Svart måndag
Att vara nyliberal och tro blint på kapitalismen måste efter denna svarta måndag vara ganska så ruttet för klockarkärleken och övertron på marknadsekonomin. När t.o.m. finansminister Borg börjar kritisera girigheten och klipparekonomin kan det i bästa fall tyda på en tillnyktring.
Jag har under flera inlägg på sistone varit kritisk till den ohämmade tron på kapitalismen i dess form av kvartalskapitalismen med dess kortsiktiga klipparmentalitet. Trots att USA har pumpat in enorma belopp i finanssystemet verkar det inte hjälpa. Islands regering har i princip tagit en lag om förstatligande av banksystemet. I Sverige höjer regeringen insättningsgarantin vilket också ett antal länder gör liknande. Allt för att undvika en total panik likt 1929.
Kort sagt, vad vi ser är en kapitalism som är på gränsen till finansiell kollaps likt det Karl Marx beskrev redan för över 150 år sedan.
Politiker världen över står inför en enorm utmaning för att inte den allt snabbare utvecklade krisen skall leda till en total världsdepression likt 1929 med allt som följde på den. Det som händer nu kan inte underskattas i dess konsekvenser. Det här kan vara slutet för nyliberalismens politiska regim i västvärlden genom att det visar sig nu att den marknadsliberala politiken leder till en ekonomisk katastrof för världsekonomin.
Det är dags nu om inte förr för vänstern i västvärlden att formulera en alternativ politik till den som uppenbarligen är en tydlig och bergsäker återvändsgränd.
Kikade in här och vill bara lämna lite fotspår efter mig :)
Depressionen kommer som resultat av det som händer nu - var så säker, och jag vill helst inte tänka på konsekvenserna av den. Och inte tror jag att nyliberalismen faller för det - dessvärre. Inte minst Mona Sahlin, som måste betraktas som del av sossehögern, verkar ovillig att tänka om. Byta regering nästa gång kommer nog inte att göra någon skillnad. Det var socialdemokraterna som avreglerade och införde antiinflationspolitik, sparande inom offentlig sektor och som kasserade idén om sysselsättningen som det viktigaste. Det där känns bittert, och har känts bittert i 25 år nu.
Kerstin, måhända slaget har förlorats men inte kriget!
Jag håller med dig om att (s9 har ett stort ansvar i den politik som fördes under 1990-talet, men allvarligt talat vad var alternativet då, just i den stunden, på grund av Bildts politik och bristerna i (s) politik under 1980-talet.
Vi måste föra en politisk och ideologisk debatt inom arbetarrörelsen idag och inte minst måste det föras en sådan inom fackföreningsrörelsen där den ideologiska debatten och skolningen inte minst har varit obefintlig de senaste 10-20 åren.
Din bitterhet kan jag förstå men vi får aldrig ge upp tanken på ett rättvist och jämlikt samhälle för det vore att vika undan och kapitulera för egoismen.
Ingemar:
Det fanns ingen anledning alls att föra den politik man gjorde under 90-talet. Det har istället kostat Sverige en massa pengar.
Det fanns ingen anledning att skrota ATP-systemet, som gick med vinst. Nedskärningarna inom offentlig sektor, sänkta skatter till de rikaste, att sätta lagstadgat budgettak, att göra riksbanken självständig och omöjlig för politiker att regera -ingenting av detta var nödvändigt. Men det var den ekonomiska elitens önskemål, och Persson effektuerade. Så har han ju också blivit belönad för vad han levererade.
