In i dimman eller ut...

 

Var finns kritiken av kapitalismen? Är det bara Göran Greider som vågar och har det intellektuella bagaget som behövs för att våga och kunna kritisera den kapitalism som nu håller på att kasta världen in i en kris som är i nivå med 1929 års krasch.


(Se även några andra undantag från tysthetens norm Bengt Silverstrand och Olle Svenning)


Det faktum att utan statliga ingripande skulle flertalet av västvärldens stora banker hade gått i konkurs, de galopperande varslen och hotet om en arbetslöshet som närmar sig och säkerligen kan bli två-siffrig. Att i det läget hålla tyst eller inte ens försöka sig på systemkritik av kapitalismens misslyckande och dess systeminbyggda brister.

 

Vad vi ser är den svenska vänstern grundläggande okunnighet. Varken socialdemokraterna eller vänsterpartiet förmår att föra en kritik och arbeta fram ett alternativ till det marknadsliberala misslyckandet. Saken blir inte bättre av en regering som slår alla rekord i passivitet. T.o.m. med Bush framstår som handlingskraftig jämfört med vår egen ministär.

 

Bob Crow, generalsekreterare för RMT


Bob Crow som är generalsekreterare för Storbritanniens snabbast växande fackförening RMT menade i en intervju som undertecknad gjorde med honom för några veckor sedan att den nationalisering som vi sett av banker i USA och Europa är ingen socialistisk nationalisering utan att regeringarna kommer att skänka tillbaka alltihop till ”the big fat cats” på nytt när läget har stabiliserat sig.

 

Vad som behövs menade Crow var att arbetarklassen och fackföreningsrörelsen tar strid för sina medlemmars rättigheter och börjar agera politiskt. Finns det något hopp frågade undertecknad?

 

Jo, visst finns det men det är inte Labour, svarade Crow. Man kan ställa samma fråga här hemma finns det något hopp om att arbetarrörelsen skall klara att formera ett intellektuellt och politiskt hållbart alternativ som ger hopp för alla de som nu förlorar sina jobb, sitt hopp och sin framtid medan Sverige styrs in i ett marknadsliberalt helvete där det blir penningpåsen som styr. (Hela intervjun kommer i Seko-magasinet.)

 

Den som måste ta initiativet i denna reformering av arbetarrörelsen är fackföreningsrörelsen. Här finns det en radikalitet som är i vilande och här finns kärnan till systemkritik. Men det är ett fåfängt hopp att tro att detta kan ske isolerat. Det måste till allianser i dess rätta bemärkelse med de som ser bristerna i dagens agenda. De som ser utvecklingens potentiella risker med depression, högerextremism och i nästa steg krig.

 

Den förra krisen parades med östblockets fall och ett blodigt krig på Balkan. Vilka länders befolkningar är det som står på tur att ridas av samma mara nu när utvecklingen allt tyder på att bli värre än 1990-talets kris?

Hur ska den moderna tredje vägens politik och samhällsvision se ut? Vem har svaret och vem vill bidra att forma det svaret? Vi är många som väntar, hittills, förgäves än så länge.

 

www.kulturochpolitik.se

Dagens foto

www.ordochkultur.se

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0