LO och kulturen
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Den alldeles utmärkte metallaren och kulturkämpen Hans Björke skriver i ett inlägg idag om LO:s kultursyn. Björke är med rätta kritiskt till hur LO centralt har hanterat kulturpolitiken och de beslut som togs på LO-kongressen.
Jag själv var kulturpolitiskt ansvarig på LO fram till årsskiftet då en ny prioritering började gälla. LO:s styrelse (vilket är i princip lika med LO-förbundens ordförande plus LO:s ledning) lade ner kulturpolitiken som ett område där LO skulle vara aktivt.
Ett olyckligt beslut och ett i mitt tycke ett kortsiktigt tänkt beslut. För vad innebär det. Jo, LO kommer inte att ha synpunkter på den borgerliga regeringens kulturutredning; LO anser inte kultur vara ett verktyg i opinionsbildning och kultur är med styrelsens synsätt enbart en kostnad inte en tillgång.
Själv är jag inte kvar på LO men det innebär inte att min uppfattning har ändrats. Den dag beslutet togs var nog min tyngsta dag under alla mina år inom LO. Ett olyckligt beslut men det var styrelsens och det får de ta ansvaret för. Demokratiskt fattat, javisst, och naturligtvis deras rätt att fatta det utifrån styrelsens värderingar av LO:s verksamhet. Man ansåg helt enkelt att LO inte hade råd med kulturpolitik längre.
Jag förstår Hans Björkes frustration och kan bara hoppas att LO kommer på bättre tankar och inser att den fackliga kampen för ett bättre samhälle måste ske till musik, ord och med dans om så behövs. För var hade arbetarrörelsen varit utan Ivar Lo-Johansson och tjogtals andra författare; var hade demonstrationer och möten varit utan kittet som sången inneburit.
Var skulle dagens protester varit utan artister som Sanna Carlstedt, Plura, Stefan Sundström, Zinat och många andra som ställer sin begåvning och engagemang till förfogande i kampen mot högern och det nya klassamhället!
Min uppfattning är att kulturen och facklig kamp är ett tvillingpar – facket mår inte bra utan kultur och kultur behöver fackliga kampen.
Tyvärr så tillhör sossarna och lo toppen högerkrafterna idag :(
Nej,
där håller jag inte med dig. Möjligtvis är man lite för taktisk ibland.
Om man reducerar kulturens och konstens betydelse till att vara kampsånger på möten och vid demonstrationer så är det fullt logiskt att ta det steg som LO tagit. Och ännu mera tragiskt. Förstår man inte och bryr man sig inte om att stanna till och lyssna till de som vet, så famlar man i blindo. Det gör LO idag.
Konsten och kulturen behöver inte reduceras till en sorts nyttoproduktion för andra ändamål än sina egna: att öppna våra ögon för det osannolika, att för ett ögonblick stanna till och tänka: Tänk om! Tänk i fall att!
Vilket enfaldigt och trubbigt instrument Havsglimtens 1800-talsretorik är i sammanhanget.
Nej, Anders jag menar inte att man ska reducera kulturen på det sätt du beskriver. jag gav bara exempel på arbetarrörelsens direkta symbios med kulturen.
själv var jag inblandad i flera stora kulturprojekt under min tid på LO; Sleven med Roland Jansson och Ewa Carlsson; Trots-CD med Eldkvarn, Latin Kings m.fl; Med hjärtat till vänster 2007 och 2008, @work , Läs för mig pappa osv.. Jag satt på Kulturrådets referensgrupp för Kultur i arbetslivet osv.
Kulturen är det som skiljer oss från vilddjuret för den får oss att se oss själva i ett större sammanhang.
Hej,
jag skrev lite otydligt, det var inte riktat mot dig, utan mot hur jag upplever LO resonera kring kulturens roll. Jag uppskattar också kulturinslagen på möten och demonstrationer. Men konst och kultur är så mycket mer än så. Och nog finns det också ute i rörelsen många som ifrågasätter "nyttan" av kulturen.
Jag deltog i en västsvensk konferens för valledare före sommaren. Där presenterades välutbildade kvinor i 30-40-årsåldern och unga kvinnliga pensionärer som nyckelgrupper inför valet. Jag påpekade då att kulturfrågorna kommer att vara en nyckel för att nå dessa. Du ska veta att jag fick äta upp det av representanterna från PS. Annat än i ironiska slängar till mig nämndes inte kulturfrågorna en gång under två dagar.
