Var är (s) självförtroende?
Jag var på representantskapsmöte i min arbetarkommun härom kvällen. Det var ett tag sedan sist. Delvis på grund av att jag har jobbat i Stockholm under relativt många år och då är det svårt att motivera sig själv att gå på politiska möten när man har haft en arbetsdag på ca 12 timmar. Så den politiska aktiviteten har fått stå tillbaka under åren jag jobbade på LO.
Men nu tänkte jag ska jag gå på repskapsmötet och kanske bli lite mer aktiv i den lokala socialdemokratin. Ämnet för kvällen var den borgerliga budgeten. Arbetarkommunens ordförande gjorde en förtjänstfull genomgång av Borgs epistel och det var säkert nyttigt för många att få en genomlysning av budgeten och regeringens tillkortakommande mitt i finanskrisen.
Men en sak slog mig. Varför definierar vi socialdemokrater vår politik i måttstock borgarnas politik. Varför blir vår politik en replik alt som oftast på en politik som vi innerst inne tycker är direkt dålig och allt annat än rättvis.
Är det på grund av bristande självförtroende eller kan det vara så att vi fortfarande inte kan hantera att vara i opposition. För alla vet att vi socialdemokrater inte tycker borgarnas politik är bra men varför formulerar vi inte vårt alternativ till deras politik utan istället ställer oss vid sidan och blir lite av bandhunden som skäller i brist på annat.
Socialdemokratin har fortfarande problem med sin identitet efter de mörka år som partiet och rörelsen har levt med sedan mordet på Olof Palme. Därefter kom 1990-talskrisen och sedan över årtionden av städning efter Bildts eländesregering. Partiet har fått genomlida 20 år av trauma och regerandet har blivit på andras villkor. Så egentligen är det väl inte så underligt att partiets självförtroende inte är alltför starkt trots otroligt positiva opinionssiffror.
Nu lämnar Marita Ulvskog platsen som partisekreterare och någon annan kommer att ta över den för partiet och socialdemokratin viktiga roll. Vem den än är kommer att peka på vilken väg partiet kommer att gå fram till valet och i eventuell regeringsställning efter 2010. Det blir också en fingervisning om de tendenserna att dra mot mitten och det ängsliga sneglandet på medelklassen i storstäderna skall bli partiet linje och strategi för att återta den politiska makten.
Det finns anledning till oro. En del av de utspel som gjorts har just präglats av ängslan och inte ett parti med reformvilja och med en framtidssyn där en arbetarklass och de fattiga i samhället lämnas bakom för att man är rädd att förlora mittens egoister.
En del i problemet är att dagens socialdemokrati och (ny)liberalismen, eller vad man nu vill kalla den, ligger så nära varandra att det enda som återstår är käbbel och bandhundsskall. Detta gäller inte minst kommunalpolitiken. Så ser det ut för mig som står utanför och kikar in. Sen må det vara pragmatiskt - vi lever ju inte i ett vacuum utan i en omvärld, helt dominerad av en kapitalism som håller på att gå över styr. Risken är överhängade att fascism och nazism sticker upp sina fula trynen och berdskapen att hantera dem är inte stor.
Om det är så att skillnaden mellan dagens socialdemokrati och nyliberalismen är så liten som du påstår, Bibbi, så vems ansvar är det?
Jag vill nog påstå att vi som kallas oss socialdemokrater har låtit det ske utan att vi har gjort motstånd mot högerpolitiken och arvet efter Perssons högersväng.
För egen del kritiserade jag Persson redan på mitten av 1990-talet då jag utnämnde honom till Sörmlandsmachiavelli i en krönika i SF-distriktets tidning.
