Ingemars blogg

Den nye kulturministern Cecilia Stegö Chilò är chef för den borgerliga tankesmedjan eller snarare propagandacentralen Timbro som har Svenskt Näringsliv som huvudfinansiär. Att sätta henne som ansvarig för svenskt kulturliv och högste ansvarig för ett levande kulturliv där hon under år som markandsliberal där marknaden är måttstocken för allt är att sätta vagnen för hästen. riskabelt och livsfarligt för kulturen?

Timbro har tillsammans med högern har propagera för en avsmalning av public service där SR och SvT ska ha enbart en uppdrag som lite spetsigt uttryckt barnprogram och nyheter medan resten får den kommersiella radio och TV:n ta hand om.

Likaså har Timbro och högern varit motståndare till allt kulturverksamhet som kan betraktas som ideologisk till sin grund. Det innebär exempelvis statliga bidrag till kulturverksamhet på arbetsplatserna genom Kultur i Arbetslivet eller kulturverksamhet som varit samhällskritisk och fått statliga bidrag. Likaså har samma krafter villat dramatiskt dra ner stödet till folkbildningen under fältropet att vuxna kan betala sin egen fritidsverksamhet.

Ett annat objekt för högerns ogillande har varit Arbetets Museum i Norrköping då museets huvudmän är tre folkrörelser LO, TCO och  KF. Detta samtidigt som museet har ett nationellt uppdrag och internationellt idag mycket välkänt och har en mycket god renommé.

Men vilken uppfattning har nu Stegö Chilò? Det är inte lätt att veta för enligt dagens radiointervju i efter tre var det inga klara besked utan hänvisning till den kommande budgeten. Innan vi vet finns det dock all anledning att vara kritisk utan att för den skull döma henne i förtid. Men vi får nog vara beredda på att det kan hända saker som inte är i linje med en radikal kultursyn. Frågan är hur mycket ideologisk bokstavstrohet ska få styra kulturpolitiken i fortsättningen eller om politiken blir mer öppen än vad man kan befara?

Till sist……..

…………….det är oroväckande att Göran Persson hänger kvar på det sätt han gör vilket innebär att ja-sägarna kring honom också fortsätter att vara maktens centrum i socialdemokraterna. Öppna upp istället och släpp krispolitikens blöta filt – (s)-väljarna vill se en radikalt formulerad politik istället för sifferexercis. Vi vill se rättvisa lösningar på sysselsättningskrisen. Det behövs inte mer höger utan mer radikal socialdemokratisk politik!

……………..Äntligen har den stora uppdateringen av hemsidan blivit klar. En sida med långt mer än 100 tips om bra och för många okänd musik. Det tog tid men hoppas det är intressant. Kolla in själv!

Glöm inte heller fotobloggen!

Det är inte utan att man som socialdemokrat ler i mjugg när kvällstidningarna i går hade braskande rubriker om att Reinfeldt och Bildt hade haft ett ”gräl” om arbetsrätten.

Carl Bildt,  den gamle fackföreningsätaren med Thatcherismen som ryggrad deklarerade att arbetsrätten måste förändras med Fredrik Reinfeldt, den moderne folkförföraren, surt konstaterade att ”det har vi inte gått till val på”.

Det här exemplet, incidenten, ger den nya moderatregeringens dilemma i ett nötskal. De moderata väljarna delar nog Bildts uppfattning medan mediastrategerna bakom Reinfeldt inte är lika glada. Större delen av Reinfeldts moderata ministrar är har varit i tjänst hos Bildt på ette eller annat sätt och Reinfeldt riskerar att när lojaliteterna prövas bli överflyglade av Bildt och hans kompisar på ministerlistan. Än mer så när den mest nyliberale ministern Maud Olofsson hyser uppfattningar om arbetsrätten och fackföreningar som Bildt samtidigt som hon har hand om näringspolitiken. Att så är fallet bekräftar Olofsson i i dagens Expressen där hon säger att hon helt delar Bildts uppfattning om arbetsrätten.

Ovanpå detta framträder två ministrar öppet och säger att de har använt svart arbetskraft både privat och i jobbet. Maria Borelius som nu är handelsminister och den nye kulturministern Cecilia Stegö Chilò både privat och som arbetsgivare. Deras uppfattning om arbetsrätten lär inte vara överdrivet fackföreningsvänlig.

Den som trodde att arbetsrätten och kollektivavtalen inte var i fara med Reinfeldt som statsminister riskerar att få ett brutalt uppvaknade. Högerns uppfattning om kollektivavtal närmar sig nog snare den moderatpolitiker som i valrörelsen uttryckte uppfattningen att ”kollektivavtal är bra men det är var och en som ska teckna det”. Och det var väl inte det som alla hörde när Reinfeldt och Carlsson började krama kollektivavtal, eller hur?

Till sist……

………Veckans hembrända cd att spela i bilen

En single från Morrisons inspelningar I början av 1990-talet med Irland mesta folkmusikikoner

Zappa som en svidande och tydlig samhällskritiker – aktuellare än någonsin 40 år senare!

Kasey Chambers Barricades & Brickwalls (titelspår från EMI CD med samma namn)

För mig en ny bekantskap från Australien – kraft och poesi!

Klassisk singer-songwriter som också en ny bekantskap.

Deep soul möter easy listning, elegans och melodimakeri. Perfekt för sena kvällar.

Lysande instrumentalrock av den nyligen avlidne Johnny Paris som var en ödmjuk man som fortfarande turnerade 250 dagar per år vilket han atalde om när jag mötte honom I samband med en konsert I Linköping för några år sedan.

En extatisk 23 minuters version från den nyligen utgivna plattan inspelad I New York på 1960-talet.

Paul Butterfield Blues Band East West (från LP med samma  namn Elektra 1966)

Detta mästerverk där blues och indisk raga möts är oöverträffat. Mike Bloomfields mest magiska minuter.

Denna broderskapets och tolerans höga visa i sin oöverträffade version. Jag ryser fortfarande av välbehag.

Archetypen för alla punk-låtar någonsin – fortfarande en höjdare!

Så det en blev en enpartiregering där stödtrupperna är helt beroende av jätten i moderaterna. Att näringslivslobbyn gläds åt den moderata absolutismen är inget att förvånas över. Med statsministerposten, utrikesposten och finansministern så blir den politiska våta handen ett faktum över den regering som Reinfeldt skall leda i de kommande fyra åren.

Den borgerliga, för att inte säga högborgerliga, profilen är än mer understruken när nyliberalen Maud Olofsson får ansvaret för näringspolitiken och hon lovade i TV4-nyheterna att nu skall de gå att bli rik på företagande i Sverige. Samtidigt får löntagarna nöja sig med att betala högre avgifter till a-kassan, trafikförsäkringen, fackmedlemskapet, läkemedel, resor osv.

Det är att inse att det som näringslivet hoppas dra in nu kommer löntagarna att få betala och framför allt lågavlönade, arbetslösa och sjuka. Klasspolitiken har fått ett ansikte – en bäver som tillsammans med moderat-Littorin tänker knapra i sig löntagarnas rättigheter och välfärd. Allt bäddar för strid inte för samförstånd

Att Carl Bildt gör comeback i regeringen är en överraskning, men faktum är att undertecknad tippade det tidigare i veckan. Varför, jo inget att alliansens partier har varken kunskap eller intresse för utrikespolitik utan Bildt är Reinfeldts enda möjlighet att få någon kunskap eller kompetens på utrikesdepartementet. Att Bildt blir utrikesminister kan bara betyda att Reinfeldt kommer att ägna utrikespolitiken enbart förstrött intresse utan kommer att ägna sig åt sin strategi för att genomföra systemskiftet i Sverige.

Det känns unket att kd får de sociala frågorna och familjepolitiken på entreprenad. Det riskerar att föra jämställdheten åratal bakåt till förmån för hemmafrulöner och en förgången tids syn på familjen och relationer. Samma gäller fp och det sorgliga faktum att jan Björklund nu får ansvaret för skolan. Nu kommer att formerna bli det avgörande inte innehållet. Ordning, snörräta rader och tyst i klassen blir f.d. officerens bud till skolan.

En moderat enpartiregering med stora risker då var och en av de andra partierna fått sina hjärtefrågor tillfredställda kommer att driva på utgifterna och inte minst när smekmånaden och ifrågasättandet av de vidlyftiga vallöftena kommer. Då kommer det verkliga testet och det kan bli dyrt för svenska folket, tyvärr.

I morgon presenterar Fredrik Reinfeldt sin regering efter att idag blivit vald till Sveriges statsminister. Vad är det för regering vi kommer att få, vad är det för statsminister som ska leda Sverige under den kommande mandatperioden.

Faktum är att ingen egentligen vet. Vilken politik ska regeringen driva vad det gäller arbetsmarknaden; Maud Olofsson vill ta bort anställningstryggheten för ungdomar; Reinfeldt själv har kallat striden för att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige för ”en skam”; alltfler och mer högljudda röster hörs från arbetsgivarhåll för att LAS skall förändras vad det gäller turordningsreglerna osv. Vilken politik Reinfeldts regering ska driva vet ingen frågan är om han själv vet ens.

Vilken utrikespolitik blir det med NATO-vurmarna i Folkpartiet som kanske t.o.m. får utrikesdepartementet. Hur blir politiken gentemot EU – hur kommer Reinfeldt att förhålla sig till arbetstidsdirektivet och tjänstedirektiven. Ska vi få Sverige förhålla sig till de fattiga länderna när moderaterna vill sänka biståndet medan Folkpartiet vill något annat.

Vi vet inte, men i morgon vet vi hur det blev, i vart fall vilka som ministrarna blir.

Besök gärna fotobloggen och hemsidan www.kulturochpolitik.se !

När har facket rätt att ta strid för sina medlemmars rättigheter? När är det okay att gå ut i konflikt och när är det okay för facket att konstatera att det finns risk för konflikter. Den här för facket livsviktiga frågan har blivit närmast glödande aktuell efter att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin konstaterade på DN Debatt 22/9 att om alliansen driver igenom förändringarna v a-kassan och andra till fördel för arbetsgivarna förändringar så finns en uppenbarlig risk för konflikter på arbetsmarknaden i samband med avtalsrörelsen.

Detta modesta uttalande har fått hela kadern av ledarskribenter, Svenskt Näringslivs-chefer, högerpolitiker, nyliberaler och alla andra som gillar att tugga sin litania om det hotfulla facket. Nu för LO den i valet förlorande socialdemokratins politik in på arbetsmarknaden osv andra sedan länge välkända kampsånger.

Faktum är om regeringspolitik innebär att en vanlig LO-medlem drabbas av en ökad beskattning på 300 kronor för att han eller hon är med i facket plus att avdragsrätten försvinner så kräver medlemmarna av sina förhandlare kopmp4ensation i avtalsrörelsen. Dessa försämringar, uttaxeringar är inget annat än konfiskation i lönekuvertet som motsvarar got och väl den löneökning den genomsnittlige LO-medlemmen fick 2005 eller 2006.

Att då som Wanja Lundy-Wedin konstatera att det finns risk för en svårare avtalsrörelse är ett nyktert konstaterande av verkligheten – inte ett förtäckt hot. Insändarskribenten Fredrik Lundström, Stockholm i DN den 28 kan möjligen ses som arketypen för dessa borgerliga kritiker av LO:s rätt att beskriva verkligheten när han hoppas att Reinfeldt ska lagstifta facket tillbaka till stenåldern som Margaret Thatcher gjorde på sin tid i Storbritannien.

Är det typen av inställning vi har att förvänta oss av den ny riksdagsmajoriteten så lär det bli svårt att hitta ett samtalsläge utan risken är då stor att LO:s ordförandes farhågor om svårigheter i avtalsrörelsen kan bli mer än besannade. Glöm inte SAF:s ”investering i framtiden” som Curt Nicolin uttryckte det inför avtalsrörelsen 1980 och som kom att kasta Sverige ut i en storlockout. En storlockout som kom att skada förtroendet mellan parterna under hela det återstående decenniet med som följd en lönebildning som präglades av återkommande konflikter och misstro. Det finns även andra paralleller som att under motsvarande period var det en borgerlig regering.

Nicolin fick avkastning på sin investering och lönebildning kom att präglas av ökade klyftor under hela 1980-talet och 1990-talets första halva. Sedan dess har lönebildning präglats av en positiv reallöneutveckling för löntagarna. Ett nytt försök från Svenskt Näringsliv att ”investera i framtiden” skulle säkerligen kunna resultera i nya ökade klyftor och en parallell till 1980-talets för löntagarna eländiga negativa reallöneutveckling.

Reinfeldt och hans alliansregering bör lyssna och ta LO:s varningar på högsta allvar. Det är mer konstruktivt att söka samförstånd än konflikt men facket kommer aldrig att backa för en nödvändig strid om så blir. Men facket kommer inte att söka strid för stridens egen skull.

Till sist…….

………De 10 mest lyssnade låtarna i min mp3-spelare just nu:

Uppkäftig gungande reggae som The Clash plankade (bra men originalet är ett strå vassare)

Underbar, det känns som om jag gick där själv igen

 Dusty Springfield Goin´ Back

Skönhet over allt annat och andra sångerskor

Från den annars mediokra plattan med samma namn, pastorn håller en predikan om rättvisa utifrån Sam Cokes medborgarrättsrörelsehyllning

Gitarristen från Johnny Burnettes R`n´r Trio i en obskyr nyinspelning där det ryker banne mig om både gitarr och förstärkare – Jävlar anamma!

Engelsk debut av ny låtskrivare Jon Fratelli – Larmigt och inte så lite punkigt

Wooden Wand And The Sky High Band Dead Sue

Veckans Dylan? Nytt New York-band som är riktigt riktigt spännande

Kom på Coltranes postuma Expression-LP och är en lisa för själen

Udda och brilliant soul från Muscle Sholes i Alabama. Historiens bästa version av denna klassiker i genren

Amatörband från Atlanta som spelar med entusiasm och skicklighet den musik de älskar mest – instrumentalsurfrock. Har en egen hemsida, besök den massor av livemusik och även låtar att ladda ner

………Mer musik…den som gillar The Ventures ska surfa in på The M-Ventures site och återuppleva amerikanska The Ventures sommarturné 1965 spelad av ett lokalt japanskt gäng. Helt vansinnigt men faktiskt riktigt kompetent coverband.

Varför nonchalerade vi socialdemokrater potentiella allierade under valkampanjen?

FOTO Ingemar E L Göransson


Diskussionerna inom socialdemokratin efter valnederlaget verkar mest handla om Perssons misstag, Perssons valkampanj och Perssons person och Persson som partiledare.

Det innebär att politiken som vi förde ut under valrörelsen inte har varit det primära. För det finns naturligtvis skäl varför vi förlorade valet mitt under en av de starkaste högkonjunkturerna sedan 1980-talet.

För visst måste det vara ett stort misstag att publicera ett valmanifest som var så intetsägande att det inte kunde uppamma minsta upphetsning hos den mest devote partiarbetare. Att sedan påstå att inte arbetslösheten inte är ett problem gav Reinfeldt gratispass till Rosenbad. Slutligen att sitta och fria direkt i TV till den rabiata sosseätaren Maud Olofsson samtidigt som ignorera både (mp) och (v).

Orsaken till valnederlaget handlar lika mycket om vårt eget tillkortakommande vad det gällt arbetslösheten och misslyckandet att komma åter till full sysselsättning som Göran Perssons egna misstag och attityd.

Sedan så är det ingen tvekan om att renoveringen av den svenska ekonomin som Göran Perssons ministärer har genomfört har också blivit synonymt med allt det onda under de här åren. Nedskärningar, nedrustning av kommunal verksamhet, utförsäljningar och privatiseringar och ökad arbetslöshet och framväxten av ett proletariat av arbetslösa, fattiga ungdomar utan fasta jobb, deltidsjobbande och andra som fick betala restaureringen. Framgångarna och att Sverige har idag Europas starkaste ekonomi har t.o.m blivit en belastning.

Det är viktigt att förstå mekanismerna bakom att 11 % av LO-väljarna valde att gå direkt till Reinfeldts högerfålla samtidigt som en inte oväsentlig del av soffans LO-väljare och andra inom LO-kollektivet har gjort som de gjorde med Ny Demokrati; proteströstar mot vad de uppfattar som en (s)vek och röstade i årets val på Sverigedemokraterna.  (Allt enligt prof. Sören Holmberg i gårdagens radio.)

Att en inte oväsentlig del av våra väljare gör så här måste ägnas väsentligt mer kraft att förstå än att starta upp ett kattrakande för att snabbast möjligt hamra fram en ny ordförande för partiet.

Det är viktigare att diskutera detta och analysera framtidens socialdemokratiska politik som ska innebära ett inflyttande i Rosenbad.

 

Till sist……

………Arthur Lee har avlidet och därmed ett av de stora genierna i rockens historia. Men också en av de mest irrationella och säkerligen mest svårhanterliga musikerna i sin generation. Men vem var Arthur Lee. Jo han var mannen och hjärnan bakom Los Angeles-gruppen Love som under perioden 1965-68 gjorde tre idag klassikerutnämnda album; "Love", "Da Capo" och framförallt "Forever Changes".

På varje lista över de bästa och/eller mest betydelsefulla albumen någonsin finns den sistnämnda alltid med bland de tio eller 20 viktigaste. Det är märkligt för ingen av de tre Elektra-albumen var några säljare då det begav sig utan det är nu nästan 40 år efteråt de har en t.o.m. större lyskraft än då.

Loves och Arthur Lees musik som var en egensinnig blandning av San Fransisco-rock, blues och jazzinfluenser, mästerliga texter och innovativa idéer. Detta kombinerat med total brist på respekt för vad som var möjligt ur listperspektiv samt friheten som fanns på det lilla och växande Elektra-bolaget. Allt detta kunde inte ge annat än en musik som är tidlös.

Glöm inte min fotoblogg och hemsidan där det snart kommer ett antal uppdateringar!

Så då är valet avslutat och resultatet blev det man kunde frukta: en borgerlig högerregering.

En politisk situation har uppstått där arbetarrörelsen och vänster i allmänhet kommer att helt förlora allt inflytande på den politiska utvecklingen. Kommer högerregeringen utvecklas till en Montezumas hämnd eller kommer det att bli en medelklassens mitt-i-mellan regering.

Det är ingen som egentligen vet för budskapet från alliansen har varit både ock men en sak är klar att klyftorna kommer att öka mellan de som har och de som inte har. Arbetslösa riskerar att tvingas att ta allt sämre avlönade jobb då stupstockar och a-kassan kommer att bli allt sämre.

Men hur ska arbetarrörelsen bemöta en sådan utveckling. Vilket alternativ ska sättas upp mot en allt kaxigare höger som kommer att ha ett politiskt monopol de kommande fyra åren. Faktum är att ingen socialdemokratisk regering har haft en majoritet sedan 1968.

Vilka utmaningar måste besvaras och mötas för att kunna återta regeringsmakten på nytt. Det är flera områden och spörsmål som jag ser det som ska mötas och det här är givetvis ingen slutgiltig ”lista” utan ett första försök att skissa på vad som måste upp på bordet.

Det första är diskussionen om det är möjligt med låginflationspolitik och full sysselsättning i symbios. Sveriges väg tillbaka efter 90-talskrisen har varit låginflationspolitikens och därför har de som drabbats av arbetslöshet fått betala ett oerhört högt pris. Man kan faktiskt se valresultatet som en protest mot den ensidiga låginflationspolitiken. En felriktad missnöjesyttring som kommer att göra ont värre då högerns svar är en låglönearbetsmarknad med svaga fackliga rättigheter och organisationer. Problemet är att låg inflation ger reallöneutveckling men samtidigt hög arbetslöshet. Är det alltså möjligt att klara både reallöneutveckling och full sysselsättning?

Det andra är hur arbetarrörelsen skall förhålla sig till den övriga vänstern i riksdagen och utanför. Hur arbetarrörelsen skall förhålla sig till grupper som Greenpeace, solidaritetsrörelser o.s.v. Diskussionen om huruvida Ohly och Wetterstrand kan sitta i en av (s) ledd regering blev en belastning p.g.a. det svaret skyldiga. Lars Ohly har en poäng när han sneglar på det norska exemplet.

Det tredje spörsmålet har med klassanalys att göra. Vi ser en tydlig klasskiktning inom arbetarklassen där de relativt välavlönade yrkesarbetarna låter sig lockas av egna favörer i form av lägre skatter och sänkta fastighetskatter medan de skikt av arbetslösa, invandrare, deltidsarbetslösa kvinnor o.a. vänder politiken ryggen. Hur ska arbetarrörelsen klara den utmaningen att hålla ihop klassen och att lyckas mobilisera de olika skikten. Än mer hur ska arbetarrörelsen i framtiden kunna täta ihop klyftorna och därmed vinna i politisk kraft.

Det fjärde spörsmålet är frågan om opinionsbildningen. Här måste arbetarrörelsen satsa på egen press och media. Här kan det handla om radio, TV, samordning och ökad spridning av fackförbundens press och inte minst Internet och alla de möjligheter som den för med sig. Vilka möjligheter finns att ha bilagor i de stora gratistidningarna i storstäderna osv. Utan verktyg för opinionsbildningen blir också arbetarrörelsen helt i händerna på de kommersiella krafterna och högerns dagordning. Detta har varit tydligt under den gångna valrörelsen om inget annat.

Sverige har fått en högerregering och arbetarrörelsens viktigaste parti socialdemokraterna har gjort sämsta val sedan 1914. Bara dessa två fakta måste sätta igång en förutsättningslös diskussion om framtiden om arbetarrörelsen över huvudtaget skall få en sådan. Valet är vårt eget och ansvaret är vårt allas.

Stavas solidaritet med stort eller litet s. Så formulerar utrikesministern och förre ordföranden för FN:s generalförsamling Jan Eliasson son politiska ideologi. Det gäller hur man ser på solidariteten med folken i världen som lever ett väsentligt sämre liv än vi välmående europer. !,2 miljarder människor har exempelvis inte rent vatten vilken skapar inte bara grogrunden för sjukdomar som dysenteri men också orsakar konflikter och krig.

Jan Eliasson är en karismatisk diplomat som blev politiker och något i dag så ovanligt som en politiker med passion för det han gör och det han tror. Eliasson har vanan att citera Shakespeare ur Romeo och Julia; ”There is a world outside Verona” – det finns en värld utanför Verona.

Det finns också en värld utanför Sverige, Norden och Europa vilken är något som har saknats under valrörelsen. Perspektivet om en omvärld har inte fått plats och solidariteten har t.o.m. hos socialdemokratin har oftast inskränkts till sifferexercis kring ersättningsnivåer i a-kassan och socialförsäkringssystemet. Världen utanför Verona har inte fått plats i valrörelsen utan det har varit ett av nationalstaten begränsat perspektiv.

Idag går vi till val. Svenska folket har rätten att säga sitt och ingen blir varken misshandlad eller mördad för detta. Vi har en rättighet som miljoner skulle ge allt för att få – demokrati. Samtidigt så låter vi vårt perspektiv begränsas av att vi inte stavar solidaritet med stort S. Eller….?

Sten Andersson har avlidit vid 83 års ålder. Sten var en annan politiker med engagemang och passion för det han gjorde. Hans tid som utrikesminister satte tillsammans med Olof Palmes internationalism Sverige som en betydelsefull deltagare i det internationella fredsarbetet. Sten Andersson var under sina sista år en kritiker av den utrikespolitik som Göran Persson bedriv exempelvis i Palestina-Israelfrågan även om Sten var ganska tystlåten med den. Läs gärna Aftonbladets ledare idag om Sten Anderssons betydelse.

Det blir ett stort tomrum efter Sten Andersson.

Till sist……

………Linköpings lillfuhrer Jonas Andersson m.fl. nazister har häktas misstänkt för försöket ett bombattentat mot en villa i Linköping i fredags. Är det inte dags att låsa in nazi-packet nu och slänga bort nyckeln i ett antal år?

,,,,,,,,,,,,Det engelska pub-rockbandet Dr.Feelgood:s första platta ”Down By The Jetty” har släppts i en utökad version. Innehåller både mono och en tidigare ej utgiven stereoversion av ursprungs-LP:n samt ett antal outtakes. Fortfarande samma hetta och attityd som då 1975. Väsentligt köp!

Besök gärna min fotoblogg och givetvis hemsidan!

FOTO Ingemar E L Göransson


Tittade på ”Uppdrag: Granskning” på TV1 ikväll. Vad som slog mig är vilken svårplacerad och hal politiker Fredrik Reinfeldt är. Han glider mellan ståndpunkter och verkar göra det med ett enda syfte med sin politiska gärning: att bli statsminister. Politiken anpassas till det som är möjligt och det som kan gå hem. När svenska folket gillar kollektivavtal inser Reinfeldt att det ska han också. När svenska folket gillar den generella välfärden då gör Reinfeldt det han med. Men han gör det inte av övertygelse om dess förträfflighet utan p.g.a. att all annan inställning i offentligheten gör det omöjligt för honom, Fredrik Reinfeldt att bli statsminister.

Det vill säga att Reinfeldt är inget annat en sentida Machiavelli där ändamålet helgar medlen. Men så enkelt är det i alla fall inte som vi ska se av två exempel.

Fredrik Reinfeldt har haft barnflickor, au pair i sitt hem anställda för att ta hand om de Reinfeldtska barnen. Lönen är som arbetsrättsexperten Toivo Öhman säger ett brott mot god sedvänja på svensk arbetsmarknad och skulle säkerligen underkännas och justeras uppåt av en prövande domstol.

Vad Reinfeldt gör att utnyttja mesta möjliga kryphål för att slippa att betala kollektivavtalets löner. Han sätter t.o.m. sitt namn under anställningsavtalen utan att blinka. Reinfeldt ville inte svara på Uppdrag Gransknings” frågor utan gömde sig bakom sin pressekreterare.

Moderaterna bluffar när de säger att de inte tänker privatisera akutsjukhusen. På flera håll i landet lägger nu moderaterna förslag om att sälja ut sjukhus. Så här skriver moderaterna i brödtexten till sitt budgetförslag 2006:

De sjukhus som ska bli föremål för de moderata ambitionerna är: Karolinska universitetssjukhuset, .Danderyds sjukhus, Södersjukhuset, Norrtälje sjukhus och Södertälje sjukhus. Det är alltså inte en oviktig del av Stockholms akutsjukvård som skall privatiseras och bli föremål för kapitalistiska vinstambitioner.

Och det är inte bara dessa utan totalt är det 15 viktiga varav 4 är universitetssjukhus som moderaterna vill privatisera. Om man sammanställer de olika moderata partidistriktens offentliga ambitionerna som moderaterna visar upp i handlingsprogram och budgetförslag inför valet eller innevarande års budget.

Den totala listan ser imponerande ut:

Lunds universitetssjukhus, Skåne

Universitetssjukhuset MAS, Skåne

Centralsjukhuset Kristianstad, Skåne

Lasarettet i Helsingborg, Skåne

Lasarettet i Ystad, Skåne

Västerviks sjukhus, Kalmar

Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm

Södersjukhuset, Stockholm

Danderyds sjukhus, Stockholm

Södertälje sjukhus, Stockholm

Norrtälje sjukhus, Stockholm

Lasarettet i Enköping, Uppsala

Akademiska sjukhuset, Uppsala

Avesta sjukhus, Dalarna och

Lasarettet i Lycksele, Västerbotten.

Så när Fredrik Reinfeldt lägger huvudet på sned och blinkar med sammetsblicken så ljuger han när han påstår att moderaterna inte vill privatisera akutsjukvården.

Vad innebär detta och vad blir konsekvensen om dessa 15 sjukhus blir privata. En konsekvens blir att på sikt blir det den lönsamma vården som blir centrum för verksamheten. Det innebär att din och min behövda vård, vårt vårdbehov, kan få vika för lönsamma ingrepp som berikar ägarna. Ingen skall inbilla mig att de som köper ett sjukhus gör det av filantropiska skäl utan helt enkelt man vill tjäna pengar precis som om det varit vilken kommersiell verksamhet som helst.

Hela upplägget leder fram till privata försäkringslösningar av sjukvården precis som högern har eftersträvat sedan årtionden. Ett första och avgörande steg i systemskiftet från gemensam välfärd till privat välstånd.

Fredrik Reinfeldt bluffar när han påstår att moderaterna inte vill privatisera sjukvården. Har han aldrig talat med sina moderata partivänner i Skåne, Stockholm, Kalmar, Uppsala, Dalarna och Västerbotten. Om han, vilket han givetvis gör, känner till deras ambitioner så antingen så bluffar han Fredrik och ljuger väljarna rakt upp i ansiktet eller annars har han ingen koll på vad hans egna partivänner vill. Lika illa båda alternativen.

Så varken när det gäller kollektivavtalet eller den generella välfärden är Fredrik Reinfeldts omvändelse från nyliberal till mittenliberal speciellt övertygande. Det är väl snarast att Fredrik Reinfeldt är en charlatan som åker land och rike runt och säljer ett ormserum kallat allianspolitik. Dekokten är allt annat än nyttig, den kan t.o.m. blev dödlig för den som dricker den.

Det är inte svårt att konstatera att ”Leijongate” får stor påverkan på politiken, valet och samhällsklimatet. Det är lätt att konstatera att Folkpartiet i det korta perspektivet blir den stora förloraren. Men även om hela valet och valrörelsen påverkas så är de långsiktiga konsekvenserna som är det allvarligaste. Politikerföraktet kommer givetvis att öka när ändamålen får helga medlen på ett så flagrant sätt. När ren brottslig verksamhet tillåts att bli verktyg för att driva den politiska verksamheten så förbrukas människors förtroende för politiken. Och tyvärr också för det demokratiska hantverket och sakta men säkert kommer växer misstanken om att politiker är oärliga och att de helt lever efter Machiavellipostulatet att makten är allt.

Leijonborg har gjort alla misstag i den pågående krisen. Han ljög på söndagskvällen och sa sig inget veta om sin partisekreterares delaktighet trots han visste redan då. Han ljög inte bara för media utan också för statsministern. Den arme Lars trodde troligtvis att allt skulle blåsa över om  man kunde skylla på någon från studentförbundet som skulle ha gjort sig skyldig till övertrampet helt allena.

Att skylla på andra har också varit ett genomgående drag i Leijonborgs krishantering. Först var det LUF:aren Jodenius sedan var socialdemokraterna som hade dålig datasäkerhet för att till sist angripa media för att de bevakar skandalen. Men när det blir Jodenius, Holdstock, Lagerlöf, Jacobsson och Westerberg och vem vet vem mer så ser det mer ut som en anställningsmatrikel på particentralen. Att då inte chefen vet något är helt otroligt för om något bevisar att Lars Leijonborg måste har varit helt döv och blind eller ännu värre kände till hela historien sedan längre tillbaka. Så att skylla på andra är den sämsta taktiken att ta sig ur krisen.

Vad Leijonborg glömde att ta med i beräkningen var pressens otrohet. För varje journalist är by-linen det viktigaste, inte eventuella politiska hänsyn. Expressen som den obundet liberala kvällstidningen släppte givetvis inte taget som man hade fått. Det räcker med att följa dess hemsida under dessa dagar så har nya nyheter och vinklar publicerats dagligen och stundligen. Expressen har ju t.o.m. offrat en av sina egna journalister i härvan.

För det första har Folkpartiet under Leijonborg förändrats från ett socialliberalt parti till ett lag-och ordningsparti modell efter dansk modell. Röstfiskeri i främlingsfientliga och reaktionära kretsar har gett resultat och som mest gett opinionssiffror i nivå med Bertil Ohlins dagar. Men med vilken trovärdighet och rätt kan partiet idag ställa sig bakom sina egen valkampanj när man själv visar upp ända in i högsta ledningen pragmatiskt förakt för samma Framtidens nyheter? Så länge det har gått bra så har den interna kritiken mot politiken var tyst men nu när det stormar är det en annan sak.

Den andra frågan är hur skall Reinfeldt kunna hantera och upprätthålla en trovärdighet för högeralliansen när ett av de fyra partierna är insyltat i den värsta politiska skandalen någonsin och det in i den sista vecka inför valdagen. Alliansens trovärdighet som regeringsalternativ har fått en smygpunka i o m de lögner, halvsanningar och det dribblande som har skett. Att det näststörsta partiet i alliansen och det partiet med högst moralistisk svansföring är under polisutredning för kriminella handlingar som kan ge flera års fängelse kan inte betyda annat än att många vacklande mellan (s) och alliansen kommer att välja socialdemokratin. Persson kommer i deras ögon framstå som ett mönster av ärlighet och rekorderlighet.


Borgerligheten har satt allt på ett kort för att vinna valet. Nu eller aldrig har varit tanken. Gör man inte det den här gången heller så kommer många att dras med i följderna av Leijongate. Ett borgerligt misslyckande kommer att skapa så stora spänningar inom det borgerliga blocket och inom de fyra borgerliga partierna att hela havet kommer att storma, med sedvanlig kannabalism (den ser vi redan då Centern vaktar på vad som nu sker) och öppna stridigheter.

Det tredje frågan är hur skall Leijonborg kunna klara den ökande kritiken internt där alltfler tunga namn nu känner hur det blåser kring deras riksdagsplatser och vill säkerligen rädda dessa även om den tidigare nästan kassaskåpssäkra valsegern syns alltmer osäker. Det finns ju faktiskt de som varnar för att Folkpartiet kan åka ur riksdagen om krisen fortsätter och förvärras. Leijonborg slåss nu därför mer för sin politiska framtid och mindre för partiets.

De närmaste dagarna kommer att avgöra Folkpartiets framtid i allmänhet och Leijonborgs i synnerhet. Visar det sig att fler dras in i härvan och om han inte lyckas exempelvis att klara utfrågningen i TV i kväll och telefonväkteriet i morgon så finns inget alternativ än att avgå i helgen.

Ingen vågar göra någon sammanfattning av eländet ännu. Men att Folkpartiets dagar som danskt högerliberalt missnöjesparti är räknade, att alliansens trovärdighet sjunker i takt med händelseutvecklingen är inget att tveka om.


Förloraren är demokratin och människornas tilltro till demokratin och det är det allvarligaste!

Till sist……..

………100.000 kronor är kostnaden för Linköpingspolisen för deras extraarbete att skydda de små nasseidioterna  som lördag efter lördag retar Linköpingsborna mitt under lördagskommersen. Ironiskt, det demokratiska samhället måste skydda de mest odemokratiska packet som uppträder på våra gator och torg i ord av yttrandefriheten!

………Jag har öppnat en fotoblogg som kommer att publicera ett fotografi per dag. I vart fall är det målsättningen.

………Hemsidan finns fortfarande kvar och ett antal uppdateringar kommer efter valet.