamp för yttrandefrihet och individens integritet och rättigheter visade sig vara av noll och intet värde när den ställdes mot vad Fredrick själv kunde förlora – en garanterad karriär inom centern som ridare av de bjärta färgernas orden och en lönsam riksdagsplats. T.o.m. kritiken från borgerligt håll är förrödande för riksdagens majoritet och då framstår Federley som den falska profet han är.
Då sålde Federley sina s.k. ideal (ideal som jag inte delar f.ö.) – inte för en vattvälling – priset var riksdagsmannalönen och en hägrande pension. Detta trots stora ord, lysande åthävor och krokodiltårar. Jag har aldrig gillat eller ens känt något respekt för Federley utan betraktat honom som en hype och maktgalen, mediasökande tokstolle. Det betraktades i hans agerande när det salladsbaren i Göteborg, hans inhopp som företagare och inte minst nu när det hettade till kring FRA-lagen.
Lärdom; se upp med falska profeter som den falske fjanten Fredrick Federley !
FRA och yttrandefriheten
I dag verkar det som att riksdagen tar ett beslut som innebär att all avlyssning och postkontroll av alla svenskar blir i praktiken tillåten. En önskelag för totalitära system där respekten för medborgarna minskas till en teknikalitet och några vackra ord i konstitutionen. Lätta att runda och inget att bry sig om.
I Sverige införs i eftermiddag en liknande lagstiftning när den så kallade FRA-lagen införs. En lagstiftning som ger FRA ett carte blanche att kontrollera, avlyssna och lagra alla mail, alla telefonsamtal som smyger sig över svenska gränser. Nu gör de flesta det genom att ett mail inte stannar innanför gränsen utan oftast tar vägen över gränsen för att återvända några sekunder senare. Likaså med mobiltelefon och SMS.
Detta innebär att FRA får i princip rätt att själva bedöma vad de ska kontrollera tack vare den terrorsistnoja som tydligen har gripigt riksdagens majoritet. Att snacket om individens integritet inte är värt pappret det är skrivet på är uppenbart. Så nu sitter borgerliga s.k. liberaler och röstar igenom en lag som möjligen har likheter i diktaturer runt om i världen. Tyvärr är det inte att räkna med att tillräckligt många borgerliga politiker visar tillräckligt av civil-kurage och bryter mot partilinjen.
De borgerliga skyller indirekt på den förra (s)-regeringen som i ett svagt ögonblick la fram ett liknande förslag. Men blir ett då tillbakadraget uselt lagförslag bättre när det kommer tillbaka som ett ännu sämre, ännu mer genomgripande förslag som gör att övervakningen av vad du och jag säger, skriver och tycker kan avlyssnas, läsas och arkiveras.
Vi må hoppas att den svenska staten även i fortsättningen respekterar mänskliga rättigheter och inte blir en diktatorisk stat för då kan varje ord bli en fara för liv och lem. Kritiken mot förslaget har varit förödande. Polisen, SÄPO, enskilda och en stark opinion har varit samfällda i sitt fördömande av förslaget som onödigt, meningslöst, korkat, integritetskränkande och allmänt ineffektivt.
Men inget av detta har tydligen nått fram utan prestigen har fått avgöra och därför blir Sverige i fortsättningen ett land där yttrandefriheten kan hotas och rädslan för att våga säga vad man vill kommer att öka. För vem vet vem som läser, lyssnar och antecknar? Landet tystnar.
(Skrivet onsdagen den 18 juni 2008 15:38)
Allt är sig likt
Allt är sig likt och inget är det!
Vad sägs om det som beskrivning av den gångna vecka? En opinionsmätning (hur många finns det??!!) visar att avståndet mellan och misstroendet mot Reinfeldts regeringen är grundmurat och stadigt på en diff på 15 procent till oppositionens fördel. Detta tar Reinfeldt med ro och upplyst högfärd när han i radions lördagsintervju slår bort misstroendet mot regeringen med ”högt reformtempo straffas i opinionen”. Nu tror jag inte Reinfeldt känner sig speciellt lugn för allt tyder på att det måste till under för att högerkoalitionen skall vinna nästa val. Alltså inget nytt och allt är sig likt.
Nästa vecka ska riksdagen rösta igenom lagar som innebär att George Orwells 1984 tar ett steg närmare. FRA ska få tillstånd att avlyssna och läsa mina telefonsamtal och e-post till utlandet . Allt försvaras med terroristparanoian som präglar politikerna . Man anar också en eftergivenhet gentemot Bush och USA:s påtryckningar.
Det finns ett antal borgerliga politiker som utifrån olika skäl är högst tveksamma och skulle vilja rösta nej om deras samvete följdes. Att så skulle ske är inte troligt för det finns inte fyra tillräckligt rakryggade borgerliga politiker som inte låter sig piskas till att rösta ”rätt”. Samvete eller makten är ju frågan. Med andra ord allt är som vanligt, inget nytt och det är sig likt.
Irländarna röstade igår nej till Lissabonföredraget vilket innebär att EU:s nya stadga är körd och kan inte förverkligas. Ett enormt bakslag för EU. Ett underkännande av EU och europeiska enhetssträvande. Skälet är inte okunnighet som vissa politiker påstod i går utan jag tror att det handlar om en tydlig missnöjesyttring mot elitismen i EU och den högervridning som har skett under senare år.
I Sverige visar det sig i att exempelvis LO-kongressen röstade emot LO:s styrelse och ledning och villkorade stödet för Lissabonfördraget om inte rätten till kollektivavtal och fackliga rättigheter garanterades. Det nuvarande EU överordnar juridiken över demokratin; marknaden över löntagarnas rättigheter och eliten över den breda opinionen. Man kan också undra hur länge EU-idén kan hålla och hur många sådana käftsmällar som den tål.
Med andra ord inget har hänt och allt är sig likt.
Förresten vem vill egentligen skriva eller läsa mer eller mindre ointressanta blogginlägg när fotbolls-EM pågår med överraskningar som Tyskland förlorar mot Kroatien, Italiens flopp eller Frankrikes tillkortakommande. Här är åtminstone inte allt sig likt! I kväll går jag ser Sverige-Spanien på digitalbio!
Den första veckan som heltidarbetande konsult har varit omtumlande. Att jobba med det man tycker är roligt och använda sin kreativitet är oerhört givande. Men framförallt att slippa gå upp vid 05.00 varenda morgon för att sätta sig på tåget till Stockholm är underbart och slippa delta i många gånger helt meningslösa sammanträden. Så i det fallet är inget sig likt trots att jobbet är sig likt till innehållet men inte till formen.
Till sist……(några plattor värda att lyssna på):
Otis Redding Otis Blue/Otis Sings Soul (Atco/Rhino)
Reddings bästa LP som har fått en välförtjänt behandling I händerna på Atco i samarbete med Rhino. Både mono och stereo-versionerna kan verka överkurs men livespåren och alternativversioner är härliga att höra. Soul när den är som bäst!
Neil Diamond Home Before Dark (Columbia)
En åldrande man som ser tillbaka på sitt liv. En platta långt ifrån Brick Buildings låtskrivande. Här finns både svärta och mörker som Rick Rubin lyft fram i denna lågmälda produktion. Diamond lyfter sig till nya höjder som låtskrivare. Rubin är ett producentgeni.
Long Time Gone (Uncut)
15 nya amerikanska band och musiker av högsta kvalitet. Tidskriften Uncuts bonusplattor är en fröjd ofta. Jag är helt säker på att vi får höra mer från The Felice Brothers, Howlin´ Rain och The Black Eyes för att nämna några.
Slutligen en klassiker:
Barry McGuire Eve Of Destruction (Dunhill 1965)
En bortglömd LP som tyvärr inte blivit återutgiven. Har hållit sig väl med tiden faktiskt. Dylan-tolkningarna och folkrocklåtarna är helt okay även nu över 40 år senare. Mycket tack vare Barry McGuires hesa röst.
PS Äntligen kan jag publicera mig på nytt på s-bloggarna. det har varit omöjligt under en tid då webblogg inte klarade av detta av någon outrundlig anledning efter de hade ändrat sitt skript! DS
Vadå, nationaldag?
I dag är det helgdag. Det är nationaldagen och äntligen tycker högern och andra mer nationalistiskt influerade individer att nu ska vi fira nationen. Vadå?
Att Norge firar sin frigörelse från Sverige må så vara eller att länder runt världen celebrerar att de gjort sig fria från kolonialism. Men Sverige, hmm? Vad firar vi?
Jo, att Gustav Vasa en adlig bondeplågare, krigsherre och klanledare marscherade in i Stockholm och utropade sig som Sveriges kung. Detta efter att han med svärd och intriger krossat allt motstånd i vad som skulle kunna kallas ett inbördeskrig som i praktiken pågått i flera hundra år. Den svenska nationalismen är egentligen ett skämt och har inget med vad som gör att norrmän, fransmän människor i tidigare kolonier att fira.
Men nu är det som det är. Vi har nu en helgdag den 6 juni och vi ska vara rusiga av nationalistiska känslor. Vissa är det mer andra ser denna dag som en fridag och det är aldrig fel. Låt det vara hur som helst med det nationella fjanteriet. Vi kan väl skicka upp flaggan eller sätta upp fasadflaggan. Den gör sig mot den blå himlen och framförallt låt inte smånassar och andra så kallade nationalister breda ut sig och tro att de är Sverige. För det är vanliga arbetande människor; det är kalle, Astrid, Ahmed, Gideon, Sara, Sinat och alla andra som bor här och kommit hit för att få ett bättre liv. Det är Sverige. Så upp med flaggan och visa att det är vi som är Sverige inga punchstinkande överklassnostalgiker, blöjnassar eller skinnskallar!
SvD i onsdagens tidning gick hårt år Frederik Federley och hans äventyr i krogbranschen. Med rätt. Hans politiska lekstuga och fackföreningsbustingpolitik. En lekstuga som kostade seriösa underleverantörer 250.000 kronor och staten 65.000 till FF:s lillasyster (!!) och kompanjonen Dominika Peczynskis morsa (!!). FF:s kommentar till konkursen är talande: Tyvärr är det priset för marknadsekonomi” och ”det är hyfsat små summor”. Så talar bara en oansvarig slyngel som borde skäms men det har han inte förstånd till.
Till sist…..
Hound Dog Taylor On The Radio – Hound Dog Taylor in Australia 1975 (CD-r utan etikett)
En CD som börjat cirkulera och består av en lysande och I huvudsak instrumental session på ABC I Australien. Detta måste vara bland de sista inspelningar som Hound Dog gjorde då han snart efter avled i cancer. Superb blues i Jimmy Reeds och R.L. Burnsides anda.
Mothers Of Invention We´re Only In It For The Money – Demo version & test pressing (Verve US)
Den här versionen av MOI lysande samhällskommentar från 1966 gavs ut på nytt I USA med denna helt unika version av plattan. I endast 200 numrerade ex på köpet och totalt omöjlig att hitta. Intressant men jag förstår varför den kasserades i den här versionen. Den slutliga är bättre, men intressant då flera spår inte finns någon annanstans.
Ett klargörande. Jag slutade på LO av eget beslut av flera skäl. Och om någon uppfattade som om LO har sparkat folk så är det helt fel. Att slutade nu berodde på att jag ville det för att komma igång med min egen verksamhet som skribent, föreläsare och kulturproducent. Det jag skrev i var slarvigt och kunde missuppfattas.
LO-kongressen - medlemmarna visar att demokratin fungerar
I dag avslutas LO-kongressen. En LO-kongress som varit annorlunda på flera sätt. För det första kan ingen påstå efter den här kongressen att arbetarrörelsens olika organisationer leds av ett gäng medelålders män. Tvärtom, inte bara LO utan även det socialdemokratiska partiet och SSU leds numera av kvinnor, duktiga kompetenta kvinnor. LO:s enhetschefer är i majoritet även de kvinnor.
Det är den första skillnaden. Den andra är, och det är ett potentiellt bekymmer, att LO:s ledning förlorade viktiga frågor på kongressen. Medlemsopinionen, förtroendevalda och ombudsmän på lokal nivå drev igenom en uppfattning som LO:s ledning inte delade.
A-kassan ska vara 90 % och utan karensdagar. Sjukförsäkringen samma sak. Här var det Falköpingskommunalaren Dan Gabrielsson som med retorisk skicklighet och övertygande argumentation vann kongressens stöd och därmed slog LO:s ledning och förbundsledningarna på fingrarna.
Likaså drev två viktiga och stridbara förbund, Byggnads och Transport igenom att LO:s ska verka för att riksdagen inte ska skriva under Lissabonfördraget förrän garantier finns för den svenska kollektivavtalsmodellen.
Man kan ju givetvis säga som en cynisk kongressledamot sa det är bara kongressbeslut och de har ingen betydelse. Må vara så, vi har högaktningsfullt struntat i kongressbeslut eller vart fall glömt dom tidigare. Men de här tre frågorna visar på att det finns en klyfta mellan ledning och ledda. Att det finns en klyfta i synen på hur nära facket ska ligga partiet i dess uppfattning. Hur mycket hänsyn facket ska ta i sina visioner om ett bättre samhälle till politikens pragmatism och (s) möjligheter att driva en sådanpolitik.
Kongressen, dvs de förtroendevalda och ombudsmän på lokal nivå gav sin tydliga signal - inte hur mycket som helst. Och än mer kongressens beslut visar att demokratin inom fackföreningsrörelsen fungerar oavsett vad vissa borgerliga belackare påstår.
Till sist..........
Idag besluta riksdagen om att i praktiken avskaffa den kollektiva sjukförsäkringen för långtidssjuka. De ska istället i värsta fall bli socialfall. En skam som alla har kritiserat med den döva och blinda högerregeringen kör sitt race och skiter i opinionen och vetenskapen. Vet hut, vet sju sorters hur, Reinfeldt och kompani!
Bo Diddley , the originator, är död. Bryggan mellan Chicago-bluesen och rock & roll avled i förråg i sitt hem i Florida. Han blev 79 år. Jag återkommer med mer om gitarrriffets fader.
Två kvinnor
Det är två kvinnor som dominerar LO-kongressen så långt. Två kvinnor som också är liktydigt med svensk arbetarrörelse på 2000-talets första decennium. Två kvinnor som var för sig har tillräcklig karisma för att lyfta arbetarrörelsen till en återkomst till makten vid valet 2010.
Men det är skillnader som märktes under respektive tal. I går höll LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin ett tal som till innehållet var brilliant, tydligt och kampvilligt. Men samtidigt var det uppenbart för var en som lyssnade att Wanja pressad av situationen med en EU-rätt som hotar kollektivavtalsmodellen och en högerregering som gör allt för att facket skall försvagas och Reinfeldts, Littorins, Olofsson och Borgs dröm om en låglönemarknad skall växa fram.
Å andra sidan en resonerande Mona Sahlin som höll ett linjetal med starka ideologiska resonemang. Ett tal som fick hela kongresshallen att ställa sig upp som en man och jubla. Wanja Lundby wedis tal gav intrycket av en pressad LO-ordförande som inte riktigt hade sin själ och sitt hjärta med i kongresshallen på Folkets Hus i Stockholm.
LO och dess femton förbund har pressats tillbaka av en minskande medlemskår medan Socialdemokraterna har allt att vinna för valet är redan förlorat och det kan bara vinnas 2010. Därav en av självförtroende och stridslust Mona Sahlin. Wanja däremot saknade självförtroendet som kanske en följd av fackföreningsrörelsens medlemskris.
Två kvinnor som är tillsammans hoppet för löntagarna och för alla som drömmer om en bättre och rättvisare värld. Ett hopp som kongressen hundratals ombud delar och vill se förverkligat. Den gamle informationschefen på LO myntade en gång tesen at vi aldrig bli nöjda så att vi blir liknöjda i orden Stolt men inte nöjd.
Facket och politiken måste fortsätta att liera sig med varandra allt annat är en omöjlighet som vore liktydig med en facklig och politisk walk over för högern och kapitalet.
Då behövs både Wanja och Mona med självförtroende och stridslystnad!
