Gud bevare oss från Maud Olofsson
Vem är Sveriges mest katastrofale politiker. Eller vad ska man säga när endast 2 av 28 möjliga och av regeringen budgeterade miljarder har använts för att stötta fordonsindustrin så den kan överleva den aktuella svåra krisen. Eller att de 5 miljarder som var avsatta för underleverantörerna har omgärdats med sådana omöjliga krav att ingen kan söka dem.
140.000 löntagare minst är beroende av fordonsindustrin för sin dagliga försörjning men det verkar inte bekymra näringsminister Maud Olofsson. Att fordonsindustrin också representerar en industriell spetskompetens har heller inte landat hos bäverkvinnan Olofsson. Tvärtom det verkar vara något som nästan glädjer henne när en viktig del av svensk industri går överstyr med svåröversiktliga följder för framtiden.
Maud Olofsson må vara en osedvanligt okunnig politiker men hon är en målmedveten högerpolitiker där varken vanligt folks situation har någon betydelse eller vad som sker med samhällets utveckling så länge det är till nytta för hennes ideologiska käpphästar – bäverpolitiken.
140.000 jobb som nu riskerar att försvinna och en stor kunskapsbank med den. Regeringen är troligtvis den första borgerliga regeringen som är direkt industrifientlig. En märklig kombination. Högerregering och industrifientlig, det känns främmande och tarvar på ett svar. Finns det några vettiga skäl varför Reinfeldts högerregering de facto ägnar ringa uppmärksamhet åt industripolitiken. För det första har den ingen industriminister vilket i stort sett varje regering oavsett färg haft tidigare. Han har utsett en näringsminister som har gjort märkliga uttalande som tyder på en djup okunskap om industripolitik och industrins betydelse för välfärd och tillväxt.
Ett skäl kan vara att regeringen faktiskt tror att industrins betydelse för tillväxten är över. En uppfattning som delvis Olofsson fört till torgs genom sitt ideliga idisslande om servicenäringarna som framtidens allena saliggörande arbetsmarknad. I Olofssons värld verkar det vara framtiden att vi klipper håret av varandra, torkar och städer hos grannen och serverar på kvarterskrogen.
Problemet med denna syn är att servicenäringarna är beroende av industriproduktions tillväxt och existens då det är bara industriproduktionen som producerar mervärde. Dvs. det är endast när malmen blir plåt, när plåten blir karosser osv. som människans arbete prdoducerar mervärde vilket är grunden för tillväxten.
Maud Olofsson verkar ha fångats i sin egen mytologi om det industribefriade samhället. Det skulle kunna förklara varför bara 2 av 28 miljarder till fordonsindustrin har använts. Behövs inte industrin varför se till att den överlever, vi ska ju i alla fall bara klippa, hår, servera och städa i bäverkvinnans Sverige.
Veckans foto
