En kulturpolitik med ett mörkblått Stockholmsperspektiv
Då var den offentlig – den nya kulturutredningen. Reinfeldtsministärens beställning för att förändra kulturpolitiken. När man har följt presskonferensen i Rosenbad kan man dock undra vad kom den fram till. Tre tjocka volymer med utredningstext men egentligen väldigt lite innehåll och substans. Nu har jag givetvis inte hunnit läsa denna textmassa som blev offentlig idag kl 10.00.
Utredningen ordförande Eva Schwartz-Grimaldi sa i sin inledning med en viss grad av förebrående att hon hoppades att det var sista gången en regeringsförklaring saknade kultur som område. Men vad har hon förväntat sig av en regering som inte ser kultur som en viktig fråga utan först ger uppdraget som kulturminister till en välkänd kulturnihilist och sedan till en följsam högerpolitiker som är nog det tystaste i regeringen.
Men konkret vad kom fram i utredningspresentationen får vi väl utgå att det är det viktigaste eftersom det är det som presenterades för media på presskonferensen. För det första ska statens myndigheter, dvs. byråkrati och förvaltning, förändras. Kulturen skall samlas på en eller några få händer. Det innebär också tydligare politisk styrning av och över kulturlivet. Förslaget präglades också av en tydlig Stockholmsfixering. Som en del av detta ska Statens Kulturråd förlora sin roll som länk mellan stat/myndighet och kulturlivet utan bli en utredande, kontrollerande myndighet som inte längre fördelar medel och olika bidrag.
Det andra konkreta var att skattelagstiftningen och sponsring skall ges en möjlighet. Högerns blå drömmar och det orealistiska förslaget att näringslivet som i sin godhet finansierar kulturlivet genom sponsring och skattefrihet. Mecenaten skall göra inträde i svenskt näringsliv. Hur det fria kulturlivet skall vara betjänt av detta övergår mitt förstånd för vem tror att Volvo kommer att sponsra annat än ”fin”kultur om man ens kommer att sponsra alls. Det är också tveksamt om skattepengar skall användas på ett sådant sätt och till sådant ändamål.
Det är värt att notera att inte med ett ord nämndes den ojämlika kulturkonsumtionen och de ojämlika möjligheterna att ta del av kultur. Inte med ett ord nämndes det faktum att i dagens samhälle är det främst den välutbildade, stadsboende medelklassen som är de stora kulturkonsumenterna. Inte ett ord om hur läsandet, besöken på bibliotek, teater osv. är väsentligt lägre i förorterna, bland kortutbildade, bland LO-medlemmar och immigranter.
Ska man döma efter det som sas på presskonferensen så har kulturutredningen ett tydligt klassperspektiv och det utgår ifrån storstadsmedelklassens ljusblå glasögon på sig.
Ett och ett halvt år har utredningen haft på sig och om man ska döma av det som gavs offentlighet idag så kan utredningen knappast gå till historien som ett väl genomtänkt dokument i svensk utredningshistoria, men det var väl inte heller syftet.
