Sverige sämst i klassen på arbetslivsforskning

I mitten av 1990-talet kom en bok ut som väckte stor uppmärksamhet: Jeremy Rifkin ”The End Of Work”. Rifkins tes var att arbetslivet stod inför en dramatisk förändring där datorisering och IT skulle på sikt (årtionden om man läser honom rätt) rationalisera en stor del av den tidens arbetstillfällen. Speciellt de manuella jobben dvs. arbetsuppgifter som inte krävde speciellt mycket utbildning.

 

Rifkin talade om att upp till 80 % av alla jobb på den amerikanska arbetsmarknaden riskerade att försvinna på längre sikt. Han pekade bl.a. på det faktum att mantimmarna för att tillverka en bil var då en bråkdel av vad den var när T-Forden tillverkades. Detta trots att moderna bilar är långt mer avancerade än T-Fordens konstruktörer kunde drömma om.

 

Om Rifkin har fått rätt eller inte låter sig väl vara osagt men han pekade på en sak; arbetslivets villkor håller på att drastiskts ändras. Det innebär att de kunskaper vi har om arbetslivet blir ålderstigna och långt ifrån ”state of the art”. Och när vi börjar förlora greppet över vad som sker bli vi också okunniga. Okunnighet är en förbannelse då okunnighet innebär att de beslut som tas inte har bästa möjliga förutsättning att bli rätt.

 

Felaktiga beslut leder också till ökade risker och i arbetslivet att människors arbetslivet helt enkelt kan bli livsfarligt om inte det forskas på arbetslivet. Sverige var fram till 2007 ledande nation i det här avseendet. Vi hade den främsta forskningen och bland de främsta forskarna som hade stor respekt i omvärlden.

 

Ibland kom de med obekväma rön. Obekväma för industrin eller för vissa delar av arbetslivet men deras forskning tjänade arbetslivet; den förbättrade villkoren för ett bra arbetsliv och de sparade både liv och lidande. Spjutspetsen var Arbetslivsinstitutet i Norrköpings industrilandskap. Tyvärr för forskningen var av någon anledning som egentligen är ganska obegriplig ett i dubbel bemärkelse rött skynke för borgerligheten. Så en av de första åtgärderna Reinfeldt gav åt sin s.k. forskningsminister Leijonborg var att lägga ner institutet och därmed lägga ner arbetslivsforskningen i Sverige.

 

Så från världsledande har Reinfeldt sett till att Sverige nu står i okunnighetens skamvrå – det är framsteg det.

 

Arbetslivet och trycket på förändring i arbetslivet är nu i krisens spår oerhört hårt. När 25 % av metallarna är på väg in i arbetslöshet så forskas det inte på vad som sker, det forskas inte på vad som kommer istället och därmed kommer samhället och forskningen inte att skaffa sig kunskap för framtiden.

 

Nedläggningen av Arbetslivsinstitutetet framstår allt mer som ett av de mest klåfingriga, kontraproduktiva, kunskapsfientliga dårskaperna den här regeringen har visat prov på. Ett rent ”stolleprov” för att prata med Astrid Lindgren. Korkat, dumt, kunskapsfientligt och enbart av ideologisk renlärighet motiverat och genomfört beslut. Arbetsgivare är felfria och arbetslivet är bara nyttigt och har aldrig skadat någon. M.a.o. ett storartat uttryck för den s.k. reinfeldtska arbetslinjen. Man kan undra hur många skadade människor det kommer att kosta. Troligtvis bryr sig inte regeringen om det för det var ju bara vanliga jobbare och det finns det gott om. Ett tag i vart fall om vi ska tro Rifkin. 

 

Glöm inte "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"

www.kulturochpolitik.se

Dagens foto

www.ordochkultur.se

 


Kommentarer
Postat av: Kerstin

Säg nåt som alliansen har gjort rätt sedan den tillträdde. Jag kan inte komma på något, och vad värre, de fortsätter att riva och författiga Sverige - alldeles i onödan.



Och för detta får de ökat förtroende. Så det är kanske dags för Mona Sahlin att föreslå ännu värre och ännu mer försämrande åtgärder, pga krisen, så kanske förtroendet för henne ökar igen :-(.

2009-04-29 @ 00:58:30
URL: http://www.alba.nu/motvallsbloggen/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0