Facklig-politisk samverkan står pall
Den facklig-politiska samverkan har varit kittet som hållit fack och politik samman under årtiondena. Det var t.o.m. uppe till beslut på första LO-kongressen 1898 att för fackliga organisationens medlemskap i LO att man också tvungen att var kollektivansluten till socialdemokraterna. Detta med insikt om att fackliga kampens räckvidd är begränsad så om man vill se ett bättre samhälle måste man agera politiskt också.
Facklig-politisk samverkan har också lika länge varit en nagel i ögonen på högern och de borgerliga partierna. Varje valrörelse har nyheten dykt upp på förstasidorna om fackets i allmänhet och LO:s i synnerhet bidrag till (S) valrörelse. Diskussionen är alltså inget nytt utan när den nu kommer i dagen i skuggan av AMF-historien så är det inget att förvånas över. De borgerliga tidningarna ser nu chansen att slå in en kil mellan partiet och LO. Delvis har (S) själva bjudit på möjligheten genom att Sahlin distanserade från Lundby-Wedin i lördags och faktiskt hade synpunkter på en intern LO-fråga; vilka styrelser som LO-ordföranden ska sitta i. Men samtidigt har LO själva bäddat för det här genom frånvaron av policy för sitt eget styrelsearbete.
Facklig-politisk samverkan har inneburit att arbetarrörelsen har hållit ihop medan samtidigt som facken och löntagarna har fått inflytande och kunnat påverka politikens utformning. Facklig-politisk samverkan har också inneburit en plattform för vanliga LO-medlemmar att kunna få politiska uppdrag. Framför allt på lokal nivå ute i kommuner och landsting. Det har också inneburit att deras verklighet har kunnat påverka politikens utformning genom att exempelvis undersköterskor och metallarbetares erfarenheter har blivit en del av den politiska vardagen.
Facklig-politisk samverkan har därför varit och är viktig för demokratin. Jämför med andra länder så saknas ofta vanliga arbetare i politiken utan den är en sak för den ”skolade” medelklassen. Här är lärare, läkare och tjänstmän långt mer dominerade än i svenska kommun- och landstingsförsamlingar.
Skulle det ske ett uppbrott och en skilsmässa mellan facket och socialdemokratin skulle det försvaga (s), försvaga och minimera det fackliga inflytandet i politiken och inte minst försvaga demokratin. Det är också syftet med de borgerligas ideliga angreppen på den facklig-politiska samverkan. Så de som agerar idag för att ett få ett brott mellan LO och SAP hoppas på en försvagad arbetarrörelse så Reinfeldt och högerns ska kunna sitta kvar i Rosenbad och förändra Sverige i riktning mot större skillnader både i levnadsförhållanden och i inkomster.
Högern hoppas lösa upp kittet som facklig-politisk samverkan är för arbetarrörelsen. Över 100 år av samverkan är dock inte beroende av vissa enskilda personer. Det är varken Mona Sahlin eller Wanja Lundby-Wedin som är garanten för fortsatt facklig-politisk samverkan utan den inom rörelsen breda insikten om att framgångsreceptet som förändrat Sverige från Europas fattige kusin till välfärdstaten Sverige idag fungerar även i nutid. Sedan kan högern och Expressen orera bäst de kan – de äger inte frågan utan den är arbetarrörelsens och ingen annan.
Skriv på namninsamlingen för en bättre kulturpolitik ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Facklig-politisk samverkan vore OK om 100 % av medlemmarna röstade på S. Men det gör man ju inte.
Jag läste om Kommunal som jag tycker är den mest sossiga av alla förbunden. Deras ordförande satsar enormt mycket på att tala om hur hemskt det är med regeringens politik men när det varit s-regering tidigare som inte varit så mycket bättre så har man inte sagt nånting. Nej, facket skall vara fritt från partier. Det är 2009 och nu är det dags för skilsmässa.
Menar du Fredrik så länge det finns en enda medlem i ett LO-förbund som röstar på ett borgerligt parti skal inte kongresser och årsmöten inte kunna besluta om facklig-politisk samverkan? Det skulle innebära att inga majoritetsbeslut kunna tas.
Helt korrekt analys - bra inlägg!
