Kultur behöver inte vara gapig som Mede
Kan kultur vara stillsam, tystlåten men samtidigt angelägen, roande eller oroande. Eller måste kultur vara högljud, gapig och allmänt irriterande för att höras, noteras och märkas. Jag kan inte låta bli att fundera på det här efter att ha faktiskt följt melodifestivalen. Inte för jag har uppskattat musik. Den är mest maner, stulna låtar (som exempelvis Snälla, snälla)och mest glitter. Inte är det mycket av musikalisk upplevelse, men låt vara som det vill det.
Vad som har varit slående är den höga volymen – missförstå rätt jag menar inte den faktiska volymen men den osynliga volymen. Allt verkar vara tvunget med att höja tonläget för att konkurrera med sig självt som fenomen. Exempelvis Petra Mede som programledare med sina plumpa mensskämt riktat till de yngsta deltagarna, sitt illskrikande och allmänt barnsliga attityd som en femåring som vill få de vuxnas uppmärksamhet.
”Svaga argument – höj rösten” påstås en politiker ha skrivet i sitt talarmanus marginal. Det är inte utan man tror att Mede hade skrivet det var och varannan sida i sitt manus under fela melodifestivalsserien. För maken till gapande, skrikande och högljudda oroliga skämt har jag sällan hört. Plumpt, irriterande och högljutt – inget annat.
Till sist några tips om värt att lyssna på:
Billy J. Kramer with The Dakotas Do You Want To Know A Secret? (EMI)
Lite bortglömd Liverpool-pop men som är värd att åter göra bekantskap med. Den här 120-låtarssamlingen innehåller allt som Kramer spelade in på Parlophone då det begav sig mellan 1963 – 1983. En hel del har inte funnits tillgängligt förut. Tyngdpunkten ligger på tiden fram till 1970. Vanlig enkel merseypop modell Beatles, Fourmost och Gerry & The Pacemakers.
The Seigel-Schwall Band The Complete Vanguard Recordings (Vanguard)
Det vita bluesbandet med Corky Siegal och Jim Schwall gjorde fyra LP på legendarisk Vanguard mellan 1966-1970. Vid sidan av Paul Butterfields olika upplagor av hans band är Siegel-Schwall det bästa och mest autentiska bluesbandet dominerat av vita musiker i USA vid den här tiden. Vi ska vara medvetna om att blues var fortfarande i slutet av 1960-talet en svart affär och vita bluesmusiker sågs med skepsis från både originalen och publiken. Siegel-Schwall tillsammans med Butterfield var ett undantag då de hade en verklig känsla för musikformen.
Liam Clancy Yes…Those Were The Days (Dolphin)
Clancy bröderna var irländare men flyttade till USA. Liam Clancy är den mest kände av dem och hans betydelse för irländsk musik i allmänhet och folkmusik i synnerhet kan inte underskattas. En livslång gärning i musikens tjänst. Han har blivet en legend och har varit oerhört produktiv inte bara som en av Clancy Brothers utan också som soloartist bl.a. några fantastiska plattor på Elektra. Den här irländska samlingen är en utmärkt introduktion till en av Irlands stora konstnärer.
B. B. King One Kind Of Favor (Geffen)
B. B. King trots 80 år plus är fortfarande synnerligen produktiv. Här på den senaste plattan har han återvänt till sina bluesrötter och den som har lyckats att få King att låta nästan som på 1950-talet är ingen annan än producenten T-Bone Burnett. Här blandas Blind Lemon Jefferson med Howlin Wolf och Little Walter. En av Kings bättre plattor på ett antal år. Inte så påkostat, inte så nite-clubbigt utan mer down-to earth.
Glöm inte namninsamlingen för en bra kulturpolitik ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”!
Ett ord om Mede i rättan tid
Bäste Broder,
Din röst ljuder inte ohörd i "cyberrymden". Vi är kanske inte många som verkligen förstår vad det är du säger - men vi som gör det, har en viktig kulturbärande funktion. Angående Melodifestivalen skulle jag dock vilja tillfoga ett addendum: Malena Ernmans bidrag lyfte sig ur omgivningens träck och tycks, förvånande nog, också ha väckt plebs ur dess slummer. Se där - ett bevis så gott som något för den stora konstens makt. Också i vår tid.
Tjena! Högljudd, skränig kultur behövs för att nå ut! Vi i Crystal Caravan behövde vara sju medlemmar så att vi skulle kunna leva om så mkt som möjligt. Vi behövde också låta oss inspireras av band som MC5 och The Doors för att ro i land det hela...
