Sommarteater 2
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Har skrivet det tidigare. Sommarteater är riktigt roligt. T.o.m. teater är en plåtlada där den näraliggande stambanan hörs väl när X2000 drar förbi i 200 km i timmen.
Platsen är givetvis Norsholm vid Göta Kanal mellan Linköping och Norrköping och teatern är Pernilles korta frökenstånd uppsatt av Göran Sarrings Norsholms komediteater. Pjäsen som är ursprungligen skriven av Ludvig Holberg på 1700-talet. Nyöversatt och bearbetad till en rolig och på många sätt tänkvärd förväxlingskomedi om kvinnors situation när äktenskap och kärlek handlade om affärer och inget annat.
Bengt-Otto Ottossons huvudperson Geronimus är en gniden gubbe som upptäcker att hans fostersons älskade är god för en icke oansenlig summa pengar. Så istället för att fria på fostersonens vägnar friar han för egen del. Och här börjar en karusell av förvecklingar i ett ökat tempo.
Göran Sarrings uppsättning är riktigt rolig och den är en uppsättning väl värd att besöka. Den har en annan tyngd än exempelvis Stefan & Kristers buskisföreställningar för här blandas humor, fars med ett underliggande stråk av allvar.
Och faktiskt plåtladan, glömmer man och frånvaron av traditionell scen gör närheten till skådespelarna gör att upplevelsen blir än mer nära och intim. En rolig och tänkvärd teaterupplevelse i en fantastisk sommarkväll i juli 2008 som den bara kan vara i Sommarsverige.
(Biljetter finns att boka på www.sarring.se .)
(Viktigt information: från och med nu inför jag moderering på min blogg. Skälet till det är att det har börjat komma in en hel del märkliga, inbland t.o.m. antisemitiska kommentarer och jag vill inte se sådant på min blogg. Beklagar, men garanterar att det är inte åsikter jag inte kommer att släppa fram utan vill bara hålla rent ur ett journalistiskt perspektiv. Jag är också ansvarig för kommentarerna rent juridiskt och vill inte behöva ta ansvar för vad högerextremister eller andra stollar kan få förs sig att föra fram på min blogg. Hoppas du som läsare har förståelse för detta.)
Har du synpunkter på det här blogginlägget, förutom att kommentera nedan, kan du maila till [email protected]
Glöm inte att följa Max Gustavsons Samirs fortsatta äventyr i FRA-Sverige 2013; www.samircomics.com
Bra med sommarregn!
Jaha, då regnar det igen. Det verkar som om det normala sommarvädret i år består av lika delar moln och H2O. Även om det innebär att man blir blöt om man visar snaggen utanför dörren har det några fördelar det svenska sommarvädret anno 2008.
Vädret bli en ursäkt att stanna inne och läsa, lyssna på musik och se på bra film. Här är några sådana rekommendationer från er bekvämt nedsjunkne skribent i vilfåtöljen.
Att läsa:
August Strindberg: Röda rummet (Aldus)
Svensk litteraturs mesta mästerverk som nu visas på TV i den klassiska filmatisering från 1969. TV-serien är lysande men boken är än mer njutbar. Läs och njut av mästers språk och hans infama satir. Men glöm inte romanerna Svarta fanor (Aldus) och Götiska rummen (Oktober) som båda hänger samman indirekt med Röda rummet.
Jack London Järnhälen (Arbetarkultur)
Jack London är en djupt underskattad författare och Järnhälen är hans bästa stund. En bok om fascism innan begreppet fanns och en bok som i grunden är optimistisk i sin samhällskritik. Iblnad undrar man om London besatte en kristallkula för den samhällsbeskrivning han bygger sin roman på är otäckt nära den som sker idag.
Olof Stapledon De sista och de första människorna (Delfin)
Den märkligaste roman jag läst. En till sitt yttre s-f men en djupt filosofisk roman om människan och människans möjligheter. När man börjat följa mänsklighetens utveckling i Stapledons skildring känner man en fascination inför den märkliga episka berättelse som Frans g. Bengtsson beskrev som ”ett verkligt epos, med horisont bakom horisont i det oändliga och med outtömliga förråd av stoff.”
Barbara W. Tuchman Det stolta tornet (Månpocket)
I den boken skildrar historikern Tuchman de 25 år som föregick utbrottet av 1:a världskriget med minutiös detaljrikedom. Med skarp politisk analys och en mästerlig litterär förmåga skapar hon en läsupplevelse utanför det ordinära. Tuchman var en lysande författare liksom en lika skarp forskare inom det historiska gebitet.
Att se:
Förföljaren (USA 1956)
John Wayne i sin bästa roll och en av de västernfilmer som har flest bottnar. Tiden är efter inbördeskriget och Ethan Edwards är en man som hatar indianer. Det blir inte bättre när han finner sina släktingar massakrerade av ett band indianska krigare. De tar också med sin familjen två flickor. Under den långa jakten får vi följa hur Edwards förändras i sin uppfattning av indianer. En viktig film regisserad av nestorn John Ford och i grunden en allt mer humanistisk film.
Elisabeth (USA 1998)
Cate Blanchett slår det gnistor kring i den här skildringen av Englands 1500-tal. Detaljrikedom, lysande skådespel och magnifika scenerier. Den närgångna skildringen av den som skulle skapa den brittiska stormakten och det sedermera imperiet.
Markurells i Wadköping (Sverige 1968)
Den klassiska TV-serien med en makalös Edwin Adolphson, en ung Ulf Brunnberg, Tor Isedal och inte minst den numera nästan bortglömda Eva Dahlbeck. En alltigenom lyckad filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman om en faders besatthet och småstadens småaktighet. En film om den riktiga överklassen och uppkomlingens villkorade närvaro i samhällsgemenskapen.
Hammett (USA 1982)
Francis Ford Coppolas hyllning till film noir-genren som bygger delvis på författaren Dashiell Hammetts eget liv som privatdeckare i 20-talets San Fransisco. Med Coppolas väl dokumenterade sinne för detaljer och noggrannhet så blir den här filmen en utsökt pärla i Coppolas produktion. Likaså en spännande och intelligent deckare av noir-snitt. Väl värd en åskskur!
Att lyssna på:
Black Cat Bone Barbed Wire Sandwich (Decca UK 1970)
Bortglömd brittisk blues från 1970. Ett brilliant band i stil med Chicken Schack. Tung, gitarrdominerad och riktigt bra Bandet gjorde bara denna platta och försvann i vart fall från min radar. Fanns återutgiven på CD av See For Miles som konkade vilket gör att t.o.m återutgåvan är svår att hitta.
Texas Tornados Zone Of Our Own (Reprise US 1991)
Doug Sahm, Hughie Meyers, Freddy Fender och Flaco Jiminez hobbyband. Underbar blandning av tex-mex, mexikansk schlager, blues, rock & roll och country. På den här plattan finns originalet till Jerry Williams Did I Tell You. Hela plattan är en orgie i må-bra-musik.
Duane Eddy & The Rebels Have Twangy Guitar Will Travel (Jamie Us 1958)
Master of twangy guitar första Lp från 1958. Producerad av Lee Hazlewood (RIP). Det speciella sounded fick Eddy genom att stämma ner gitarren. Det gav ett antal hits som Rebel Rouser som finns på denna platta.
Richie Allen Stranger From Durango (Imperial US 1963)
En studiomusiker som var inte utan betydelse för surf-musikens genombrott. Jag vet inte mycket om honom och har inte några fler plattor än den här LP:n. En riktigt bra instrumentalplatta från trummisen Sandy Nelsons gitarrist.
"Vi för kriget mot tåget"
"I´m fascinated by the demise of the major record companies. I love the way they´re committing suicide.
I never thought I would live to see this and I hope live long enough to attend every one of their funerals."
"De blev fullständigt tagna på sängen. Rullade lättjefullt vidare i sina välkända gamla hjulspår och missade helt det digitala tåget."
Två citat från de senaste veckorna. Två citat som bra beskriver det paradigmskifte som pågår inom musikbranschen. Citaten beskriver också hur allt fler ser på skivbolagen som kulturlivets dinosaurier, på utdöende och vars epok är över. Musiken lever men den hittar nya kanaler att nå sin publik.
Det första citatet är från en intervju med Al Kooper, den närmaste legendariske amerikanske organisten, sångaren, låtskrivaren och in-house producenten på amerikanska Columbia. Kooper har 50 (!!!) år i rockbranschen allt från The Blues Project, Blood, Sweat & Tears över producerande och låtskrivande och egna grupper och spelningar över hela klotet. Citatet är f.ö. hämtat från Record Collector no 351 (juli 2008).
Det andra citatet kommer från Sv. Musikerförbundets förbundstidning Musikern (2/2008) och det är Kjell Arvidsson som skriver detta i en artikel med den lämpliga rubriken Skivbolagen som försov sig. Arvidsson är inte nådig i sin kritik av skivbolagen och jämför med hur notförlagen bemötte fonografen för drygt 100 år sedan.
Sanja Tandan i sin tur menar att skivbolagen inte bara hoppade på det digitala tåget försent utan också började för krig mot tåget. Nu är inte Tandan vem som helst i skivbolagsbranschen utan tidigare vd för Warner Music. Alltså en av bolagens främsta företrädare i Sverige som så här kritiskt ser på det som skedde på 1990-talet och som kom att bädda för nedladdningsexplosionen.
Idag är det inte bara Al Kooper som vällustigt iaktar skivbolagens dödskamp utan artister Radiohead och Prince erbjuder nedladdning. Bruce Springsteen släpper 4 spår från Göteborg nu på onsdag på sin hemsida. Bossen släppte för övrigt redan 2005 Devils & Dust-singeln för fri nedladdning på nätet. Jag skrev om detta redan då.
Så, skivbolagens begravning hinner nog Al Kooper med innan hans tid är ute.
För övrigt…..
När jag var i London för några veckor sedan hade jag några timmar över och åkte upp till Camden Town för att strosa och kanske shoppa lite. Numera finns tyvärr inte gamla Rock On kvar där man kunde finna allt och lite till i vinyl och senare även CD.
Men Camden Market och Camden Lock vid Chalk Farm Road är fortfarande ett Eldorado för den som letar efter intressant musik. Dessa två CDr-plattor hittade jag där för en 50-lapp styck:
Neil Diamond Live At Croke Park, Dublin
Hela koncerten från juni med den drygt 70-årige Diamond. Inspelad i publiken men med en helt okay ljud än vad man förvänta sig av denna typ av inspelning. Men framför allt en helt fantastisk koncert och det förlåter det tekniska tillkortakommandet. Jag har lyssnat gång på gång på dessa drygt två timmar som är helt förtrollande. Neil Diamond har fått ett djup och en skaparglädje som han saknat under 20 år.
Leonard Cohen Live At The Sony Center, Toronto
En inspelning av en brilliant konsert med ett lika utmärkt ljud. Uppenbarligen tagit från mixerbordet för ljudkvaliteten är nästan helt perfekt. Musiken likaså. Cohen är så cool och så makalös så att recensenten Jane Stevenson skrev att man ville gråta av lycka. Jag har lyssnat på och läst Cohen ända sedan 1960-talets första plattor och diktsamlingen Beautiful losers. Men jag kan inte påminna mig att jag upplevt honom så nära så under huden varande som i den här inspelningen.
Var man kan hitta dessa har jag inte en aning. Jag köpte dom som sagt av en tjej på marknaden på Camden Lock.
Synpunkter på detta inlägg (om du inte vill kommentera här) kan du om du vill skicka på [email protected]
Hurra för sommarteatern!
Sommar, sommar, sommar!
Det betyder ledighet, sol och värme men också sommarteater. Många möter teater just på sommaren när man är ledig och har tid att gå på teater. Teatern flyttar ut i den svenska sommarkvällen och människor kommer i tusental till exempelvis Stefan och Kristers produktioner och har jäkligt kul.
Sedan kan ju kulturskribenter och teaterkritiker sätta näsan i vädret och oja sig över vad de kallar ytlighet och lättköpta skratt. Måhända att sommarteater oftast är ganska mainstream men mycket ofta är den välspelad och en viktig del i svenskt kulturliv. Att sedan inte de stora institutionerna inte flyttar ut och möter människor där de är deras fel inte publikens.
Göran Sarring t.h. funderar över hur jobbet att förvandla plåtladan till en teater ska gå till.
Den förre teaterchefen på Östgötateatern Göran Sarring och Norsholms Komediteater sätter för andra året i följd upp en sommarproduktion i lilla Norsholm. Här mitt i sommaridyllen mittemellan Linköping och Norrköping ett stenkast från Göta kanal skall under fyra veckor Ludvig Holbergs Pernilles korta frökenstånd spelas i vad som måste vara Sveriges fulaste plåtlada.
I dag började jobbet att förvandla plåtladan till en teater. En imponerande uppgift att förvandla detta till en fungerande sommarteater. Men det är också lite av charmen med sommarteater. Att mitt i det omöjliga i försigpåarnas värld göra detta omöjliga. Givetvis kommer det att gå; givetvis kommer de 130 i publiken få ett gott skratt och en teaterupplevelse att ta med sig in i vintermörkret.
Båtklubbens vinterlada innan den blir teater.
Ett annat perspektiv på fenomenet sommarteater är att det skapar jobb inte bara för teaterarbetare som skådespelare, ljus och ljudfolk utan också sommarjobb åt ungdomar på respektive ort. Så sommarteater är inte bara teaterupplevelse utan också det skapar jobb.
Så har du vägarna förbi Norsholm mellan 25 juli – 17 augusti så gå på teater. (Se här för detaljer om biljetter o.s.v.)
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
Italien - Spanien = EM i sömnpiller
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
Fotbolls-EM fortsätter att rulla på. Kvällens match mellan Italien och Spanien var tyvärr inget annat än ett sömnpiller av stora mått. Här behövdes inga tabletter för att somna. Däremot gläder Ryssland med en lysande fotboll och Turkiet med en vilja som kan försätta och flytta berg.
Fotboll ska vara roligt, det ska vara spännande och det ska vara en vacker form av mänskligt schackspel. Tyvärr de flesta europeiska lagen visar inte upp detta utan de representerar en övertaktisk form av fotboll där fegheten och rädslan att göra fel dominerar istället för ett publiktvänligt spel.
Jag hoppas att Turkiet och Ryssland möts i finalen för de två lagen har visat upp en fotboll som är som fotboll ska vara – helt underbar med en massa jävlar anamma!
Musik, musik här är några tips i den årstid som den svage kallar sommar:
Simon Dupree And The Big Sound Part Of My Best (EMI)
Engelsk 60-talssoul som är sorgligt bortglömd. Ett band som var alldeles utmärkt, men tyvärr missade totalt framgångståget. Försökte sig till sist på psychedelia i den vackra Kites och fick en mindre hit. Sedan var det slut. På den här samlingen finns allt inklusive deras legendariska LP både i mono och stereo-version (som bara kom ut i USA på Tower, vad jag minns).
T-Bone Walker Stormy Monday Blues (BGO)
Ursprungligen en Bluesway-platta utgiven 1967 här i en välförtjänt och välkommen CD-version, numera även den utgången. T-Bone Walker var en föregångare för gitarr-bluesen som den kom att definieras av exempelvis B.B. King, Albert King, Otis Rush och andra. T-Bone Walker gjorde massor av inspelningar sedan mitten av 1940-talet till han avled 1975. Bluesway-plattan är faktiskt en av hans bästa under hans senare år.
Calvin Boze and his All-stars Havin´A Ball (Moonshine LP)
Calvin Boze spelade R&B på 1940-50-talet. Påminner en del om Louis Jordan och är riktigt bra. Jag hittade plattan i en back med plattor på en loppmarknad härom veckan. Överförd och digitaliserad till Cd är den en perfekt bilåkarplatta. Det är nästan så man tror att man är i L.A. 1949 och bara väntar på att Philip Marlowe eller Sam Spade ska komma runt hörnet.
Sanna Carlstedt Sånger under Eken (Satellite)
Sveriges korsning mellan Janis Joplin och Cornelius Vreeswijk. En röst som kan spränga berg och allt bättre förmåga att skriva bra texter om vår nutid utan att det blir plakatpolitik av det. Hennes nya Cd kom ut härom veckan och är ett stort steg framåt sedan förra plattan.
Nu dröjer det några dagar innan jag återkommer på bloggen eftersom uppdrag kallar mig till London. Kanske jag skriver om jag kan hitta en vettig uppkoppling.
Världsboksdagen
I dag är det världsboksdagen. Att läsa är bland det vettigaste man kan använda sin tid. Att i boken uppleva platser, händelser och skeenden är en fantastisk resa som man aldrig kan få för mycket av. Här är några av mina favoritböcker, så här på världsboksdagen!
Jack London Järnhälen (Arbetarkultur 1954)
En fantastisk skildring av samhällsutvecklingen och klassamhället. London skildrar hur man i ett socialistiskt färgat USA hittar ett manuskript som beskriver hur ett fascistiskt färgat USA växer fram och bryts ner. Boken skrevs 1907 men är högaktuell även idag som en beskrivning av ett Bush-administrerat USA.
August Strindberg Röda Rummet (Folket i Bild 1959); Götiska Rummen (Oktoberförlaget 1977); Svarta fanor (Nordstedt 2005)
Tre av Strindbergs mest antingen älskade eller avskydda romaner och de kanske mest politiska. De är förutom sataniskt roliga, en effektiv drift med den tidens frasradikaler som pratade om revolution, samhällsförändring men i grunden vände tillbaka till det borgerliga livet efter en utflykt i radikalismens sommarhage.
Bunny Ragnerstam Orons år (Gidlunds 1990)
En dokumentär om hur svenska metallarbetare på 1870-talet luras att bli strejkbrytare i England. Men också om hur de lärde sig klassolidaritet och fick med sig ovärderliga lärdomar om hur de skulle bygga fackföreningar och driva den fackliga kampen för människovärdet. En bortglömd bok av den svenske författare som bäst och mest initierat skildrat svensk arbetarrörelses uppkomst före August Palm.
Ed McBain romanerna om 87 distriktet (olika förlag)
En föregångare av den skola inom kriminalromen som skildrar polisens arbete realistiskt och med sociala ambitioner. Flertalet av de romaner McBain skrev är mycket läsvärda. Nästan alla finns översatta till svenska men tyvärr tappade de svenska förlagen intresset de åren för serien. Utan 87-serien skulle inte Maj Sjöwall och Per Wahlöö ha skriver om Martin Beck och tv-serier som Uppdrag Mord och Spanarna på Hill Street skulle aldrig ha kommit till.
Dashiell Hammett röd skörd (Pan/Nordstedt 1968)
Bortglömd idag är tyvärr den radikale och lysande stilist som förnyade deckarromanen på 1930-talet. Den här skildringen av korruption och gangstervälde är en milstolpe i sin genre. Känns faktiskt riktigt fräsch även på 2000-talet.
Raymond Chandler Den stora sömnen (Bonniers 1947)
Ytterligare en klassiker. Den här romanen som introducerade måttstocken för alla privatdeckare, Philip Marlowe, var mest en skildring av Chandlers främsta hatobjekt; den amerikanska förljugenheten och dubbelmoralen. Politisk korruption har också en stor del i Chandlers sju romaner om Philip Marlowe. Högst läsvärde för sitt lysande språk och cyniska humor.
Eric Wärenstam Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940 (Almqvist & Wicksell 1970)
Behövs för att förstå varför det är riktigt att beteckna Sverigedemokraterna som ett vänster-fascistiskt parti. Deras praktik och teori, program och retorik är hämtad från dessa föregångare i 1920-30-talets nazimiljö. Wärenstams snart 40-åriga avhandling, mycket populärt skriven, är viktig att läsa för att förstå och kunna motverka av SD blir en politisk kraft med nationellt genomslag.
H.B Palmaer beska droppar (Aldus 1972)
Denne Östgöta Correspondentens grundare år 1838 är svensk journalistiks störste satiriker någonsin. Hans sataniskt roliga och träffande små skriverier retade överheten till vansinne och ödelagde Palmaers liv. Läs, njut och var tacksam att han har funnits.
Greil Marcus Like A Rolling Stone ? Bob Dylan At The Crossroads (FF 2005)
En helt lysande essä om Bob Dylans mästerverk med samma titel. Inte bara det en fantastisk essä som sätter in den i sitt samhälliga, politiska och totala perspektiv där Like a Rolling Stone blir en spegel av USA 1965 där rasmotsättningar, en allt aktivare medborgarrättsrörelse, ett eskalerande Vietnamkrig och ett i största allmänhet snabbt förändrat och polariserat USA. Läs, njut Marcus är helt klart USAs bästa kulturskribent. En utmärkt engelskalektion på köpet.
Barbara Ehrenreich (Barskrapad Leopard 2001)
En skakande skildring á la Wallraff av hur det är att leva som lågavlönad arbetare i USA. Boken är en uppgörelse med det så kallade amerikanska sysselsättningsundret och en skarp vidräkning med den nyliberala högerns idealisering av USAs arbetsmarknad. Den kan även ses som en sanningsenlig presentation av den svenska högerns våta dröm om ett låglöneproletariat där det är omöjligt att leva på sin lön.
Hans Scherfig Frydenholm (Alba 1978)
En av Danmarks mest älskade författare. En satiriker av guds nåde och en fantastisk ordleverantör. Frydenholm utspelas under den tyska ockupationen under andra världskriget och är en skarp skildring av anpasslighet, ämbetsmännens kryperi, medlöparnas förlorade heder men också om motståndsrörelsens stora mod i kampen mot nazismen under Danmarks mörka år.
Barbara W. Tuchman En fjärran spegel (Atlantis 1978)
Jan Guillous böcker om Arn har skapat ett stort intresse för medeltidens historia, Dick Harrison har sedan ytterligare spätt på intresset med sin berättarförmåga. Den här berättelsen om den under 1300-talet levande Sire de Coucy, som grundar sig på en makalös detaljrikedom och faktakunskap, är fascinerande då den är sann så långt det är möjligt med källor som är över 700 år gamla. 1300-talet är en blodig tid, det är en våldsam tid och det är digerdödens tid. Barbara W. Tuchmans En fjärran spegel är en rik och omfattande fascinerande bok som man bara inte kan släppa om man bara har det minsta intresse för historia. Likheterna med vår tid är också inte helt fel att göra.
LHC, Red Bird och 1:a maj
Det är bara att konstatera att det inte gick den här gången heller. LHC fick se sig besegrade av ett suveränt HV 71 som i det långa loppet (6 !!! matcher) vann en rättvis seger. Laget är mer komplett och har en större bredd än LHC . Men, LHC har faktiskt för andra året i följd varit final men fallit på mållinjen.
En skillnad tror jag är att fortfarande är LHC till större delen ett köpelag, dvs. klubbens ungdomsverksamhet har inte satt spår i a-lagets uppställning. Men när det kommer så kommer också hjärtat för klubben. Det tror jag är den stora skillnaden mellan LHC och HV. Det är bara att gratulera till en förtjänt buckla och SM-medaljer.
Bara en slutlig kommentar - är det inte dags för elitserieklubbarna att släppa småsnålheten och införa fyrdomarsystem. Då kan vi slippa pinsamheter som vi sett under finalrundan. Missade straffar, felaktiga bortdömda mål och ändrade domslut.
Äntligen vår, vädret ute är gudomligt och solen skiner som om den har fått guldmedalj. Det innebär att det blir ett varv med krattan på tomten för att samla ihop löven som ligger och skräpar. Ett kärt nöje och vete f-n om inte t.o.m. hängmattan kommer fram under helgen. Bara för att känna på känslan av solen och vårens ankomst 2008.
En vårdag som denna för över 40 år sedan cyklade undertecknad till den lokala skivaffären och inhandlade en vinylsingel som jag hört på Radio Luxemburg . 
Det var The Dixie Cups "Chapel Of Love", en helt ljuvlig låt i gränslandet mellan R&B och tjejpop. Det var också första utgåvan på Jerry Leibers och Mike Stollers nya bolag Red Bird. De legendariska producenterna hade lämnat producerandet till George "Shadow" Morton och låtskrivandet till Brill Building-låtskrivarna Ellie Greenwich och Jeff Barry. Det här var också början på några få år av utsökta 45:or i samma härad som The Dixie Cups. The Shangri-Las, The Jelly Beans, The Ad-Libs och Dee Dee Warwick och Alvin Robinson var några av de som kom med hit efter hit innan kollapsen och nedläggningen av Red Bird.
Denna i alla stycken suveräna serie av plattor har äntligen fått en seriös återutgåva genom engelska Charly. En 3-CD box med en utmärkt essä om bolagets något röriga historia. En investering på 300 spänn som är nödvändig för den som gillar den här periodens musik och som gillar kvalitet i sitt musiklyssnande.
Andra gamla stötar som fortfarande kan är Van Morrison. Hans nya "Keep It Simple" (Exile/Polydor) är faktiskt bland det bästa han gjort på bra länge. Titeln är en helt okay beskrivning av irländarens 42:a platta. Enkelt, blues, jazzigt ibland och underton av irländskt svårmod. Expressens Per Hägred gav den fyra getingar och det tycker jag är en rättvis bedömning.
Att vara inblandad i en skivproduktion är förbannat kul. LO:s 1:a maj Cd Med Hjärtat till vänster II var kul och ännu roligare är att upplagan närmar sig 12.000 ex nu när den är på väg ut till organisationerna för att spridas på 1:a maj. Ronny Eriksson, Sanna Carlstedt, Mimikry, Ulrica Boajé och Douglas Unger har leverat bra musik som är värd att spridas. Politisk utan att vara pekpinnemusik som ultravänsterns och proggen när den var som sämst. Den går fortfarande att beställa (minst 10 ex) från LO på [email protected] . Den kostar 20 kr/ex (porto tillkommer).
Schlager-EM eller musik?
I kväll var det dags för den svenska schlagerfestivalens final. En icke-händelse som är ett firande av dålig musik och dålig smak. En i alla för mig en icke-händelse som manifesterar det sämsta hos populärkulturen.
Jag älskar musik; jazz, R & B, pop, blues osv. och därför känns den här hypen enbart förskräcklig och ytligt usel. Musikaliskt är den ointressant och som musik helt utan upplevelse. Därför vill jag tipsa istället om en suverän musiker och gitarrist som tyvärr avled 1981. Precis som många andra i sin generation tog drogerna hans själ och till sist hans liv.
Den det gäller är Mike Bloomfield. En extraordinär och fantastiskt skicklig gitarrist som under sin korta karriär från då hans som tonåring började spela på Chicagos West-Side med storheter som Muddy Waters, Howlin´ Wolf och andra till att vara en av de som gav Bob Dylans "Highway 61 Revisted" sin spetsiga ljudbild till egna expeditioner som The Electric Flag och samarbetet med Al Kooper i slutet på 1960-talet.
Han spelade under sina år med i stort sätt alla de då stora bluesmusikerna. Ofta som kompgitarrist på olika plattor. Ofta utan att få erkännande. Det Mike Bloomfield är mest känd för är sina år med Paul Butterfield en annan av Chicagos vita bluesmusiker som i den då fortfarande djupt segregerade musikbranschen accepterades som en bluesmusiker bland andra bluesmusiker.
The Paul Butterfield Blues Band var en föregångare då bandet var det första bandet i Chicago med både svarta och vita musiker. De spelade en skitig äkta Chicagoblues men efter deras första LP kunde inte Bloomfield hålla sig från att utveckla sitt spel och den andra plattan 1966 "East-West" hade den idag legendariska titellåten på 14 minuter. "East-West" som är ett instrumentalt möte mellan blues och den indiska ragan där Bloomfields spel är i en annan dimension. Plattan blev också en trendsättare i rockmusiken.
Bandet The Electric Flag som bildades i slutet på 1960-talet var det första försöket att skapa en amerikansk musikalisk identitet där blues, rock och annat fick influera musiken. Den första LP "A Long Time Comin´" känns idag som en fortfarande fräsch och stor musikupplevelse.
Under 1970-talet var Bloomfields hälsa inte den bästa. Han började bli allt mer nojig på grund av hans instabila psyke och ökat missbruk och hans inspelningar från den tiden blev allt mer ojämna. 1998 sedan gav Sony/Columbia ut "Live At The Old Waldorf" som annars ger en bild av den Bloomfield som är bäst. I sällskap med goda vänner utan krav så spelade han på toppen (inspelad 1976) av vad han kunde prestera. CD:n är bland det bästa som han gjorde under hela sin karriär.
Ska man framhålla någon annan inspelning som visar Bloomfield som mästerlige musiker han var så leta efter Columbia LP:n "Live At Bill Graham´s Fillmore West". Det är en liveinspelning där Mike Bloomfield ingår i bandet tillsammans med bland andra Nick Gravenites och Bob Jones. I den förstnämndes "Blues From The Westside" gör kanske Bloomfield sin bästa inspelning någonsin. Plattan är utgången och finns inte heller på CD. Leta den är värd det.
Några av Mike Bloomfields inspelningar:
The Butterfield Bluesband East West (Elektra 1966)
The Butterfield Bluesband East-West Live (Winner 1996), inspelningar gjorda av bandets organist med vanlig bandspelare. Ljudkvaliteten är inte lysande men de tre versioner visar hur East-West utvecklades under ett år.
Mike Bloomfield/Al Kooper/Steve Stills Super Session (Columbia 1968)
Live At Bill Graham´s Fillmore West (Columbia 1969)
The Electric Flag A Long Time Comin´ (Columbia 1970)
Mike Bloomfield At The Old Waldorf (Sony/Columbia Legacy 1998)
Till sist....
Årets progg var igår på Så ska det låta då Robert Gustavsson gjorde sin version av Livet är en fest. En kommande Gustavssonklassiker. Helt lysande!!
Carolas fiasko och Bob Dylans storhet
Så då har helgen varit. Onekligen en vårhelg vilket syns om inte annat på högen avsågade grenar från vårt äppleträd hemma i trädgården. Beskäring enligt principen ta bort det som är i vägen! Om det skulle godkännas av en trädbeskärare eller vad det nu heter vete fåglarna.
Schlagereländet har genomlidet ytterligare en meningslös sändning och är nu enbart löjligt onödigt. Det enda glädjande är att divan Carola Häggqvist fick på moppo som de säger i Lady och Lufsen. Nu är CH varken Lady eller Lufsen utan enbart en bigott satmara som i sin uppblåsthet är unikt allmänt irriterande. Schlager-Sm är enbart en ointressant och penningmjölkande hype som inte bidrar till att varken öka intresset för kultur i någon form eller att skapa något av intresse i musikvärlden. Låt oss slippa detta kommersiella jippo i fortsättningen.
Av större intresse är då den CD som kom i min hand genom en vänlig kamrat som sände mig den med ett löddrigt postbud. CD i fråga är inget annat än den konsert-platta som Bob Dylans bolag Columbia hade planerat till julen 1963. Plattan skulle alltså följa upp debuten och den på den Freewheelin-LP men projektet lades på bästa lämpliga lagerhylla hos Columbia i New York. Istället gavs The Times They Are A-Changin´ ut några månader senare. Resten är historia och Bob Dylan In Concert har bara varit ett i raden av rykten och urban legends om Dylan.
Nu visar sig att legend har en sanning. CD jag fick i min hand har nio spår och är inspelad på Carnegie Hall i New York i april och oktober 1963. (Ska inte blandas samman med Columbias promo från 2005 Carnegie Hall 1963 som är resten av spåren från oktoberkonserten medan den här bygger på april och resten av oktoberframträdandena.)
Matriser pressades och några få acetater (provpressningar) gjordes innan det hela avbröts av okänd anledning. Det gjordes till och med ett omslag till LP och skivan gavs ett löpnummer. Sedan blev det inte mer. Några spår har sedan dykt upp på olika utgåvor i Sony/Columbias utgivningsprogram Bootleg Series men hela LP har inte getts en ordentlig utgåva hittills. De tekniska bristerna med lite knaster och ett minimalt hack på ett ställe i den sagolika When My Ship Comes In samt ett abrupt slut i sista spårets Seven Curses förändrar inget i sak - det är en hyperintressant och fascinerande insikt i Bob Dylans första tid i New York.
Nu har några okända bootleggers kommit över acestaten och gjort en CD med hela den tänkta LP:n. En utgåva med originalets artwork och allt.
CD:n ger en spännande insikt i ett geni i vardande och innehåller flera spår som sedan skulle hitta vägen till The Times They Are A-Changin´-plattan som sedan kom i maj 1964. Ett annat intressant spår är Percy´s Song som skulle spelas in av Fairport Convention på Unhalfbricking några år senare.
Hur som helst en nödvändig CD för den som seriöst intresserad av Bob Dylans konstnärskap och hur det utvecklades under hans första kreativa år i New York.
Bra jobbat STIM
Äntligen någon som vågar tänka utanför boxen; dvs. vågar tänka i nya banor och lansera en ny idé för att lösa knuten kring fildelningen. STIM gick ut i går med förslaget om licensiering för att få ladda ner musik över nätet. En bra idé som är värd att pröva seriöst. Licensiering med en smärre avgift skulle för det första ge ersättning till upphovsmännen, det skulle också vara en anpassning till de tekniska möjligheterna som finns i o m att tekniken finns. (Läs hela artikeln här.)
De kommersiella bolagen i både film- och musikbranscherna har alltför länge fått bestämma över diskussionen hur för den första tekniken ska användas samtidigt som upphovsmännens rättigheter respekteras. Hittills har branschen uppträtt som om tekniken är problemet inte att distributionsformerna har anpassats till verkligheten. Precis som notförläggarna försökte förbjuda radion att sända musik i början på 1920-tralet, rop på förbud av bandspelare på 1960-talet och förbud mot tillverkning av kassettband och CD-skivor. Hela tiden har maskinkrossarna i de gamla distributionsformerna sett sina revir hotade och förlorat.
Anti-piratbyrån, polis och andra instanser kan hålla på att försöka krossa tekniken som en modern form av Don Quixote och precis likt sin litteräre företrädare bara göra sig till ett åtlöje och ha ringa påverkan på utvecklingen.
Ur det här perspektivet blir STIM:s förslag ett riktigt vettigt förslag för det skapar både ordning och tillfredsställer alla parter; upphovsmännen får betalt och konsumenterna får musik och film till förhoppningsvis vettiga priser som stämmer med vad som är rimligt i förhållande till distributionskostnaderna.
En annan viktig effekt skulle bli att de mer eller mindre ljusskygga aktörena skulle tvingas bort från marknaden eller i vart fall bli väsentligt svagare och exempelvis de stora bolagens back-katalog skulle finnas tillgänglig till en licensavgift. Samtidigt kan man säga att de stora bolagen själva har skapat "monstret" precis som spritförbudet i USA på sin tid skapade maffian.
Troligtvis skulle licensiering öka distributionen av kultur i ett bredare perspektiv och öppna dörren för fler skapare och kulturarbetare att nå en ny publik. Bra jobbar STIM.
FOTO Ingemar E L Göransson, En bild av ett gråväderssverige i veckan som gick.
40 år precis sedan Bob Dylans John Wesley Harding gavs ut
Den 27 december 1967 släppte Bob Dylans skivbolag Columbia hans då senaste LP John Wesley Harding till affärerna i hela USA. Naturligtvis hände inget förrän efter nyåret så egentligen kan man säga att det i praktiken är 40-årsjubeleum för plattan. JWH är kanske Dylans märkligaste och på många sätt mest intressanta och spännande platta.
Att Dylan var och är en nyskapande konstnär/poet/låtskrivare är utan tvekan. Att han är en av 1900-talets största är också utan tvekan. Han var en av de mest inspirerande gestalterna i den musik som bar fram medborgarrättsrörelsen med sånger som "Blowin´ In The Wind" och "The Times They Are A-Changing" . Han blev fredsrörelsens älskling med "Masters Of War" som exempel. Men Bob Dylan har alltid haft förmågan att gå sin egen väg. Så när han spelade på Newportfestivalen 1965 kompad av Paul Butterfield Bluesband och sedan gjorde Highway 61 Revisited och den fantastiska Blonde On Blonde plattan var det denne store egocentriske konstnär som gick sin väg i ett aldrig avstannade konstnärskap.
JWH är ett kaledioskop av udda individer, märkliga historier, fantasiska skrönor och minst ett 30-tal hänvisningar till Gamla Testamentet. Dylan rör vid sin uppväxt sina judiska rötter, han söker mot ett religiöst upptäckande och hans poetiska nerv har på plattan utvecklats till nya höjder. Hela plattan präglas av mystik och intellektuell förnyelse.
När undertecknad köpte sitt ex i början av februari 68 (det tog minst en månad innan den fanns i Sverige efter USA-utgivningen). Det var från början en märklig upplevelse. Bara omslaget triggade fantasin. Vad är det för märkliga personer som Dylan omger sig med på det ikonliknande omslaget. Det visade sig vara två medlemmar av Bengali Bauls - en sydasiatiskt grupp som managern och producenten Albert Grossman hade gjort en platta på Elektra med. I bakgrundet står en Charlie Joy som var snickare som bodde i Woodstock vid när Dylan hade sitt hus där.
Bara titelspåret var fascinerande i sig och ligger helt i linje med den amerikanska folktraditionen där västern-figurer ges en helt annan historia än vad som var verkligheten. John Wesley Hardin (OBS stavningen) var en mördare och laglös som härjade i Texas åren efter inbördeskriget. Han var en genuint blodtörstig psykopat. Här kan man jämföra med den historia som en annan like med Hardin fått; nämligen Jesse James.
Dylan distanserar sig samtidigt som han slår en bro till amerikansk folklore. Men det här är också en länk till vad som skall komma senare från Dylan. Det är det första tecknet på Dylans uppvaknade intresse för countrymusiken. Sista spåret på plattan "I´ll Be Your Baby Tonight" blir därmed också indirekt första spåret på nästa. Nästan 18 månader senare, april 1968, släpper Dylan Nashville Skyline som blir startskottet för fler artister som Grateful Dead, Kris Kristofferson, Johnny Cash återkomst, The Byrds Sweetheart Of The Rodeo och så vidare. Countrymusiken kommer att under 1970-talet bli mindre av red-neck och mer av folklig musik med en stark tradition till amerikansk landsbygd och folklig historia.
Ett av de centrala spåren på JWH är enligt min uppfattning "The Ballad Of Judas Priest And Frankie Lee". Denna märkliga mångdimensionella sång där vår sympati svänger från Judas Priest till Frankie Lee och tillbaka. (Jfr Judas och priest dvs. Judas som enligt Bibeln förrådde Jesus associeras till en präst ,alltså förkunnare av den kristna religionen. Frankie Lee kan associeras till John F Kennedys mördare Lee Harvey Oswold.) Där diktarens lek med orden och texten har enligt de som är Bibelsprängda hela 17 hänvisningar till Gamla Testamentet. Samtidigt finns inga onödiga strofer, ingen lull-lull utan allt har en betydelse för denna historia om skuld och ansvar. Man kan i sången se Dylans egen inre samtal om livets mening efter hans motorcykelolycka något år tidigare. Hans tankar om livet föränderligt och det faktum att det kan vara slut oväntat på en kort sekund och inom ett hjärtslag.
"Well the moral of the story/the moral of this song/is simply that one should never never be/where one does not belong/so when you see your neighbour carryin´ something/help him with his load". Detta är enligt min mening en annan central strof i Dylans diktning och JWH-plattan är en grundbult i hela hans diktning och utveckling. (Jfr med "The Weight" som Robbie Robertson skrev samtidigt och The Band gjorde på sin första LP, Music From The Big Pink. Dylans bodde också i Woodstock som The Basement Tapes spelades samtidigt som The Band gjordes sin debutplatta.)
Ett annat spår som har haft en enorm betydelse och som har tolkats gång efter gång är "All Along The Watchtower". Inspelningarna är hur många som helst. Jimi Hendrix och Neil Young har kanske gjort de mest kända men även grupper som Nashville Teens (först faktiskt) har gjort respektingivande tolkningar. "There must be a way out of here said the joker to the theif/there is too much confusion, I can´t get no relief" När man hör sången så känns det som att befinna sig i en Sergio Leone-film där man vet att det finns något hotfullt men som samtidigt är lockande i all sin mystik. Den känslan förstärks av den sista radens "Two riders were approching, and the wind begin to howl". Hänvisningen till apokalypsens ryttare och västrens folkliga legender är uppenbar. Och nog kanske Dylan kände att han var en människa som stod och fortfarande står lite vid sidan av - en särling.
Det är nu hela 40 år sedan jag som drygt 17-åring köpte John Wesley Harding. Redan förläst på Camus, Sartre, Hemingway och andra som Kafka riktades mitt intresse och min nyfikenhet mot poesins värld.
JWH har följt mig sedan dess och jag kan inte tröttna eller sluta fascineras av dess parad av immigranter, luffare, spelare och andra udda existenser som alla har en spännande historia att berätta. JWH är stor konst och en pelare i modern amerikansk kulturhistoria.
http://www.kulturochpolitik.se/
PS. Den senaste mixen som kom för ett par år sedan som gjordes för SACD-spelare är ljudmässigt överlägsen tidigare mixningar. Ljudet är kristallklart och den sparsamma ljudbilden förstärks i den här versionen och gör JWH ännu mer njutbar än originalmixen.
Det har skrivits åtskilligt om JWH läs gärna Harvey Kuberniks artikel i Record Collector febr 2008 (No 346) eller på wikepedia. Läs även Allan Jones "There was no man around who could track or chain him down..." i Uncut Ferbr 2008 # 129 .
Texterna finns tillgängliga på bl.a. http://www.bobdylan.com/
Hollywood - It´s only make believe
I går såg jag en förhandsvisning på den nya fantasyfilmen Beowulf som är en semianimerad film. Alltså en film till som hoppar på Troja-tåget. Skådisarna förebilden i filmen så man känner igen deras utseende men allt är animerat. Men det Danmark på 900-talet som är förebilden måste vara påhittat av någon som har blandat ihop Danmark med Island. För vad jag kommer ihåg så är bergmassiv jäkligt ovanligt i Danmark och det var det nog för drygt 1000 år sedan också.
Illusionen blir också ordentlig när man ser filmen i äkta 3D i IMAX-formatet för då sitter du mitt i filmen. Bild och ljud 3 våningar hög duk och 12.000 watt stereo-system. En otrolig illusionen och en äkta Hollywood-fejk.
På House Of Blues som är en rockklubb som ligger på Sunset spelade igår bandet Highway 61 som är ett vad vi kallar coverband i Sverige. Här kallas samma sak tribute-band. Jo, det var kompetent, det var tätt men det var istället för originalet. Som bandnamnet säger så var det Bob Dylan som var föremålet för hyllningen alt. tributen. Det gnistrade till först när bandet gick från cover till tolkning. All Along The Watchtower var riktigt, riktigt bra. En äkta Hollywood-fejk annars.
När en film är inspelad så börjar efterjobbet med att rätta till exempelvis alla felaktiga färger och lägga på nytt ljud. Så när vi sitter där på bion tror att vi hör Jack Nicholsons röst så är det en s.k. sound-alike. En person som har som sin talang att han eller hon låter likadant som stjärnan för stjärnan har dragit till nästa jobb. En äkta Hollywood-fejk.
Världen vill bli lurad var det någon som sa. I Hollywood har vi alla chansen att bli det men vi betalar gärna för att bli det. En som försökte sig på en mindre smart bluff som har givet rubriker och roade kommentarer här var när Hillary Clinton hade planterat de frågor hon ville ha och blev avslöjad av media. En äkta Hollywood-fejk som gick åt skogen! Jag tror fan i mig att vädret är en bluff också - 30 grader plus och solsken - men det är ju Hollywood.
Strejker i USA:s nöjesindustri
Var ska man gå på bio om inte i Hollywood. Att sedan se bio på en klassisk Hollywoodbiograf som Egyptian Theatre är en upplevelse utöver det vanliga. Den något kitchiga inte helt smakfulla biografen byggd 1922 med sina imiterade egyptiska kolonner, urnor, väggmålningar osv. gör filmupplevelsen till något extra. Biografen drivs idag av American Cinematheque som är som svenska Filminstitutet ungefär.
Filmen och dess betydelse var också temat för tisdagen för oss här i LA. Filmindustrin är faktisk den största enskilda industrin i Los Angeles. Värdet av den producerar är större än många traditionella industrigrenar som bilindustrin. En rundtur på Sony anläggning ute i Culver City och en 3D filmvisning på El Capitan som är Disneys premiärbiograf gav ramen för 10 timmar av filmsnack och möten med filmfolk.
Utanför Sony blev man påmind om verkligheten för filmbranschens människor. Manusförfattarnas picketline utanför Sony och det stöd som de får från andra grupper på amerikansk arbetsmarknad som Teamsters (amerikanska Transport)och skådespelarnas fackförening är bredare än så. Utan också från folk som åkte förbi på gatan och tutade i stöd till strejkvakterna.
En svensk applåd uppskattades av strejkvakterna som var genomgående slående unga. En annan strejk som diskuteras nu i USA är scenarbetarnas strejk i New York som är på väg att slå igen nästan varje pjäs på Broadway. Likaså här är stödet för dem omfattande bland vanligt folk. Medan strejken i Hollywood bland manusförfattarna handlar om ersättningen när det de har skrivet återanvänds i form av sändningar på nätet eller vid DVD-försäljning så är konflikten i New York om uteblivna lönehöjningar.
Båda strejkerna kan komma att hålla på länge och bli kostbara för arbetsgivarna. Senast manusförfattarna strejkande på 1980-talet kostade det branschen och LA $ 500.000 miljoner så det är inga små insatser som är på spel.
FOTO Ingemar E L Göransson
Los Angeles lördag kväll
Så då sitter jag på ett hotellrum i Los Angeles som har gratis internet. Det var 29 år sedan sist men LA är lika skrikig, häftig och ljudlig stad som då. Bara inflygningen är ett mått på denna stads skrikighet och häftiga upplevelse den är. Lika högljutt är det på Hollywood Blv nu på lördagskvällen lokal tid.
10 mil av statsbebyggelse från bergen till Santa Monica och Stilla Havet avlöste den Kansas prärier och den rödbruna öken landskapet i Arizona. Häftigt och oerhört vackert på 10.000 meters höjd.
Resan över var tråkig för vad kan den vara med 16 timmar varav nästan alla i en flygstol. Ett tecken på stämningsläget i USA är att de tog min taxfree-whisky trots att den var i en förseglad platspåse från Arlanda. Ett annat tecken kanske också på den usla film som visades på inrikesflygningen mellan Chicago - Los Angeles. En orgie i våld, skjutande i kampen mot utomjordingarna som hotade att ta över jorden. Givetvis vann den amerikanske hjälten (marinkårssoldat givetvis) och världen var räddad i en soppa av nationalism och amerikanism när den är som sämst.
Förresten tack Foppa för att du skrev en hälsning till grabben och var lika vänlig mot alla som vill ha din autograf eller bara prata med dig.
http://www.kulturochpolitik.se/
10 bästa live-plattorna?
Fredag och veckans sista dag. Inte för mig för i morgon ger jag mig ut på mitt livs tjänsteresa. Jag flyger tillsammans med ett antal Folkets Hus-föreståndare till Los Angeles och Las Vegas för att studera den amerikanska nöjesindustrin. Så så många bloggningar lär det inte bli. Men vi får se. Den 22 november är jag tillbaka.
Under tiden varför inte lyssna på dessa de bästa live-plattor som har gjorts:
Muddy Waters Muddy "Mississippi" Waters Live (Epic 1979)
Muddy Waters tillsammans med Johnny Winter i en av de svettigaste plattor jag någonsin hört. Jag hade förmånen att se dem Live i London 1979 och det var bland det mest imponerande och starkaste att sett på en sen. den gamle värdige bluesmannen var bättre än någonsin och med Johnny Winters som sin sidekick var det gudomligt. Skaffa CD-dubbeln från år 2000 istället för första upplagan; den har bättre ljud och det är den kompletta spelningen.
Ten Years After Undead (Deram 1968)
Alvin Lee är engelsk blues och bluesrocks bäste gitarrist som möjligen kan toppas av en på topp stående Peter Green men han har å andra sidan inte kommit i närheten av sin förmåga sedan han lämnade Fleetwood Mac 1970. Den här konserten inspelad under primitiva förhållande på en liten pub i London visar upp gruppen och Lee från sin bästa sida. Innovativt, spännande och förbannat roligt. Upplaga två på CD är hela spelningen och även här med bättre ljud än både vinyl och tidig CD.
James Brown Live At The Apollo (King 1962)
The Godfather of funk när han är som bäst. En klassisk live-platta som är så svettig som bara Brown kan bli när han var som bäst. Tempo, tempo och hetsigare tempo. Allt sitter som gjutet oavsett om det är snabba låtar som I´ll Go Crazy eller ballader som Lost Someone.
B.B. King Live & Well (Bluesway 1967)
Jag såg B.B. King i Örebro 1969 spelandes i en sporthall. Det var förtrollande hur denne i förhållande till publiken gamle man trollband oss alla. efter den upplevelsen så har B.B. King följt mig som en trogen vän. Egentligen är det här ingen renodlad Live-platta utan bara ena sidan är Live medan den andra är en studioinspelning. Livedlen är dock det bästa han någonsin gjort på platta. Finns på CD men är utgången sedan länge.
Four Tops Live (Motown 1966)
Tamla Motowns bästa konsertinspelning. Gjort på en nattklubb i Detroit inför en entusiastisk publik som inte vet till sig av glädje. Oftast är Tamlas live-plattot ganska mediokra historier men Four Tops hade det alla andra inte hade: Levi Stubbs fantastiska röst. Här blandas standardlåtar som I Left My Heart in San Fransisco till en gungande gospelversion of Baby I Need Your Loving. Finns tyvärr inte på CD.
Sam Cooke At Harlem Square Club (RCA 1963)
Även kallad One Night Stand. Skiljer sig som natt och dag från den mer kända live-plattan från Copacabana. Här är Sam Cooke hemma och det märks både i låtval och spelglädje. Bara versionen av Bring It On Home To Me är så lysande att det liknar en natt med norrsken. Det gnistrar och det skimrar på ett sätt som bara måste upplevas.
Miles Davis In Berlin (Columbia 1964)
Att välja Miles Davis bästa live-plata är omöjligt. Delvis för att han har gjort så många men också för att Davis utvecklades hela tiden . Att välja just denna kan jag inte förklara - den är bara så bra att den platsat men 4-5 andra skulle lika gärna ha fungerat.
Frank Sinatra At The Sands (Reprise 1967)
Frankie Boy tillsammans med Count Basies orkester på Las Vegas-nattklubben The Sands är stort. ett givande samarbete mellan två av 1900-talets största jazzmusiker. Basies orkester har ett sväng som är oefterhärmligt och Frank Sinatra med sin cyniska humor och sin leklystnad gör den här plattan till en upplevelse utan motstycke i vart fall Sinatras produktion.
MC 5 Kick Out The Jams (Elektra 1969)
Tillbaka till rockmusiken. MC5:s politiska rock var som en rövkick mitt i det politiskt turbulenta USA. Bandet från Detroit var knutna till White Panther Party som var ett vänsterparti parallelt med Black Panthers. Punkens engeri framstår som velig jämfört med denna eruption av urkraft. Plattan är också startskottet för hårdrocken. Första upplagan stoppades och förstördes eftersom ordet motherfucker förekom i i inledningen av spår ett.
The Who Live At Leeds (Track 1968)
Sedan finns det 20-tals andra liveplattor som skulle platsa här bara man välja och efter humör.
Trevlig helg!
Lite musik inför arbetsveckan
Dags för några tips om bra plattor. Några relativt nya och en del väsentligt äldre. Några är svenska men de flesta är amerikanska och engelska. (Klicka på bilden för större storlek.)
Jerry Lee Lewis Live at Gilley´s (Gilley/Westwood One)
En dubbel-LP med två radioshower från USA. De sändes 1984 då JLL faktiskt hade en höjdarperiod där han gjorde klassiker som Middel Age Crazy och inte minst Over The Rainbow. En period i JLL karriär som inte har fått den uppmärksamhet som den förtjänar. För den som gillar Jerry är den här väl värd att söka efter.
Brinsley Schwartz Silver Pistol/Please Don´t Ever Change (Beat Goes On)
Jag erkänner - jag gillar brittisk pub-rock. Ett av de bästa banden var Brinsley Schwartz som bl.a. innehöll en Nick Lowe, en Ian Gome och inte minst Brinsley Schwarts himself. Ett band som i kommersiella termer var en totalflopp och kan bara ha gett UA:s skivbolagsdirektörer värk i plånboken. Men fyra utmärkta LP blev det. Två av dom finns på den här CD:n och här är bandet som bäst. Lysande melodier och underbar stämsång. En doft av Hollies och av countryrock fast på brittisk engelska!
John Fogerty Revival (Fantasy/Universal)
En sprillans ny platta med Fogerty är inget man springer benen av sig. Han har haft svårt att skaka skuggan av CCR av sig men Revival är det bästa han fått ihop på mer än 10 år tycker jag. En riktigt hyfsad platta som gnistrar till ordentligt i vissa spår. Gubben kan faktiskt men visst det är långt ifrån CCR-tiden, det är nog för mycket bitterhet och bråk som har slipat av Johns Fogertys talang, tyvärr. Och det kan väl knappast vara mycket träskmarker i Beverley Hills där han bor numera.
Diverse Artister Evangeline Made - a tribute to Cajun Music (Vanguard/Amigo)
Samlingar och tributer brukar bli rätt tröttsamt. Men den här är ett undantag. Olika artister som John Fogerty (se där!), Linda Thompson, David Johansen, Maria McKee, Nick Lowe och Richard Thompson har samlats i ett projekt lett av Ann Savoy för att visa kärleken till den så för de fransktalade i Louisiana viktiga musiktraditionen - cajun. Och det har blivit en het jambalaya kan man säga. På franska med dragspel och vinande råbarkade fioler i en hejdundrande stuvning som svänger så in i glödheta träsket. Ett nödvändigt köp för den som gillar root-musik.
Johnny Cash Newport Folk Festival 1964 (Archive)
En CD av i högsta grad tveksamt ursprung som jag hittade på en marknad i Aten (!!) av alla ställen. Johnny Cash 20-minuters framträdande på den av Pete Seeger många år organiserade festivalen är riktigt kul att lyssna på. En intressant och alldeles utmärkt introduktion till hur Cash lät då när då karriären var lite grand i limbo på grund av alla uppers som han tugga i sig. Versionen av Don´t Think Twice It´s Alright är värd varenda cent av de tre eurona.
Musikgruppen KAL Steget (SEKO/Folkuniversitetet)
2005 avled Kent Andersson precis som han hade levat - mitt i steget. Kent sjönk ihop i sin trappuppgång och ett långt produktivt liv var över. Bland det han höll på med just i steget var den här plattan tillsammans med Musikgruppen KAL. Plattan består helt av texter från Kents penna. Jag hade förmånen att träffa Kent några månader innan han hastigt lämnade oss och det var en minnesvärd kväll. En varm, kvick och spirituell människa med en klarsynthet och på humanism och strävan efter rättvisa grundad livsuppfattning. Kent saknas idag men på den här fina plattan finns i alla fall några av hans dikter. Som avslutning läser han sin egen Vingen. Bara det är värt att skaffa plattan för.
Var får man tag i plattorna om man vill det; Kolla http://www.amazon.com/, http://www.ginza.se/ och http://www.ebay.com/ exempelvis. När det gäller Musikgruppen KAL ring 031-18 40 66.
http://www.kulturochpolitik.se/
Facket och kultur
Söndag kväll och snart dags att krypa ner i bingen. I morgon bär det av till Aten för att under två dagar diskutera fackföreningsrörelsens roll och kulturen tillsammans med kulturarbetare och fackligt aktiva från hela Europa. Initiativet till konferensen eller sammankomsten har kommit från delvis grekiskt håll genom en teatergrupp i Aten men framför allt det nätverk av fackligt aktiva och kulturarbetare som kallar sig @work.
Två dagar ska vi tillsammans och utan skygglappar tillsammans diskutera hur kulturen och facket kan samarbeta i ett öppet Europa där både fackliga rättigheter och kulturarbetarnas villkor kommer i kläm i den allt mer aggressiva nykapitalismen. Hur ska vi tillsammans kunna sätta upp ett alternativa till den nyliberala ideologiska hegemonin och vad kan vi göra tillsammans.
I Sverige har Teatermaskinen i Riddarhyttan turnerat med sin kritikerrosade pjäs @work under året. Den har varit det svenska bidraget i nätverket arbete och har kommit fram i samarbete med arbetare ute på arbetsplatserna och lokalt fackligt aktivt folk. Men även studieförbund och folkhögskolor har varit med i processen. På liknade sätt har det skett i Tyskland, Danmark, Finland och England.
Under processen har intresse väckts i bl.a. Nordirland och även i Grekland.
Till sist
Lyssna på Karen Dalton In My Own Time (Light In The Attic USA 2007)
En helt lysande platta som kom ut i början av 1970-talet men missades totalt. Blandningen av folk och blues med en urkraft som man inte tror är möjligt. Dalton dog redan 1993 av sitt missbruk men är en återupptäckt väl värd att göra.
Kd har placerat sig under 4 % numera och allt tyder väl på att vi kommer att få se ett borgerligt inbördeskrig så småningom när nervositeten börjar göra sig gällande.
http://www.kulturochpolitik.se/
De tio bästa jazzplattorna Del 2
För en dryg vecka sedan skrev jag om de första fem av de tio bästa jazzplattorna genom åren. Givetvis min egna val så nu är det dags för de fem sista av de tio plattorna.
Frank Sinatra In The Small Wee Hours (Capitol 1955)
Frank Sinatra hade två karriärer. Den första som vokalist Tommy Dorseys orkester på 1940 och sedan en andra karriär som kanske den bäste sångaren i jazz-MOR-bagen. Sinatras förmåga till att vara sentimental utan att bli löjlig är makalös. Den här plattan som kom 1955 är kanske hans bästa i bagen jazz-ballader. En innerlig och ljuvlig platta som andas mörka baren och tung cigarettrök och stort svårmod.
Thelonious Monk Quartet with John Coltrane At Carnegie Hall (Blue Note 2005)
Inspelning av den här legendariska koncerten var försvunnen under många år för att hittas i en felmärkt kartong av en ren tillfällighet i lagret hos Blue Note för några år sedan. En så fenomenal och njutbar inspelning får man leta efter. Här är två av jazzhistoriens största på sitt bästa humör och blir inspirerade av sig på varandra och resultatet blir stordåd.
Stan Getz West Coast Jazz (Nogran 1955)
Jazzen från 1950 och 60-talens Kalifornien är layed-back och cool. Lika cool som Los Angeles sol är het. En av de bästa exponenterna var amfetaminhuvudet Stan Getz och hans första platta på Nogran från 1955 är ett utmärkt exempel på denna jazzform som påminner om ett soundtrack till en Raymond Chandler-deckare. Cool och street-wise.
Mose Allison Mose Alive! (Atlantic 1966)
Mose Allison är mest känd för Parchman Farm som han egentligen snodde från Bukka White som själv satt just på Parchman för dråp. Country-bluesen blev jazz när den kom i vite Mose Allisons händer. Allison påverkan på jazzen och inte minst bluesen är stor och han påverkar fortfarande. Vad skulle exempelvis Georgie Fame varit utan Mose Alison? Den här live-plattan är perfekt introduktion till Allisons värld.
Adventures In Jazz & Folklore (Philips 1965)
Svensk jazz kom under 1960-talet bli starkt inspirerad av folkmusik. Delvis tack vare Jan Johanssons kärlek till den svenska folkmusiken. Men också tack vare bland andra Stan Getz som under sina Sverigebesök ägna stort intresse folkmusiken och dess svårmod. Den är plattan var egentligen ett Tv-program där den svenska jazzeliten gjorde sina versioner av svensk folkmusik. En fortfarande svårslaget projekt som är känns lika fräsch som för 40 år sedan.
De tio bästa jazz-plattorna Del 1
Kan man utnämna världens 10 nästa jazz-plattor? Det är ju naturligtvis en fråga om tycke och smak men i alla fall tänkte jag lista mina 10 bästa (i vart fall dagens 10 bästa). Kanske det kan ge någon lite inspiration att lyssna. Alla tio finns återutgivna på CD och finns på exempelvis http://www.ginza.se/ eller http://www.amazon.com/ .
DE FÖRSTA FEM (klicka på bilden för en större bild):
Miles Davis Sketches Of Spain (Columbia 1960)
När det gäller Miles Davis skulle man kunna välja minst fem kanske tio andra minst lika briljanta plattor. Miles Ahead, Kinda Of Blue, In A Silent Way eller live-plattan Four. Varför just Sketches Of Spain är så kär är att det är här Davis geni och nyfikenhet möter Gil Evans produktions och arrangörsgeni. Skivan är en skönhetsupplevelse av sällan skådat slag. Ett bad i toner som söker själens innersta och läker stressen som man kan ha med sig efter en dags arbete. Miles kanske mest kreativa stund.
John Coltrane A Love Supreme (Impulse 1965)
John Coltrane var liksom Davis oerhört produktiv. Den som vill ha allt Coltrane spelade in står inför en formidabel uppgift. Att Coltrane var en plågad själ är också ett välkänt faktum där både sprirituella livsfrågor men också droger plågade honom. Han fick sparken av Miles Davis på grund just av sitt missbruk. De två var konstnärligt tvillingsjälar och deras gemensamma inspelningar är oftast en upplevelse. Coltrane kom att utvecklas på egen hand till avantgarde-jazzens störste. Hans öppna sinne och hans själsliga sökande manifesterades i ett flertal plattor på Impulse-etiketten under 1960-talet tills hans alltför tidiga död. A Love Supreme är utan tvekan hans absolut finaste stund. Den som inte har öppnat sitt hjärta för denna har en upplevelse kavar som bara måste upplevas.
Jimmy Smith The Sermon (Blue Note 1958)
Kanske den coolaste katten av dom alla. Hammondorganisten Jimmy Smith lyckades etablera orgeln som ett uttryck för den moderna jazzen. Hans halsbrytande och urhippa improvisationer räddade instrumentet kvar och troligen också fabriken. Men hans spel kom att påverka en hel generation av musiker som inspirerades av hans lekfullhet och musikalitet. Musiken som Smith gjorde är också typiskt för det klimat som var på Blue Note etiketten. Allt var möjligt att tillåtas hamna på vinyl. The Sermon var genombrott och bandet innehåller namn som Kenny Burrell, Art Blakey och Lou Donaldson. Det är ett kompband som heter duga.
Lars Gullin Fine Together (Sonet 1957)
Svensk jazz har haft enligt min mening svårt att hävda sig internationellt. Ofta har det varit alltför mycket kopia av amerikanska artisters och det har varit för lite av eget skapande. Ett undantag är Lars Gullin som under slutet av 1950-laet och 10-15 år framåt gjorde ett antal plattor av oerhört kvalitet. Hans känsliga baritonsaxofonspel parat med en förmåga att skriva fina arrangemang och egensinniga kompositioner ger honom en plats på parnassen med de allra största. 1957 gav det nybildade Sonet ut sin första LP-skiva och det var Lars Gullin och Fine Together. Den fick lysande recensioner och blev kanske genombrottet för Gullin bland en bredare jazzlyssnande publik. Plattan är fortfarande en av de bästa i sin genre och håller lika hög klass i dag som då.
Art Blakey & The Jazz Messengers Moanin´ (Blue Note 1959)
Art Blakey var en sensation när han kom med sin första LP på Blue Note. Moanin´ blev till och med en hit på amerikanska Hot 100. Blakey var också en av de första inom den moderna jazzen jag stiftade bekantskap med när Gunnar Hoffsten (Louise Hoffstens farsa) sålde en EP med Moanin´ och Blues March på kring 1964. Hoffsten gammal jazzmusiker själv hade då Linköpings bästa skivbutik Speldosan där man kunde hitta det mesta. Men framförallt han hade ett lager av jazzplattor som inte var av denna värld. Blakeys grupp hade med trumpetaren Lee Morgan, Benny Golson på tenorsax och inte minst den suveräna pianisten Bobby Timmons. Moanin´ tillhör den coola Blue Note-jazzens pelare och kan inte lämnas utanför min listning i varje fall.
De nästa fem kommer att listas under den kommande veckan.
Kamp och kryp
Författaren som 16-årigt mods 1966. (Okänd fotograf)
TV-serien Upp till kamp har fått lysande recensioner och det helt välförtjänt. Peter Birros manus har fångat tiden på ett sätt som jag inte trodde vara möjligt att göra 40 år efteråt. Likaså Mikael Marcimains regi och rollsättningen är på alla sätt helt utan anmärkning.
För den som upplevde och var med under dessa år så är det en bitterljuv upplevelse att se det första avsnittet. Dess eftertänksamma, dubbelbottnade berättarteknik som ger en resonemangsbotten till det som skedde och hur det skedde. Modsen var tidens punkare precis som raggarna var det 10 år tidigare. Ungdomskulturen kom med rockmusiken och ungdomar blev ungdomar inte yngre vuxna som tidigare. Att vara tonåring under 1960-talet var att åka i en emotionell berg och dalbana. Framtidstron allt var möjligt och den djupa pessimism som den politiska utvecklingen gav.
Kriget i Vietnam som kom att prägla hela ungdomsgenerationen och den känsla av radikalisering som kom efter 1950-talets politiska stabilitet och samhällsbygge i symbios med arbetsgivarna. Missnöjet som började växa bland vanliga jobbare över övervinster, brist på inflytande, fortfarande förfärande brister i arbetsmiljön osv. Allt detta som tillsammans med ungdomsrevolten, kulturrevolutionen i Kina och Sovjets invasion i Tjeckoslovakien, maj-revolt i Frankrike. Det var kort sagt en turbulent tid som inte så lite har paralleller i 1910-talets politiska tumult. I grunden ett likartat missnöje, en tid av uppbrott och ett period där musiken kom att spela en oerhörd stor roll i samhällets stämningsläge.
Upp till kamp börjar utmärkt och det ska bli ett sant nöje att se fortsättningen. För den som har missat första avsnittet finns det på www.svt.se .
Ser att regeringen Reinfeldt har fått på spenderbyxorna och slänger in tjugo sköna miljoner för att digitalisera Ingmar bergmans verk. Bland annat ska pengarna användas för att digitalisera hans arkiv och ta fram nya kopior av hans filmer. Med andra ord SF ska få sin affärsverksamhet finansierad av högeralliansen. Ett i sanning uppseendeväckande politiskt beslut. Regeringen ger därmed ett ensidigt ekonomiskt stöd till monopolföretaget på svensk filmmarknad.
Den tidigare nazisten Bergman med sin ibland ganska unkna människosyn fattar Reinfeldt och Adelsohn Liljeroths intresse. Att ställa detta mot läsfrämjande för tio miljoner genom En Bok För Alla är självklart inte möjligt. Borgerligheten behöver sina ikoner och vanliga arbetare och deras barn de behöver inte läsa för de ska jobba som tjänstehjon, avdragsgillt dock, i Djursholmarnas miljonärsgetton. De uttrycker sin "stolthet och tacksamhet över Ingmar Bergmans livsgärning", vi får förmoda det inkludera de mer än 10 år av övertygad nazist och den övermänniskosyn som finns i många av hans filmer. Man känner igen sina pappenheimare på gången brukar man säga.
