Ingemars blogg

Har Folkpartiet blivit en fjättrad byracka utan förmåga att resa sig själv ur sin förnedring? Efter domarna har fallit över folkpartiets egna Watergate; Leijongate är det berättigat att fundera kring detta. Tre är dömda för att ha genomfört avlyssningen men de ledande folkpartiets går fria p.g.a. vad som skulle kunna kallas juridiska teknikaliteter. Därför är Niki Westerberg och Johan Jacobsson fria efter tingsrättens dom. Dvs. juridiskt fria från skuld men politiskt är det en annan sak. De lämnar efter sig ett icke-existerande liberalt parti där liberalismen har växlats in mot en främlingsfientliga stämningar och batongpolitik. Den tidigare liberala socialt medvetna och medkännande politiken har blivit krav, lagparagrafer, bestraffning, räta led och misstänkliggörande av varje icke i Sverige född person. Samma politik bidrag också till den växande islamofobin som Sverigedemokrater och andra än mer tydliga partier på den kanten exploaterar.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Sd har uttrycks sitt gillande av major Björklund som efterträdaren till Leijonborg efter fp-ordförandens totala genomklappning som ledare för partiet. Av folkpartiet finns inget av det liberala folkpartiet kvar utan det har bytt skepnad till att bli högerflygeln i riksdagens högerfatabur som tar hand om de moderatväljare som är missnöjda med moderaternas, i ord, förvandling till ett mitten, medelklass, medelparti med medelåsikter som ingen i medelklassen kan motsäga.

Det är en sorglig utveckling att se, då det behövs ett socialliberalt parti i svensk politik. Inte för att borgerligheten skulle behöva det för att kunna skapa regeringsunderlag utan för det behövs en kraft inom borgerligheten som har ett socialt samvete för att bromsa borgerligheten att bli en cementerad höger modell Thatcher. Det som sker nu när efterträdaren till Leijonborg verkar bli Björklund inte p.g.a. hans överlägsna stöd utan p.g.a. de kvarvarande socialliberalernas feghet att inte utmana honom och den dominerande högerflygeln i fp. Björklund är ju annars lika sammanknippad med batongliberalismen som Leijonborg eller Jacobsson. Det innebär också att utvecklingen och desformationen av liberalismen i Sverige kommer att fortsätta och fp:s framtid verkar bli allt mer oklar.

Hur långt räcker vänsterborgerliga väljares tålamod med fp. Hur länge är regeringsmakten för dessa väljare överordnat en politik som står inte i överensstämmelse med deras innersta uppfattningar och övertygelse. Helt enkelt, hur mycket kan socialliberala väljare dagtinga med sitt samvete och sin övertygelse enbart för att se en fortsatt högerregering. Är det priset de är beredda att betala för att hålla socialdemokraterna borta från regeringsmakten. När blir priset för högt? Det ironiska är att folkpartiets högervridning och övergivande av socialliberalismen kan komma att stärka socialdemokratin och radikalisera dessa väljargrupper och förmå dem att ta steget till vänster och rösta socialdemokratiskt 2010.

Socialdemokratins utveckling sedan valet i september är utan motsvarighet i partiets hela historia. Mona Sahlin har tydligt förändrat partiet och dess inriktning. Det har skett genom exempelvis i sitt kongresstal anknyta till den radikala traditionen från Olof Palme. Det har skett genom att förpassa "härket" (som vi säger i Östergötland) kring Persson till det politiska Yttre Mongoliet. Jan Larsson et consorties har fått finna sig i att deras politiska inflytande har försvunnit lika snabbt som en glasspinne i helvetet.

Sahlin har också tydligt anknytigt till partiets medlemmars uppfattning i flera frågor där borgerligheten kunde sno våra frågor och tidigare ståndpunkter. Ett exempel är skolpolitik där Sahlin tydligt sagt ifrån att frågan inte är när betyg ska delas ut, inte frågan om det ska vara ordning och läsro i skolan utan det gäller att skapa en skola som ger kunskap och utvecklig för ALLA elever. Detta ligger helt i linje med den uppfattning som medlemmarna har och har haft hela tiden. Men den inre partikulturen under Göran Persson har gjort det omöjligt att diskutera detta. Det innebär inte att (s) tar till sig (fp):s uppfattning och recept för att komma till rätta med skolans problem och för att skapa den skola som ger alla ungdomar samma möjlighet att förverkliga sina drömmar och få ett jobb som de med rätta drömmer om.

Den förre numera avlidne LO-ombudsmannen Gudmund Larsson var redaktör för boken Resa i första klass som LO gav ut redan 2001. Boken möttes av misstänksamhet då författarna ifrågasatte delar av den förda skolpolitiken. Som studiematerial om skolpolitiken är den boken alldeles utmärkt. Mona Sahlins kritik och ifrågasättande finns redan här och argumentationen är inte mindre stark och övertygande idag.

Två olika utvecklingsväger för två olika partier. Det ena riskerar att vara inne på sin svanesång, det andra upplever det som kan vara börjar på en förnyelse och markant radikalisering som redan nu verkar belönas av opinionen och rörelsens medlemmar.

Medan folkpartiet genom sin interna feghet är på väg till sin egen likvaka så tar socialdemokratin på sig vårkostymen och möter sommaren med tillförsikt, mod och ökat självförtroende.

Till sist

Äntligen har Georgie Fames Columbia-LP återutgivets på CD och med ett vidunderligt suveränt ljud. Den som har gjort denna kulturgärning möjlig är japanska Universal. De fyra LP:na R & At The Flamingo, Fame At Last, Sweet Things och Sound Venture har kommit ut i en limiterad box men de tre första kommer också ut i Europa. Läs engelska musikmagasinet Mojo:s recension här:




Alla utom Fame at Last har inte varit möjliga att hitta sedan 1960-talets mitt och de skumma ungerska återutgivningarna på Rock-In-Beat från början av 2000-talet var av undermålig kvalitet. Boxen finns att hitta fortfarande på internet exempelvis på e-bay.

FOTO/SKANNINGAR Ingemar E L Göransson

www.kulturochpolitik.se

Riksteatern reser omkring med ett nytt, självpåtaget,  uppdrag ? fackföreningsätarens.  Antingen har riksteatern fått någon form av nytt uppdrag under den nya högerregeringens vingar eller annars är det ett utslag av Lars Noréns märkliga syn på verkligheten. Vi vet ju hur väl det gick när han samarbetade med nazisterna som senare begick polismorden i Malexander. Han satte ju upp pjäsen 7:3 i tanken att deltagandet i pjäsen skulle göra nazister som Tony Olsson till bättre människor.

Nu har Riksteatern med Lars Norén i spetsen hittat ett nytt korståg ? fackföreningsätarens något solkiga korståg. Maciej Zaremba artikelserie i DN häromåret som hade som utgångspunkt att facket var rasistiskt och främlingsfientligt då man från Byggnads sida hävdade att även polska byggnadsarbetare ska ha samma löner som sina svenska kollegor. Inte som Maciej Zaremba hävdar en tredje del av vad kollektivavtalen ger normalt.

Byggnads tackade nej till att sponsra (tacka fan för det!!) och fackföreningsrörelsen som helhet tackade nej att delta då Zarembas pjäs liknar facket med en nazist som ska skjuta kvinnor och barn. Riksteatern beklagar nu att facket inte ställer upp på det av Riksteatern och Lars Norén påtagna uppdraget att dra i harnesk mot fackföreningsrörelsen. (Se även Peter Kennerfalks blogg.)

Lars Noréns borgerliga medelklassuppfattning om världen är fortsatt synnerligen bisarr. Först försök att omvända nazistiska gangsters sedan lägga sig platt fall för fackföreningsfientliga unionbusters. Det är konstnärlig frihet som heter duga! Sedan undrar Riksteatern varför fackföreningsrörelsen inte vill ha med eländet att göra. Surt äpple, eller vad?

Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag har på DN Debatt angripit Maud Olofsson för att ha driva en nyliberal politik visavi fackföreningsrörelsen och löntagarnas rättigheter. Ursäkta, höll jag på att säga god morgon. Var har Ullenhag varit under de senaste åren då Centerns utveckling till det mest nyliberala partiet i den borgerliga fataburen skett. Var befann sig Ullenhag när Olofsson ställde sig bakom försöken till undantags lagstiftning för unga på den franska arbetsmarknaden. Eller var befann sig Ullenhag under valrörelsen när Olofsson och mauderaterna hade helt tagit över de gamla nyliberala moderaternas tankegångar.

Orsaken till Ullenhags angrepp på centern är snarare tecken på splittringen inom den borgerliga s.k. alliansen men också på fenomenet borgerlig kannibalism. Erik Ullenhag ser hur hans folkparti sakta men säkert närmar sig panikgränsen på 4 % i opinionen samtidigt som moderaterna uppträder som det klart dominerande regeringspartiet där de tre övriga partierna alltmer reduceras till staffagefigurer i den såpopera som kallas regeringen Reinfeldt. De övriga tre partierna har också, vilket de nogsamt insett, reducerats till noll och intet inflytande på den förda politiken. Alltså dags för egna in och utspel för att inte helt försvinna ur mediabruset.

Ullenhags angrepp på Olofsson kan också ses som ett inlägg i den kamp som pågår om vem som ska komma efter Leijonborg. De socialliberaler som Ullenhag påstås vara mer befryndad med än den batonghöger som nuvarande partiledare är ledare för inom folkpartiet. Alltså Ullhag formulerar och formerar början på den offensiv som är att vänta i striden om ledningen av folkpartiet. Därmed blir också Ullenhags artikel indirekt en kritik av partiets deltagande i högerregeringen utifrån en socialliberal plattform. Sura äpplen med andra ord.

Margot Wallström är enligt DN på väg att få en viktig och framträdande roll i det socialdemokratiska partiet i.o.m. att hon kommer tillbaka från Bryssel i god tid för riksdagsvalet 2010. Inget att förundra sig över efter att ha betraktat en animositet som fanns mellan Göran Persson och Margot Wallström. För borgerligheten och för DN:s ledarsida måste detta uppfattas som ett klart hot då det innebär att socialdemokratin kommer att få i debatten två vältaliga debattörer med vilka herrar Borg, Reinfeldt, Littorin m.fl.  kommer att få det svettigt. Ett surt äpple om något!

FOTO Ingemar E L Göransson


Till sist.........

......................Stefan Sundström och Fjodor från gamla Ebba Grön var inne i Satellite Records studio i fredags och spelade in en ny helt suverän låt Nog fan finns det pengar. Du kan avlyssna den på myspace. Det var ett sant nöje att sitta och lyssna på deras arbete.

Den virtuella videojukeboxen "youtube" såldes till kommersiella intressen för ett tag sedan för fantasisumman av 1 miljard och nu börjar Googles köp av siten synas. En stor del av alla filmsnuttar har börjat försvinna eller tagits bort. Skälet till varför exempelvis Gilbert Becaud  "Et maintenent" och Castaways "Liar Liar" tillsammans med filmsnuttar med Rolling Stones och Kinks är att de var copyrightskyddade. De var, dessa kring 45 år gamla, var tejpade från flimriga TV-program för lika länge sedan. Det var alltså inte nya filmer som inte gått upp på bio eller nyinspelade plattor som det handlar om utan gamla annars inte tillgängliga filmsnuttar.

Den som känner till hur "youtube" fungerar vet att de inte går att ladda ner och sparas utan alla videosekvenser kan endast tittas på. Klåfingrigheten från upphovsrättsfundamentalisterna blir därför orimlig. De här filmminuterna fungerar snarast som reklamfilmer för respektive artist. Han eller hon får inte mer betalt om filmerna inte visas eller de formella upphovsrättsinnehavarna har givetvis inga planer på att visa dem eller ge ut dem på DVD.

Det hela handlar därför enbart om att visa maktspråk och in absurdum hävda upphovsrätten. Väl medveten om att det kan synas vara en märklig synpunkt att kritisera det här när undertecknad hävdar de fackliga rättigheterna och därmed upphovsmännens rätt till ersättning för sina verk. Men när tekniken kommer i konflikt med verkligheten måste verkligheten få råda. Vi kan inte förbjuda tekniken som gör alternativa distributionsvägar av kultur möjlig så kan inte upphovsrättsfundamentalister tillåtas krossa maskinerna så att säga.

När artisterna själva lägga ut sina egna verk på nätet för avlyssning eller t.o.m. för nedladdning så skadar det inte artisten/upphovsrättsinnehavaren men det beskär och på sikt hotar massmediekapitalet om de inte anpassar sig till verkligheten.

"Youtube" har hittills varit en rolig och en otrolig skattkista att gräva i. Här har man kunnat hitta den mest obskyra musikvideon och annat. Det har varit en väl avpassad kompromiss mellan upphovsrättsintressena och Internets nya möjligheter. "Youtube" har gjort det möjligt att visa upp publikt det som annars har varit omöjligt samtidigt som ingen faktiskt har förlorat på det. För ärligt talat vem vill köpa flimriga men charmiga och kulturhistoriskt intressanta videos? Som affärs idé verkar småskurenheten från fundamentalistiska klåfingriga googlemiljonärer  var fel ute, för att uttrycka sig milt!

Se även

www.kulturochpolitik.se

När Oscar Svärd vann Vasaloppet idag var det exempel på en lysande taktik som gav en välförtjänt seger. Det var en riktig nagelbitare som vi fick oss till livs när man låg där i sängen och bara njöt av Tv-underhållning när den är som bäst.

En annan spänning har varit att följa den amerikanska TV-serien "Murder One" som undertecknad köpte på Åhléns när de sålde ut de två första säsongerna. Har bara följt ettan än så länge men den var spännande, välspelad och intelligent skriven stycke av Tv-underhållning. Det har varit en fröjd att fördjupa sig i det amerikanska rättssystemet med alla dess märkliga turer och möjligheter.

En tredje form av spänning är att följa den Reinfeldtska kollapsen i opinionen. Regeringen liknar altmer de berömda bröderna Marx men saknar deras humor. Aldrig förr har väl så många haft så få att tacka för så lite som väljarna när det gäller Reinfeldts sympatikollaps. För något annat kan det knappast kallas när gapet mellan sittande regering och oppositionen ligger på närmast 17 procentenheter 56,3 mot 39,4 procent ? en historiskt opinionsmässig katastrof.

Min kära hemstad linköping utsattes för en annan form av spänning i fredags då vi invaderades av huliganer, s.k. hockeyfans som tog matchen mot LHC som ursäkt för att slåss, slå sönder och allmänt bära sig illa åt. De från intelligens och förstånd befriade typerna passade på sedan att på hemvägen slåss med varandra i brist på oskyldiga, LHC-fans eller poliser. Som min käre son lämpligen utryckte det ? Jävla puckon!

Ny vecka och med den spänning på gång. Under veckan genomförs premiären på det stora @work-projektet på Kulturhuset. Det blir föreläsningar, debatter och givetvis teater under tre dagar om arbetslivets villkor i ett nytt och förändrat Europa. På fredag skall er förbindlige delta i en kulturpolitisk debatt som en del av @work.

Dags att avsluta med lite spännande musik inför den nya arbetsvecka:

Jerry Butler The Very Best Of The Vee Jay Years (Charly )

"For Your Precious Love" är I min bok den bästa och mest innerliga av alla soul-ballader någonsin. Den här CD:n med hans bästa spår från Vee Jay-åren på mellan 1958 och 1965. Lyssna och njut!

Johnny Cash At San Quentin 1969 (Columbia/Legacy)

Äntligen hela konserten från 1969. Och inte bara det utan också Granada Televisions dokumentär finns med som en tredje skiva i form av en DVD. Den här definitiva utgåvan ger Johnny Cash spelning delvis en ny dager.

John D. Loudermilk "The Open Mind Of John D. Loudermilk" (OMNI/RCA Victor)

Loudermilk är den mest osannolike låtskrivaren jag vet. Började att skriva poplåtar typ Brill Building kring 1960. Därefter så började denna något egensinnige djupt religiöse låtskrivare författa små ögonblicksbilder av amerikanskt vardagsliv som "The Jones´"; "Brown Girl" eller "Ma Baker´s Little Acre". Alla de finns med på denna återutgivning av en obskyr 60-talsplatta. Samtidigt har mer kända spår som "Tobacco Road", och "Indian Reservation" lagts till. Tack för initiativet att ge ut denna platta som säkert sålde noll då och säkert inte mer nu.

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

Den 27 februari är av tradition dagen då bokrean börjar. Det var länge sedan som jag gav mig ut i ottan för att leta böcker. Orsaken är enkel  - de flesta böcker på rean är inte ”riktiga” reaböcker utan det är speciellt för rean upptryckta för att bokrean är traditionella bokhandelns julrush. Här ska bokhandlarna  lägga grunden för det kommande året och kunna överleva. Om man tittar på vad som var bokreans utbud detta år så är det 70 % deckare där i en del fall det är överex som säljs för en fjärdedel av det ordinarie priset men det mesta är nytryck. Alltså bokrean blir lite av en fejk faktiskt.

Orsaken är egentligen enkel. Höga bokpriser, konkurrensen från näthandel, stormarknader och andra alternativa distributionsformer. Det innebär att bokhandeln inte blir den naturliga försäljningsformen för böcker. Och varför när samma böcker, dvs. volymböckerna, finns på ICA Maxi eller KF:s försäljningstempel. För bokhandeln innebär att den blir en allt smalare säljare av böckerna som ingen köper i stora volymer. Och det skulle väl vara okay om bokhandeln kunde leva på kurslitteratur, specialutgåvor, poesi eller handböcker  osv. Men det går inte att driva en bokhandel den vägen utan det blir att se till att hitta andra varor i samma härad som kan ge volymerna.

Bokrean speglar på ett tydligt sätt bokhandelns dilemma men också de förändrade läsvanorna. Vi vet att en stor det av LO:s manliga medlemmar läser allt färre böcker. Det innebär också att läsandet blir alltmer en fråga om klass. Medelklassen läser mer medan stora delar av arbetarklassen inte nås av läsupplevelsen. Det lär heller inte bli bättre med den skolpolitik som den nya regeringen tänker införa där kärnämnen som svenska inte blir nödvändiga i utbildningarna efter grundskolan. Gymnasiet skall ju bli ett sorteringsverk där arbetarklassens ungdomar skall ”slippa” den teoretiska skolan och därmed också litteraturen.

Bokrean är ett tecken på vad den snabba förändring som sker innebär. Nya distributionskanaler för det skrivna ordet där internethandeln och masspridning av det lättlästa sker genom  ICA Maxi och liknade kanaler. Den mer svårnådda litteraturen som exempelvis poesi riskerar att försvinna eller bli allt svårare att hitta.

För arbetarrörelsen och inte minst fackföreningsrörelsen är det viktigt att medlemmarna träffar på boken. Och det är viktigt att arbetaren inte uppfattas eller uppfattar sig själv som obildad. Det är viktigt för utveckling i arbetet att klara läsandet av svårare litteratur, det är viktigt för självkänslan att läsa och det är viktigt för kreativitet. Tillgänglighet är nödvändig för att alla ska nå boken. Det är självklart och det borde alla inse. Men det verkar som om den borgerliga regeringen inte inser eller vill inse detta då den föreslår att En bok för allas framgångsrika vuxenutgivning inte skall få fortsatt stöd utan förlaget skall tvingas sluta med att ge ut vuxenlitteratur.

Trots sänkt bokmoms så är det inte arbetarklassens män som läser mer utan det är medelklassens kvinnor som läser ännu mer. Så ur ett jämlikhetsperspektiv har den reformen slagit helt fel.

Om inte boken skall bli en angelägenhet för medelklassen enbart krävs att fackföreningsrörelsen funderar noga över vad vi ska göra för att få fler medlemmar att läsa. De försöks som gjorts med arbetsplatsbibliotek, vägbibliotek, läs för mig pappa-projekt osv. har varit framgångsrika. Och utifrån det perspektivet måste vi fortsätta och arbeta för att öka läsandet bland LO-förbundens medlemmar. Det är den väg facket måste ta sitt bildningspolitiska ansvar.

Till sist…….

………………..Sven Otto Littorin var på frukostmöte i Linköping igår. Han talade om arbetsmarknad och berömde den svenska kollektivavtalsmodellen. Det upprörde den lokala högerdraken ”Corren”. De var inte imponerade av Littorins argument; arbetsfred, ansvarstagande fackföreningar ordning på arbetsmarknaden, fungerande lönebildning. Nej, de vill ha det som på andra håll; statens bestämmer minimilönerna och arbetsvillkoren och sedan får det vara som det vill med arbetsfreden  - bara facket hålls kort. Tänk att det finns även pragmatiska och förståndiga högermän i vår herres politiska hage. Sedan upprepar ju Littorin enbart arbetsgivarnas tidigare egna argument för kollektivavtalet som den övriga högern verkar förträngt. Men det kan vi bjuda på!

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

och fotobloggen.

Konferensdeltagare från sex europeiska länder utbytte erfarenheter förra veckan i London.

Att resa är att uppleva sägs det. I förra veckan befann jag mig i London för att delta i ett referensgruppsmöte för det stora @work-projektet  som är ett internationellt teaterprojekts som skall skildra arbetslivet villkor ett förändrat Europa. Med på mötet var representanter för fem länder, de nordiska länder och Storbritannien.

Det var föreläsningar och erfarenhetsutbyten mellan alla deltagare som var både fackliga och teaterfolk. Huvudvikten låg på britternas erfarenheter av förändringarna av arbetslivet och då speciellt immigrantarbetarnas situation. Den engelska pjäsen som nu arbetas fram handlar också om den utsugning och det utnyttjandet som sker på ett närmast rasistiskt sätt i Storbritannien. Bristen på rimliga villkor och frånvaron av löntagarrättigheter gör deras situation närmast laglös.

Mike Smith från engelska LO - TUC

Den engelska arbetsmarknaden är idag tydligt uppdelat där immigranter och lågutbildade får jobb, men jobb som ingen kan leva på; lågavlönade daglönarjobb inom servicesektorn där de närmast kan kallas ”det osynliga folket”. De städar kontoren i city på nätterna, de städar upp efter välfärdsfolket, de finns i storkökens hetta, de säljer hamburgare på snabbmatshaken, de utför medelklassens hushållssysslor och de syns inte alltmedan de gör allt detta. De är inte fackligt organiserade även om det sakta men säkert håller på att bli bättre.

Den här arbetsmarknaden är en förtvivlans, desperationens, bitterhetens och utanförskapets arbetsmarknad där människovärde och skammen råder. Inga rättigheter, inga rimliga arbetsvillkor och ett arbetsliv som liknar mer slaveriets än yrkesstolthetens och raka ryggarnas arbetsliv.

Varför har det blivit så här; vilka mekanismer tillåter att människor behandlas mer som djur än som arbetande människors som ger sitt bidrag till det gemensamma samhället. Det finns egentligen enbart ett svar på det. Nyliberalismens ideologiska cynism där människovärdet har devalverats till en fråga om lönsamhet och penningens makt. Det som inte kan förvandlas till pekuniära värden har inget verkligt värde. Ett samhälle där allt mäts med pengar och pengars värde tillåter rovdrift, utsugning, usla villkor och avsaknad av mänskliga rättigheter har sin grund i den nyliberala ideologin som har fått råda i ända sedan Thatchers högerregering över Blairs starkt nyliberalt påverkade decennium.

Krigsrubriker i engelska dagstidningar förra veckan

Det finns också sociala följder av det som sker när människors arbete förvandlas på det som sker i ett samhälle där fackliga rättigheter och där lönsamhet blir det primära för alla samhälliga villkor och förhållanden. De senaste veckorna har gängkrig tagit sex unga pojkars liv alla i sina unga tonår. De har skjutits, knivhuggits eller helt enkelt slagits ihjäl mördats av konkurrerande gäng. Alla har kommit från de fattigaste immigrantstadsdelarna i södra London. Alla har kommit ur den miljö där daglönarna lever marginaliserade till fattiga och desperata människor utan något hopp.

Ironisk kommentar i Londons gratistidning "Metro" i torsdags förra veckan

Maud Olofsson verkar ha en längtan till samma situation I Sverige där människor ställs utan rättigheter, utan möjlighet att påverka sin situation utan att de som inte enligt mauderaterna inte platsar på den väletablerade arbetsmarknaden skall tvingar att jobba på en arbetsmarknad som de fattiga immigranterna tvingas till i Storbritanniens storstäder. Mauderaterna vill se ett osynligt folk även här, utan rättigheter och på arbetsgivarnas nåder. För det blir konsekvensen av alla de förändringar som nu sker i snabb takt.

Försvagad a-kassa tvingar ner lägstlönerna, försvagade rättigheter om sympatiåtgärder förbjuds då facken inte kan och får ta strid för kollektivavtal på alla arbetsplatser, illojal lönekonkurrans mellan företagen som ger på sikt lägre löner för alla. Allt detta finns på Svenskt Näringslivs önskelista och drivs med liv och lust av mauderattorpederna  Olofsson och Federley. Deras framtid skrämmer då den kommer att slita sönder samhället i tydliga och skriande klasskillnader på ett sätt som vi inte sett på över ett halvt århundrade.

Till sist……………..

……………………….Opinionen är inte nådig Reinfeldts regim. Gapet mellan blocken ökar stadigt och är nu över tio procent. Tyvärr är inte opinionsmätningar lika med valresultat och därför kan Reinfeldt & Co. Oförtrutet regera vidare även om en klar majoritet redan efter ett halvår är rejält trötta på dem.

FOTO Ingemar E L Göransson

Den här lilla notisen stod att läsa i Aftonbladet i fredags (den 3 febr). Inget märkligt kan man tycka då vi visste och många inklusive facken har varnat för sådana här effekter som värnpliktige David Wigren har råkar ut för. Han får betala en sjundedel av sin lön till a-kassan detta då a-kasseavgiften sedan nyåret har höjt till 350 kr i månaden. Davids problem är ju att han tjänar endast 2500 i månaden.

Att det skulle bli så här visste alla och varningsflagg hissades från i stort sätt alla. Tyvärr, var hörseln hos Littorin och alliansbröderna lika med noll och de drev igenom höjningen. Så nu sitter vi där med skägget i brevlådan.

Det här ett exempel på hur vansinnigt det här blir och tokstolligheterna gäller alla a-kassor. Kort sagt det blir knappast lönsamt eller motiverat att ta småjobb då a-kassan kommer att vara så dyr att just dessa småjobb som många arbetslösa har hankat sig fram på blir ointressanta. Kort sagt, moderaternas a-kassepolitik får motsatt verkan än vad de påstår att den ska få. Det visar också vad som egentligen är syftet; skapa en låglönearbetsmarknad som pressar ner lönenivåerna på hela arbetsmarknaden.

Vad som är än mer uppseendeveckande är det klarspråk som Littorins pressekreterare häver ur sig i Aftonbladet på tidningens fråga om rimligheten att behöva lägga en sjundedel av lönen på Littorins nya a-kassa. Mårten Wennberg som herr pressekreteraren heter säger helt frankt ”Alla får ju försöka klara sig bäst de kan.” Sug på den Inez, som Stefan och Krister brukar säga. Det här är moderat klarspråk - alla får ju försöka klara sig bäst de kan.

Det är också en lysande sammanfattning av moderaternas och alliansens arbetsmarknadspolitik. Det är oomstridligt. Alla får klara sig så gott de kan! Det finns bara ett ord för moderaternas politik – Fy fan för deras förvridna samhällsdarwinism. Uppenbart är att moderaterna är varken nya eller något arbetarparti utan samma gamla överklasshöger som förut.

 Den legendariske grundaren av socialdemokratin beskrev sin samhällssyn enligt följande:

I valet mellan ”var och får klara sig själv” och August Palm så är valet i vart fall för undertecknat synnerligen enkelt, det borde det också vara för de flesta utom den mest inskränkte egoisten och A-kasse-Littorin och hans dräng Mårten Wennberg!

Till sist…….

……………det har vuxit fram en allt starkare kritik mot (m).s beslut att angripa och försöka Kulturföreningen Södra Fot i Skarpnäck i Stockholm. Se exempelvis Aftonbladets ledarsida idag. Skicka dina sympatiyttringar till [email protected] och dina protester till [email protected] som är den moderate ordföranden i Skarpnäcks stadsdelsnämnd och hjärnan bakom högerns vendetta mot Södra Fot.
 

Lördag morgon, allt är stilla. Ett tyst skramlande av porslin och frukostutensilier hörs från köksregionen. Det letar sig in i den morgonljusa sängkammaren där hustruns mjuka, belåtna sömndruckna andetag hörs. Utanför hörs morgon och vårtidiga fåglar kvittra med ett budskap om att snart vaknar naturen på nytt. Kort sagt lördagsmorgon där alla är ganska belåtna med sakernas tillstånd.

Men i världen utanför hemmet är inte nöjdhetskofficienten lika hög. Läser i bladet att Ericsonaktien störtdök trots en vinst på 36 miljarder varav aktieägarna får i handen 8 miljarder. Varenda siffra i kvartalsrapporten som presenterades igår mottogs av ”marknaden” med besvikelse och alla aktiehandlaryuppiena verkar ha drivets till ett ”state of mind” påminnande om självmordstankar. Allt förlorat bara 8.000 miljoner att dela på, nu blir det vatten och bröd uppblandat med bark. Lyxmercan får bytas ut mot en bättre begagnad Volvo 740 av okänd årsmodell. Armanikostymerna får bli dito från Dressman. Kort sagt hela tillvaron kollapsade hos de finniga nyutexaminerade aktiehandlarna igår.

Kapitalismens värsta fiende är den själv. Girigheten hos kvartalskapitalismen är inte bara ett hot mot jobben utan också mot hela vår värld. När FN:s rapport om klimatförändringarna publicerades så var det en bedömning modell minsta gemensamma nämnare mellan alla deltagande forskare. Alla är överens om en sak – Klimatförändringarna är ett hot mot hela världen och saker måste ske snabbt för att inte förvärra den accelererande utvecklingen. Vad gör då den amerikanska oljejätten Exxon-Mobil, jo, man erbjuder forskarna i panelen $10.000 för var och en om de kritisera och tar tillbaka vad de redan var överens om. Orsaken är uppenbar – allt för den kortsiktiga vinsten – kvartalskapitalismen. Det spelar ingen roll om det innebär att vår värld blir än sjukare och klimatförändringarna innebär ett hot mot miljoner människors liv och existens. Det skiter kvartalskapitalisterna i.

Andra som inte är nöjda är de moderata politikerna i Skarpnäck i södra Stockholm. Här finns en framgångsrik och ytterst skicklig fri teatergrupp ”Södra Fot”. De ska bestraffas enligt stadsdelsnämnden. Bestraffas för att de hade en allsångskväll under namnet ”Allsång mot alliansen” Södra Fot skall nu avstängas från alla kommunala medel för detta illasinnade påhitt. Så här skriver den (m)-ledda kommundelsnämnden i sitt beslut (ur protokollet för Skarpnäcks Stadsdelsnämnd 2007-01-27):

”Under 2006 års valrörelse har Södra Fot använt delar av dessa skattemedel till att bedriva partipolitisk propaganda riktad mot Alliansen stället för som avsett kulturverksamhet. Att en kulturförening som erhåller offentligt stöd så tydligt exkluderar medborgare med borgerliga sympatier är direkt stötande. Kulturverksamhet som finansieras helt eller delvis med skattemedel ska rikta sig till samtliga medborgare oavsett partifärg. Alliansen är därför enig om att föreningen Södra Fot under 2007 inte ska erhålla medel från stadsdelsnämnden. I fall Södra Fot avser inkomma med en ansökan om föreningsbidrag för kommande budgetår, ska det åtföljas av en utförlig beskrivning av de åtgärder som föreningen vidtagit för att säkerställa att den fortsatta verksamheten bedrivs på ett professionellt och opolitiskt sätt till gagn för samtliga kulturintresserade medborgare i Skarpnäck, oavsett politisk tillhörighet. ”

Här talar makten och kravet på tystnad och ofarlighet. Södra Fot har under åren fått stöd för sina produktioner från Kulturrådet men även LO. Men ingen av dessa har begärt eller ens drömt om att ställa politiska renlighetskrav på kulturföreningen Södra Fot. Övertrampet från alliansen i Skarpnäck är uppseendeväckande och illavarslande signal om deras demokratiska sinnelag.

Den 16 februari anordnar sig därför en stödkväll för Södra Fot ute på Skarnäck. Är du i Stockholm gå dit och visa dit stöd för yttrandefriheten och motståndet mot högerns krav på tystnad. (Mer information hittar du här.)

Som sagt alla är inte nöjda denna stilla lördagsmorgon, nu ska jag ta en kopp té till. Då blir i vart jag nöjd!

Så här ser den hittillsvarande meritlistan ut från den sittande regeringen - Det vilda gänget. Det är häpnadsväckande att de sitter kvar med tanke på vad de har lyckats med. Regeringen liknar mer en avdelning av Kriminellas Revansch i Samhället (KRIS) än ett lands politiska ledning.

Jag lovar att följa upp meritförteckningen och uppdatera den allteftersom det behövs. Har ingen som helst hopp om annat än den kommer att förlängas successivt allt eftersom tiden går.

Det som man märker är dock att de borgerliga drakarna som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är ”sin” regering trogen och skriver ringa om ovan utförda gärningar och lik i lasten. Den enda tidning på den borgerliga sidan som faktiskt har i vart fall berört delar av ovanstående är Expressen. Vore sedan Aftonbladet lika otrogen som den var mot regeringens Perssons misstag eller klantigheter skulle mycket vara vunnit. Journalisternas ansvar att granska makten har verkar tagit semester sedan valdagen. Numera verkar principen vara ”anything goes”!

Till sist.....

Lite musik inför lördagspartyt?!

Äntligen helg och dags för ett musiktips – vad sägs om att förgylla helgen med lite engelsk pubrock. Vad var då pubrock. Jo en reaktion på den alltmer komplicerade och arenaberoende rock som Yes, Queen, David Bowie och Rolling Stones. Tillbaka var slagordet och spelplatsen var främst Londons pubar där trådsmala unga musiker började spel enkel och energirik rock med ofta rötter i engelsk och amerikansk R&B. Här är några av dessa ofta synnerligen charmiga och roliga band.

Det bortglömda geniet Mickey Jupps första band som gjorde tre plattor med sitt band Legend. Till skillnad från många andra band skrev Jupp alla låtar själv och därför framstår idag som det stora originalet. Plattorna är ruggigt svåra att hitta.

Tips: Red Boot Album (Vertigo 1971/CD Repertoire 1990)

På något sätt originalet. Sean Tyla detta engelskt 70-tals infant terrible spelade in två plattor på RCA i början på 70-talet. Totalfloppar båda men idag fortfarande uppskattade bland de som gillar jordnära rock. Finns återutgivna på CD.

Ett band som innehöll bland annat Nick Lowe som skrev mycket av bandits låtar. Pop blandat med jordnära rock men mer åt 60-talspopens charm än R&B-influens.

Den missade länken mellan punken och pubrocken. Har energin och attityden hos punken men musikrötterna är samma som exempelvis Ducks Deluxe.

Innehöll ett par synnerligen färgstarka muskier i Zenon de Fluer och Johnny Guitar. Efter Zenon död 1978 så blev bandet aldrig sig likt riktigt. Det mesta var covers av R&B-standards med hög energi.

Sångaren/munspelaren Lee Brilleuax var centralpunkten I detta band från Convey Island. Bandet turnerade runt världen med sin jordnära energirika R & R. I den ursprungliga gruppen fanns även vildhjärnan Wilko Johnson. De hade flera hits och började sina dagar på Stiff-etiketten. Dr. Feelgood  finns fortfarande men är idag en skugga av vad de var med Brilleuax och Johnson. När Brillieuax dog i cancer 1994 var det slutet för Dr. Feelgood som pubrocken kände dem. Deras tidiga plattor finns återutgivna på CD.

Kursaal Flyers

Lite av mitt favoritband där humorn var lite av gruppens adelsmärke. De gjorde också den helt lysande live-plattan Five Live Kursaals. (se där en liten flirt med Five Live Yardbirds mer än 10 år tidigare.)

Egensinnig låtskrivare som kompades av Englands bästa kompband. Alla plattorna på Vertigo är utmärkta men den här samlingsplattan är en perfekt introduktion. Parker flyttade sedan till USA och spelar och gör plattor fortfarande som är fortsatt kvalitet.

Trevlig helg!

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

och fotobloggen.

Signaturen Attila har på sin blogg dödförklarat Karl Marx och Marx lära. Herbert Tingsten dödförklarade ideologierna på 1950-talet. Tingsten hade fel vilket politiken och välfärdsuppbygget under de kommande 25-30 åren motbevisade Tingstens tes. Trots att Attila och med honom andra liberalt påverkade eller rent borgerliga skribenter har försökt i samma riktning som det Tingsten misslyckades med på sin tid är det viktigt att diskutera Marx  utifrån 2000-talets perspektiv. Vad har förändrats och vad gäller fortfarande? Finns det saker i Marx teorier och metod att analysera samhällsutvecklingen som fortfarande gäller. Eller är marxismen död efter Sovjet och kommunismens totala ideologiska bankrutt.

Fortfarande missar mången Marx-kritiker den viktigaste skillnaden mellan de som äger produktionsmedlen (dvs. fabrikerna, maskinerna osv.) och de som säljer sitt arbete för att leva och därmed inte producerar varor utan också med sitt arbete förädlar och tillför ett mervärde.

Det är intressemotsättningen mellan dessa två grupper arbete och kapital som ÄR grunden för klasskampen. Att sedan ägandet har olika former där fler äger aktier idag än under Marx tid förändrar i sak inget då just spridningen av aktier exempelvis stärker små mycket rika ägargrupper. Det är ingen tillfällighet systemet med A och B-aktier. Kapitalet har också blivit mer anonymt genom pensionsfonder och andra former för institutionellt ägande.

Marx-kritikerna beskriver ibland det de kallar medelklassen (alla inklusive arbetarklassen) utifrån ett ekonomiskt mått; dvs. att de lever ett ekonomiskt bättre liv än sina förfäder; att välfärden omfattar fler osv. Sedan beskriver ex Attila de fattiga som "outbildade, flyktingar, ungdomar, långtidssjukskrivna, missbrukare samt arbetslösa".

Därmed missar de det centrala i Marx tankevärld; människornas klasstillhörighet är utifrån människans förhållande till produktionen. Dvs. den som äger produktionsapparaten och har avgörande inflytande över den har ett annat förhållande klassmässigt än den som säljer sin arbetsförmåga och sin yrkeskunskap. Det innebär att fortfarande finns det grundläggande i Marx tankevärld kvar; arbete och kapital och intressemotsättningen dem i emellan.

Attila skriver vidare och med visst förakt att "De outbildade har av olika skäl inte valt den akademiska banan, antingen pga. dålig motivation, brist på sk läshuvud eller så har de valt att arbeta sig upp. Missbrukarna, de långtidssjukskrivna och de arbetslösa är idag oftast försörjda av offentliga medel".

Vad då Attila liksom andra Marx-kritiker glömmer är att majoriteten av löntagarna och främst arbetarklassen inte har akademiskt utbildning. Exempelvis endast några procent av LO:s medlemmar har någon akademisk utbildning över huvudtaget men du räknar in dom i din medelklass.

Tyvärr är det så att liberalt sinnade skribenter missar själva essensen i Marx tankevärld. Marx värld som han beskriver den är utifrån 1800-talets mitt det är sant. Men han gav oss ett analysverktyg som fortfarande står sig. Den leninistiska revolutionen skedde men den var en återvändsgränd som egentligen inte hade mycket med marx att göra.  Den verkliga ”revolutionen” i betydelsen förändring var när arbetarrörelsen som i Sverige (dvs. socialdemokratin och fackföreningsrörelsen) använde Marx analysmetod för att inte bara förklara och förstå samhäller utan också förändra klassamhället i demokratisk och jämlikare riktning.

Marx behöver inte dödförklaras. Han behöver bara förstås och användas i form av hans grundläggande teorier och förklaringsmodeller av samhället, klasskampen och samhällsutvecklingen. Marx har inget med ryska revolutionen, Sovjetmakten eller Kina att göra utan Marx bidrag var en teori förstå att förstå och förändra världen. Dogmatism oavsett om den kläs i Marx eller Adam Smiths kläder är en styggelse och inget verksamt verktyg för att förstå och förändra.

En sak har dock Attila helt rätt i är när han skriver ” Om man blott använder marxismen som ett diffust rättesnöre, utan att anpassa dess begreppsvärld till vår tid, då förvandlas marxismen till en dogm, en religion, vilket rimmar illa med Marx visioner om en vetenskaplig socialism.”

Jag skulle inte kunnat uttrycka det bättre själv. Problemet blir när socialdemokratin överger analysmetoden och anpassar sig till en borgerlig syn på samhället och hur det fungerar. När socialdemokrater som skett tidvis mer lutar sig mot nyliberala marknadslösningar istället för att ha en holistisk samhällssyn. Då får socialdemokratin problem inte bara med sin identitet utan också med sitt politiska handlande.

Till sist.........

...................frågan om Fredrik Reinfeldts barnflicka börjar likna som så mycket annat när det gäller högerregeringen, en såpa med svartjobb, inga arbetstillstånd osv. När börjar skandalerna och m-märkta affären bli riktigt besvärande för regeringen?

Varför denna konformism? Varför eftersträvar vissa att alla ska se lika ut, vara lika, uppföra sig lika kort sagt inte sticka ut från mängden. Det märkliga är också att de som mest eftersträvar konformism är de som säger sig vara apostlar och ridare för individens frihet.

Ta som exempel det i alla stycken helkorkade förslaget om att elever bara skall få tala svenska i skolan. Det är inte bara helkorkat utan också intolerant och främlingsfientligt eftersom det förutsätter att den som talar ett annat språk talar illa om den som inte förstår. Eleverna ska inte tillåtas att ens få föra ett samtal sins emellan på ett annat språk. Det kan uppfattas kränkande påstår vissa folkpartister i det här fallet. Kränkande för att de inte förstår vad eleverna säger till varandra. Tala om att ha kontrollbehov som sträcker sig långt över det som är rimligt.

När man på en skola i Landskrona nu förbjuder alla språk utan svenska så innebär det också att man gör sällskap med åtgärder som sker i diktaturer där minoriteter förbjuds att tala sitt eget språk av politiska skäl. Politikerna i Landskrona som med sitt språkförbud sällar sig till sällskapet av olika diktatorer som Saddam Hussein och andra illustra folkförtryckare. Inte heller löser man problemen på skolan utan troligtvis fördjupar dem.

Likaså pseudodebatten kring den muslimska slöjan. Är det av omsorg om flickorna som bär den eller är det för att ”det inte hör hemma i Sverige” som den diskussionen förs. Förs samma diskussion om judiska klädsel som religionen påbjuder eller sikhernas klädedräkt och buddisternas klädsel?

Nej, jag tror det handlar om fördomsfull, icke-accepterande av det annorlunda. En intolerant syn på människor och människors sätt att välja att leva. Man kan jämföra med min föräldragenerations ondgörande över raggare, mods och punkare; icke-konformism som ungdomsrevolt. Det ser annorlunda ut än den klädsel som ”alla andra” hade då.

Man kan tycka vad man vill om religiösa klädregler, men så länge det är individen som väljer detta så finns ingen anledning att beklaga sig eller utropa konformistens bannbulla. Den står enbart för intolerans, rädsla för det annorlunda och fördomar om det man inte känner igen.

Översatt i politiska termer blir det smygrasism, fascism och ett stöd för värre krafter än den tyste intolerante svansviftaren. Man kan som sagt undra hur det kommer sig att de som mest talar om individen och hyllar individualismen är det mest kollektivistiska genom sin kvävande konformism. Å andra sidan bekräftar det enbart min uppfattning att om individen skall kunna vara fri så behövs ett starkt kollektivt samhälle som ger utrymme för individualism.

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

och min fotoblogg

Julafton.

I dag kommer både snälla och mindre snälla få sin julklappar. En tradition som lockar till att själv börja leka jultomte så bloggen idag får bli något av julklappsutdelning till både förtjänta och oförtjänta mottagare.

Om vi skulle börja med vår ”kära” högerregeringen. Ingen vill nu 4 månader efteråt kännas vid att de rösta in dem i Rosenbad utan de tittar ner i backen och mumlar något ohörbart medan vederbörande skrapar med foten. Till dessa väljare med ångesten sipprande fram i pannan ges en tankeställare för att de inte åter skall leka med rösträtten och få en regeringen som ingen vill ha.

Fredrik Reinfeldt belönas med en strålkastare så att han åter blir synlig. Snart behövs ett inslag i TV 3:s Efterlysning för han skall återfinnas.

Maud Olofsson ges en rymdresa, gärna i orbit runt närmaste planet där hon troligtvis gör minst skada som kommunikationssatellit.

Lars Leijonborg, denne titan och Nixons efterföljare ges boken Bernsteins/Woodwards Alla Presidentens män så han kan lära hur det gick för hans förebild i konsten att genomföra mörkläggning av sina politiska skummiteter.

Göran Hägglund ges en pinoccionäsa som belöning för sin iver att privatisera akutsjukvården helt tvärtemot alla vallöften.

Sven Otto Littorin ges löntagarnas ilska över hans arrogans och målmedvetna nedrustning av löntagarnas trygghet oavsett om det gäller a-kassan, arbetslivsforskning eller arbetsmiljöutbildningar.

Borelius, Chilo-Stegö och allt vad dom heter dessa nyliberala fuskare ges en kurs i laglydnad och samhällsansvar på ABF.

Carl Bildt han fick ett eget utrikesdepartement som bas för sina privata oljeaffärer – han behöver inte mer förutom vårt förakt för hans medvetna sammanblandning av sina och Sveriges intressen.

Svenskt Näringsliv har redan fått sin julklapp – en hel lydig regering som har inget annat än arbetsgivarintresset för sina ögon.

Göran Persson ges en munkavel för att han inte ska lägga sig i vem som blir (s) näste ordförande.

Socialdemokraterna ges som parti en förhoppning om att någon i partiet ska ha så mycket ruter i sig och kampvilja att han eller hon träder fram och vill bli partiledare.

Per Nuder ges självkritik så att han inte vill bli partiordförande.

Fackföreningsrörelsen får som julklapp kampvilja och beslutsamhet att klara striden för medlemmarnas rättigheter även när vi har en löntagarfientlig regering.

Dagens Nyheter, detta nyliberala propagandablad ges en journalistutbildning så de kan åter lära sig skillnaden mellan politiska ledarkommentarer och journalistisk bevakning av nyheter.

TV3, TV5 och allt vad de kommersiella Tv-kanalerna heter ges ett gott omdöme vilket de allt mer saknar i sitt programutbud.

Sveriges Radio och Sveriges Television får ett paket med kraft och tålamod för att motstå högerns kommersialiserings- och insnöpningsförsök av public service.

Kulturarbetarna som inte antingen är slumpvis gångbara på ”marknaden” eller anställa på de statliga kulturinstutitionerna  ges tyvärr inget annat än sämre tider, inte av undertecknad men av den borgerliga kulturpolitiken. Jag skulle vilja ge dem massor av jobb då kulturen är den verkliga odlingen av det mänskliga sinnet.

Två veckor kvar till julafton. Det finns inte tillstymmelse till julstämning; ingen snö, ingen kyla men det sörjer vart fall undertecknad inte över men två veckor kvar – året har bara rusat fram. 2006 kommer också att kommas ihåg inte bara för klimatdiskussionen utan även för att det var det året svenska folket genomförde en folkomröstning för eller emot Göran Persson och på kuppen vart sittande med en högerregering som har börjat sitt de små stegens väg mot systemskiftet på arbetsmarknaden.

Ett systemskifte som ska skapa öka klyftor och ett splittring av löntagarna där de väl etablerade med god utbildning och höga inkomster ställs mot de lågutbildade, lågavlönade timanställda inom en tjänstesektor som skall betjäna de förra.

Det som nu sker med a-kassan är det första steget tillsammans med nedläggning av arbetslivscentrum, halvering av Arbetsmiljöverket, gigantiska skattesänkningar för villaägare och förmögna, slaktning av AMS och skrotning av vuxenutbildning och yrkesutbildning för vuxna. Ett sannskyldigt systemskifte som sedan kommer att förändra förhållandet mellan arbete och kapital till de senares fördel. Nästa steg kommer att bli ett angrepp på arbetsrätten då inte högerregeringen kommer att skapa några nya jobb utan arbetslösheten kommer att fortsätta att ligga högt.

På torsdag den 14 december manifesterar fackföreningsrörelsen över hela landet (så här ser det ut hos dig) sitt stöd för a-kassan mot högerns angrepp. Det kommer att ske till ackompanjemang av musik. Mängder av artister och andra kulturarbetare kommer att delta över hela landet. Leo, Jesper Oldenberg, Triple & Touch, Py Bäckman, Sanna Carlstedt, Mikael Wiehe, Ronny Eriksson, Douglas Unger, Midnight Scrapers, Plura & Carla (från Eldkvarn), Roland Janson, Ewa Carlsson och Ewert Ljusberg är några som kommer att stå på scener runt om i landet tillsammans med fackföreningsfolk till stöd för en fungerande a-kassa. Det är en imponerande och viktigt att stämma i bäcken för annars riskerar vi att rusa in i en mardröm där den svenska modellen kommer att bytas ut mot en angloamerikansk arbetsmarknadsmodell där löntagarna reduceras till utbytbara verktyg i produktionen.

Hittills har nästan 50.000 undertecknat LO:s namninsamling medan 53.000 harundertecknad andra pågående protestlistor. Dvs. att över 100.000 svenskar har protesterat mot högerns angrepp på löntagarnas a-kassa och trygghet. Reinfeldt borde lyssna, om inte annat för de faktum att han ska försöka regera de kommande 3 år och 9 månader. Att göra det och samtidigt vara i konflikt med löntagarnas organisationer kan knappast ge ett gott samarbetsklimat som alla regeringar behöver med arbetsmarknadens parter.

Till sist………..

……………….Det öppna kriget inom kristdemokraterna i Linköping fortsätter. Säga vad man vill om det kristna sinnelaget men det innehåller inte lite av småaktighet, maktfullkomlighet, baktaleri och personliga vendettor. I vart fall som kristdemokraterna har uppfattat budskapet i Linköping.

 

Veckans ”hembrända”.

1. Patti Smith Gandhi
(från ”Trampin´” Columbia US 2004)

Punktanten kan fortfarande. Detta 9-minuters suggestiva äventyr är minst lika bra som allt hon gjort förut.

2. Anthony Hamilton Ain´t Nobody Worryin´
(från ”Ain´t Nobody Worryin´” Sony /BMG US 2006)

Modern deep-soul när den är som bäst.

3. Sanna Carlstedt Önskelistan
(från ”Det e jag som är Sanna” Satellite Sve 2006)

Slår inte denna genomsympatiska kombination av Janis Joplin och Cornelius Vreeswijk så ska jag äta upp min stetsonhatt!

4. Ray Charles I Can´t Stop Loving You/Born to Lose
(Karusell Sve single 1962)

En av mina första singlar och fortfarande så fryser jag när jag hör den.

5. Midnight Scrapers Eldorado
(från den kommande  CD-debuten “Fast Side- Slow Side” Popmate Sve 2007)

Rolling Stones i svensk tappning. Men fasen så mycket mer spännande. Sensationellt bra – nästa års genombrott i stor stil. Jag lovar! (Tack Patrik för att CD:n!)

6. H.P Lovecraft The White Ship
(från ”H. P. Lovecraft” Philips LP 1967)

Amerikansk psychmusiks mesta episka inspelning. Blir aldrig fel. Fortfarande ett mästerverk.

7. Snooks Eaglin Mean Old World
(från ”Snooks Eaglin New Orleans Street Singer” Smithsonian Folkways US 2005)

En ung Eaglin (1959) som sjunger skjortan av många väsentligt äldre bluesfarbröder.

8. Peps & Blues Quality Sweet Mary Jane
(från ”Svensk jazzhistoria Vol. 10” Caprice Sve 2005)

Tidigare ej utgiven radioinspelning som är väsentligt funkigare och mycket bättre än LP-versionen.

 
9. John Mayall with Eric Clapton They Call It Stormy Monday
(från ”Bluesbreakers” Decca UK 2006)

Äntligen utgiven med rent ljud. Claptons absolut bästa gitarrsolo från den här perioden (1966).

10. Bernt Rosengren kvartett Fria improvisationer
(från ”Svensk jazzhistoria Vol. 10” Caprice Sve 2005)

På äventyr i jazzvärldens improvisationsverkstad. 15 minuter grundat på turkiska folkmelodier. Även denna ej tidigare utgiven radioinspelning.

Man tycka det är antingen ganska korkat och märkligt att moderaterna tar efter Stalins och Maos politisk praktik när man utlyser en tävling som skall utse Sveriges bäste arbetare. I Stalins och Maos förvridna samhällen var individen inget  men samtidigt en viktig symbol för de politiska strävandena. Det fanns med andra ord en politisk ideologisk tanke bakom att utnämna veckans arbetare eller Sovjetunionens arbetare. Likaså i Kina; individen var egentligen betydelselös men av största betydelse för kollektivet som exempel.

Det är i grunden samma syn på individen som ligger bakom som ideologisk grundfåra när a-kasse-Littorin på detta studentikosa sätt utlyser tävlingen om Sverige bäste arbetare. Individen som exempel för kollektivet. Framgången som exempel för de icke framgångsrika i örtagården, de misslyckade ska ha en lyckosam att se upp till som exempel. Det är egentligen andra sidan av den extrema individualismen som nyliberala står för. Var och en får klara sig och de som går under var inte tillräckligt starka för att klara kampen för tillvaron.

Moderaternas tilltag att utnämna Sveriges bäste arbetare är inget annat än ett uttryck för avskyn för kollektivet och arbetarnas och löntagarnas gemensamma styrka genom gemensam organisering. Påhittet uttrycker också ett förakt för arbetarklassen som per definition enligt högern är misslyckade både som kollektiv men framförallt som individer. De kan och har inte lyckats och därför behöver exemplet. Precis som Mao och Stalin resonerade. Individen är ingen individ utan en nyttig idiot för starkares politiska och samhälliga ambitioner. Stalin och Mao skulle bygge kommunismen och moderaterna skall bygga det nyliberala marknadshimmelsriket.

Till sist……..

…………….allt fler skriver på LO:s och förbundens namninsamling mot a-kasseförsämringarna. Gör det du också; 15.000 har gjort det på några få dagar!

…………….ABF har tagit initiativet till en protestlista mot regeringens beslut att ta bort de fria entréer till de statliga museerna. Ytterligare en namninsamling som du bör skriva på.

Bloggarna har sedan valet allt mindre handlat om politik. Det är Idol och andra ämnen som har tagit högsätet i bloggosfären.

Låt så vara, det är en av charmen med bloggandet – var och en kan skriva om det han eller hon tycker är viktigt. Den ultimata väggtavlan – allt är möjligt och allt är tillåtet!

Därför blir den här bloggen i huvudsak om musik – detta ämne som är så nödvändigt för själen och i vart fall mitt välbefinnande.

Så här kommer veckans ”hembrända”:

En av medborgarrättsrörelsens stora sånger. Bygger på en frälsningsång men är lika mycket en uppmaning till organisation och kamp för lika rättigheter.

2. Gil Scott Heron The Revolution Will Not Be Televised
(från RCA LP 1970 CD med samma namn 1989)

Året av antikrigsprotester, Black Panthers, Wheatermen och ökade social motsättningar i USA.s storstäder.

3. Bob Dylan Talking John Birch Paranoid Blues
(från Walk Like a Duck – Smell Like a Skunk Hallow Horn CD US)

Dylans furiösa och ökända studioversion av sågniongen av rasister och fascisterna JBS. Columbia fick kalla fötter och drog in första upplagan av The Freewhelin´ där den var med från början. Fortfarande inte utgiven officiellt av Columbia enbart i en liveversion.

4. Liam Clancy The Patroit Game
(från Vanguard LP med samma namn 1965/CD 2006)

Den nordirlänska protestsången mot John Bull (= Englands) styrande av den groan ön. Skriven av Dominic Behan.

5. Chartra 77 Amercia
(från Grisfesten  Birdnest CD 1993)

En av svensk punks gyllene stunder – en lysande kritik av USA:s utrikespolitik.

6. Eva-Britt Strandberg Städa i Europa
(från Ronny Eriksson Orättvisor Satillit CD 2001

Ironi när den är som bäst – samtidigt låter den som ett arbetsmarknadspolitiskt program från Reinfeldt och Littorin!

7. Bob Dylan Workingman´s Blues # 2
(från Modern Times Columbia US CD 2006)

Dylan tillbaka i politiken med denna fantastiska beskrivning av amerikanskt arbetsliv I mitten på det första decenniet av 2000-talet.

8. Thorstein Bergman Helgdagskväll i timmerkojan
(från Dan Andersson Columbia LP 1967 CD 1987)

Arbetets stolthet och arbetarklassens samhållning har sällan besjungigts och beskrivets varmare och med större kärlek än i Dan Anderssons dikt.

9. The Kinks Dead End Street/Big Black Smoke
(Pye UK single 1966)

Ray Davies mitt I den engelska arbetarklassens verklighet. Precist och med underliggande upprördhet över orättvisorna.

10. Sam Cooke A Change Is Gonna Come
(från Ain´t That good News  RCA LP 1965 /CD 2003)

Den bästa sången från och om medborgarrättsrörelsen. Optimistisk och full av framtidstro. Vacker som en psalm och med styrkan av en orkan.

Dagens läge i namninsamlingen RÖR INTE MIN A-KASSA är nästan 41.000 personer. Sprid den vidare och skriv själv på!

Till sist…….

…………….Grattis ELFSBORG till SM-guldet!

……………..Linghem, min hemort, har fått sin första rondellhund, i lördagskväll fanns den där bara (se fotot ovan)!