1968 del 1
I dagarna är det 40 år sedan studenterna i Paris revolterade mot den då allt mer impopulära de Gaulle-regeringen. Krigshjälten och nationalhelgonet de Gaulle framstod för den unga generationen av fransmän som passé och i vägen för en i deras tycke nödvändig förändring av det franska samhället.
Studenterna började men krisen blev total när även de franska arbetarna och löntagarna anslöt sig med egna krav på förändringar av det cementerade klassamhället. Det som hände i Frankrike var bara en följd av vad som varit i luften under flera år ? 1968, symbolen för radikalismens vind genom västvärlden.
Symbolerna för 1968 är många; Martin Luther King, Vietnamkriget, San Fransisco, vänsterns dominans i politiken, bränning av amerikanska flaggor, kårhusockupationen, demonstrationer, tokerier som rebellrörelsen i Uppsala och mycket annat.
Om man ska förstå det som hände och den stämning som präglade världen kan det vara en god tanke att fundera på hur det upplevdes av oss som tillhörde den generation som har kallas 68-generationen.
Jag föddes 1950 i en arbetarfamilj med en fackligt och politisk aktiv socialdemokratisk sömmerska. Min morfar hade också varit politiskt aktiv och min mormors pappa hade aktivt varit med och grundat Metallindustriarbetarförbundets första avdelning på Storebro Bruk i början på seklet. Politiken fanns hemma i familjen som bestod av tre generationer, mormor, morsan och under tecknad. Fackföreningsmöten med handelsklubbens styrelse på Domus var vanliga hemma i köket och det kom också att prägla uppväxten; samhällsengagemanget var en naturlig del av barna- och ungdomsåren.
1968 gick jag andra året på gymnasiet. Taskiga betyg från grundskolan förpassade mig till ekonomisk linje där de politiska konfrontationerna med unghögerns ätteläggar blev legio. Som arbetarunge blev man tvungen att vässa sina argument. Utrikespolitikens händelser med ett allt mer eskalerande Vietnamkrig och den tredje världens allt intensivare frigörelseprocess från kolonialmakterna.
Detta tillsammans med känslan av förnöjdhet i folkhemmet och den tilltagande önskan om förändring. Otåligheten med borgfreden mellan arbete och kapital som låtit arbetsgivarna behålla större delen av makten över arbetslivet bådade för 68-generationens radikalism.
Vi ville förändra och ville förändra nu. Eller som Jim Morrison skrev i sången "When The Music´s Over" We want the world and we want it now! Över hela världen fanns denna känsla i 1960-talets uppbrott med efterkrigstidens tacksamhet mot USA. Frågorna började ställas och många av dem blev obesvarade.
Det som hände 1968 var en total förändring av samhället och samhällsdebatten. Det påverkade politiken. Det påverkade kulturen, musiken, mode. Det öppnade ögonen för att det fanns en värld utanför vår eget instängda Sverige, Norden eller Europa. Vi ville se mer än Tomelilla och Treriksröset. Vi ville möta människor från andra länder och kulturer. Vi ville förändras.
Den här känslan och viljan till förändring kom att successivt genomsyra hela samhället. Det kom att förändra vår syn på oss själva och vår plats i det globala perspektivet. Här börjar helt enkelt den mentala globaliseringen. Men till skillnad från den ekonomiska globalisering vi upplever idag var 1968 års globalisering en inkluderande förändring, ingen skulle exkluderas; alla skulle få plats och del i det samhälle som drömmen var. Oavsett hudfärg, kultur eller språk - alla människor hade helt enkelt samma värde och betydelse.
Men det som hände 1968 kom att förändra inte bara en generation utan en hel värld. Det som hände 1968 var helt enkelt den naturliga logiska följden av den politiska uppmarsch som skett under hela 1960-talet. Det var och preludiet till den politiska hantverk som kom att prägla Sverige när det började feja i de mörka vrårna i folkhemmet och debatten om demokratin skulle nå även arbetslivet några år senare.
