Musik, musik och åter musik del 2
Här är några plattor som du absolut inte missa. Det är en blandning av bluegrass till gospelpåverkad soul/R&B men också ett av Englands bästa band från skiftet 1960-1070. Håll till godo!
Bill Monroe and the Blue Grass Boys Grand Ole Opry 1946-48 (CDR utan känt ursprung)
Enligt uppgift den enda inspelning som finns med original Blue Grass Boys vilket innebär att Flatt & Scruggs är med i bandet. Ljudkvaliteten är inte den bästa utankommer uppenbarligen från gamla acetater. Men musikaliskt helt underbar – det här är amerikansk country i sina barnaår. Några år senare kommer Hank Williams och sedan är bollen i rörelse. Det är en varm och äkta musik som är ingen som är intresserad av rötterna har råd att missa.
Sonny Boy Williamson Live at The Jazz House, Weisbaden Germany 1963 (Fontana Int.)
Två timmar CDR med OK ljudkvalitet. Fakta är att det här är den enda fullständiga konserten med Sonny Boy Williamson. Det är en Sonny Boy Williamson som är på lekande humör (han kunde vara skrämmande, läs bara vad Eric Clapton har sagt). Klart bra och värd att lyssna på och inse att vid sidan av Little Walter var Sonny Boy den störste på sitt instrument.
Chuck Willis I Remember Chuck Willis (Atlantic LP 1962)
Sorligt bortglömt R&B, R&R och en föregångare till modern soul. Här finns de flesta av hans få hits och ett antal andra pärlor. Bara What Am I Living For räcker för att hitta den här LP:n. Annars finns det en CD på Amazon som innehåller den här LP plus hans enda som kom medan han levde (Willis dog redan 30 år 1958). Klassisk Atlantic-R&B/R&R som är värd att stifta bekantskap med om man inte gjort det förut.
Gene Clark Aircrafts & More (Soundboard)
En inspelning som jag hittade på en skivmässa här i Linköping för några veckor sedan. Det är ”folkien” Gene Clark, inte Byrdsmedlemmen på den här inspelning från 1975. Här spelar Clark gamla standardlåtar men även några Byrdslåtar. En förtrollad timma från Byrds främsta regissör. Enkelt, naket och känslosamt. Bra, utmärkt visar på Clarks storhet.
Mavis Staples Live – Hope At The Hideout (Anti)
Den här plattan kom ut I samband med presidentvalet. Stark, grym och svettigt bra. Inte bara att Staples låter bättre och starkare än någonsin. Hon har också ett band som är tight och nästan som taggtråd inte bara gitarristen Rick Holmstrom som spelar en lika grym gitarr som Staples röst. De är som siamesiska tvillingar. Det blir inte bättre än så här. Bra versionen av Freedom Highway borde ge alla upptänkliga Grammy-priser. Nödvändigt köp!
Bob Dylan Tell Tale Signs Rare And Unreleased 1989-2006 (Columbia)
I tre olika versioner har den här den 8:e delen av The Bootleg Series. Det är också den snyggaste och mest påkostade om man köper £90 versionen med tre CD med en kanonsnygg bok som berättar om varje spår. Till detta kommer också en bok med alla kända 45 rmp omslag (singlar och EP!!). Kanonsnyggt och ett måste för varje Dylan-freak man kan hitta. Vad får man då för denna mindre förmögenhet: ratat material från Oh Mercy och framåt, Live-inspelningar och alternativversioner. Och som vanligt när det gäller Dylan så är det nödvändigt – allt är faktiskt så bra.
The Move Anthology 1966 – 1972 (Salvo/Fly)
62 spår med bandet som var banbrytande under hela sin existens. De flesta outgivna tidigare. Bandet som leddes av egocentrikern Roy Wood som med sin makalösa förmåga att skriva de här lättlyssnade låtarna med ibland märkliga teman; mentala störningar; mardrömmar eller hallucinationer. Kort sagt, brittisk psychedelia . Allt med starka och självlysande melodislingor. Sedan blir inget sämre av Woods speciella röst.
En nödvändig box med ett numera ganska bortglömt band som är värda ett bättre öde. Det här är minst lika bra som de bästa av de brittiska och mer kända banden som Beatles, Stones och Who. Sedan blir det inte sämre av att här är för första gången hela Marquee-inspelningen från 68 som kom ut i nedklippt version som Something Else EP:n på Regal- Zonophone och idag är helt omöjlig att hitta.
