In i dimman eller ut...
Var finns kritiken av kapitalismen? Är det bara Göran Greider som vågar och har det intellektuella bagaget som behövs för att våga och kunna kritisera den kapitalism som nu håller på att kasta världen in i en kris som är i nivå med 1929 års krasch.
(Se även några andra undantag från tysthetens norm Bengt Silverstrand och Olle Svenning)
Det faktum att utan statliga ingripande skulle flertalet av västvärldens stora banker hade gått i konkurs, de galopperande varslen och hotet om en arbetslöshet som närmar sig och säkerligen kan bli två-siffrig. Att i det läget hålla tyst eller inte ens försöka sig på systemkritik av kapitalismens misslyckande och dess systeminbyggda brister.
Vad vi ser är den svenska vänstern grundläggande okunnighet. Varken socialdemokraterna eller vänsterpartiet förmår att föra en kritik och arbeta fram ett alternativ till det marknadsliberala misslyckandet. Saken blir inte bättre av en regering som slår alla rekord i passivitet. T.o.m. med Bush framstår som handlingskraftig jämfört med vår egen ministär.
Bob Crow, generalsekreterare för RMT
Bob Crow som är generalsekreterare för Storbritanniens snabbast växande fackförening RMT menade i en intervju som undertecknad gjorde med honom för några veckor sedan att den nationalisering som vi sett av banker i USA och Europa är ingen socialistisk nationalisering utan att regeringarna kommer att skänka tillbaka alltihop till ”the big fat cats” på nytt när läget har stabiliserat sig.
Vad som behövs menade Crow var att arbetarklassen och fackföreningsrörelsen tar strid för sina medlemmars rättigheter och börjar agera politiskt. Finns det något hopp frågade undertecknad?
Jo, visst finns det men det är inte Labour, svarade Crow. Man kan ställa samma fråga här hemma finns det något hopp om att arbetarrörelsen skall klara att formera ett intellektuellt och politiskt hållbart alternativ som ger hopp för alla de som nu förlorar sina jobb, sitt hopp och sin framtid medan Sverige styrs in i ett marknadsliberalt helvete där det blir penningpåsen som styr. (Hela intervjun kommer i Seko-magasinet.)
Den som måste ta initiativet i denna reformering av arbetarrörelsen är fackföreningsrörelsen. Här finns det en radikalitet som är i vilande och här finns kärnan till systemkritik. Men det är ett fåfängt hopp att tro att detta kan ske isolerat. Det måste till allianser i dess rätta bemärkelse med de som ser bristerna i dagens agenda. De som ser utvecklingens potentiella risker med depression, högerextremism och i nästa steg krig.
Den förra krisen parades med östblockets fall och ett blodigt krig på Balkan. Vilka länders befolkningar är det som står på tur att ridas av samma mara nu när utvecklingen allt tyder på att bli värre än 1990-talets kris?
Hur ska den moderna tredje vägens politik och samhällsvision se ut? Vem har svaret och vem vill bidra att forma det svaret? Vi är många som väntar, hittills, förgäves än så länge.
Mardröm
FOTO Ulf Sandberg
Måndag kväll. Sitter vid köksbordet med en kopp varmt té efter att ha varit i Norrköping på Fastighetsanställdas avdelnings repskap. Inte bara jag utan också Roland Janson och genomfört vårt seminarium – Den korsfäste arbetaren.
En monolog och ett seminarium om arbetarklassen bortspelad i politikens dans. Gensvaret var totalt. Vår kritiken mot nyliberalerna och deras uttolkare i regeringen Reinfeldt var utan reservation men även kritiken mot vår arbetarrörelsens oförmåga att bemöta deras politik.
Och, det är ett problem när exempelvis riksdagens sammansättning består av till 60 % medelklass och om man vill räkna generöst hela arbetarklassen representeras av 18 % med ett ursprung ur sagda klass.
Givetvis blir de politiska besluten därefter – de lär inte gå arbetarintressena tillmötes.
SIFO:s senaste mätning liknar en mardröm. (s) fortsätter att tappa tack vare Mona Sahlins missgrepp i förhållandet till (v). Än värre är att som det ser ut just nu klarar sig både (kd) och (sd) kvar respektive in i riksdagen. Det skulle om det blir verklighet innebära att det kan bli så att fascisterna i (sd) kan bli tungan på vågen i favör för en fortsatt högerregering.
Arbetarrörelsen och främst fackföreningsrörelsen måste vakna och ta sitt politiska ansvar. Det är dags att mobilisera till politisk verksamhet i förbunden. Om det inte sker så är risken uppenbar att vi sitter även 2010 med Reinfeldt som statsminister och stödd på fascister som då kan börja kräva politiska eftergifter, vilket de garanterat kommer att göra.
Ett hot att ta på allvar. Vilket också blev slutbudskapet på Fastighets avd 4 repskap.
Åldersfascism
Jag såg en annons för ett jobb som verkade intressant. Det var t.o.m. nästan identiskt med det jobb jag hade under ett antal år när jag var på LO. Jag tog mod till mig och ringde för att höra mig för om jobbet ifråga.
Det blev tyst i andre änden av luren. Stentyst. Så tyst så att man kunde ha hört en katt tassa över en tjock heltäckningsmatta. Det blev helt enkelt en total absolut tystnad. Vad hände, bröts linjen eller…
- Något problem?
- Tänker du söka?
- Ja, kanske är det något problem?
- Neeej, vem som helst får ju söka…
Tystnad
- …Men vi vill ha någon yngre.
Det är förbjudet att diskriminera någon p.g.a. kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung. Det betraktas som klandervärt och det med rätta att sortera bort människor från exempelvis jobbansökningar för att de är kvinnor, har annan hudfärg, kommer från andra världsdelar eller för att de har andra sexuella preferenser. Alla skall bedömas utifrån sina egna förutsättningar.
Men det verkar vara helt okay att inte bedöma jobbansökningar på kvalifikationer utan det sker efter ålder redan innan ansökan har skickats in eller ens skrivits. Du är körd, du är uträknad, du är oduglig, du är ointressant bara på grund av att du är äldre, dvs. över 45.
Jag är 58 år och har 7 år kvar innan folkpension. Jag har mer än 40 års arbetserfarenhet men den är intet av värde för jag är 58 år vilket är ett skäl nog att inte bedöma mig utifrån min kompetens och mina kvalifikationer.
Det här ett fenomen, ett samhällsfenomen som skapar problem. Förlorad kompetens och erfarenhet i arbetslivet. Bitterhet hos de som drabbas och en syn på icke-unga som för tankarna till brunare ideologier. Faktum är att när någon nått 40-årsdagen är intresset att anställa dem i det närmaste obefintligt.
Jag klarar mig personligen men är det samhällsekonomiskt sunt och vettigt att inte ta vara på arbetskraften och kunskapen som inte är ungdom? Har samhället råd med det?
Mona, Lars, Maria och Peter: ta ert ansvar
”Det går dåligt för socialdemokraterna i opinionsmätningarna. En våg av besvikelse sköljer fram. Svaret måste vara att tydligt koncentrera den politiska debatten på den ökande arbetslösheten, de vidgade klyftorna i samhället och den sociala utslagningen.
Socialdemokratin måste ge bilden av ett annat Sverige och rättvisare Sverige. Just nu drunknar mycket i debatten om vänsterblockets regeringsalternativ. Effekterna av högerns politik kommer i skymundan. Det kan vi inte tillåta! ”
Det här inte mina ord utan den socialdemokratiske riksdagsmannen Peter Hultqvist från Dalarna. Peter beskriver med all önskvärd tydlighet problemet som orsakat Socialdemokraternas tapp i opinionen. Högern har lyckats att åter skriva dagordningen för politiken. De lyckas komma undan det politiska ansvaret för sin ansvarslösa politik som fördjupar krisen. De kommer undan ansvaret för den rekordartade ökningen av varsel och arbetslöshet.
Den politiska debatten har istället blivit fokuserad på Mona Sahlins taktiska misstag och felbedömningen att låsa ut vänsterpartiet. Ska oppositionen klara att vända på den påbörjade nedgången som beror på en ologisk avighet mot vänsterpartiet.
Det brådskar att (s), (mp) och (v) tar alla sitt ansvar och enas om det viktigaste; att bli av med högerregeringen Reinfeldt. Lyckas det inte ta det ansvaret så är det inte på grund av Reinfeldts regering har väljarnas förtroende utan på grund av att inte oppositionen inte har varit moget att ta det gemensamma ansvaret att möta väljarnas önskemål om en radikalare politik.
Det är ett tungt ansvar att ta om man inte lyckas. Resultatet blir för vanligt folk katastrofalt. Det blir de arbetslösa, de sjuka och alla som inte gynnas av högerns politik.
Det var bloggarna som vann presidentvalet åt Obama
Det blev ingen sensation i USA-valet. Barack Obama vann en övertygande seger. Detta betyder att Bush-epoken är slut och amerikanarna kan återfå ett hopp om framtiden.
När jag var i USA för några år sedan och hela familjen tog inpå ett Holiday Inn i Bristol på gränsen mellan Tennessee och Virginia så hände följande som kan lite beskriva hur amerikanarna i gemen sett på sin mest impopuläre president kanske någonsin.
På kvällen skulle vi äta middag och på hotell fanns det Tv-apparater överallt. När den nationellt sändande kanalen meddelade att presidenten skulle hålla ett tal till nationen om läget i Irak så byttes helt plötsligt alla TV-apparater kanal till en lokal kanal som körde en variant på någon frågesport.
När vi fick tillfälle frågade jag servitrisen om varför de hade bytt kanal istället för att visa presidentens tal så blev svaret något överraskande:
- Vi bryr oss inte eftersom han inte bryr sig om oss. Vem hade då tagit beslutet? Jo, säger servitrisen glatt - det var hotelldirektören.
En märklig, men talande händelse och historia.
Men varför vann nu Obama. Han hade givetvis en makalös väl fungerande organisation. Exempelvis hela AFL-CIO (amerikanska LO) ställde sig bakom honom. Facket är inte lika starkt i USA som i Sverige men inom vissa branscher är fortfarande facket relativt starkt. De ställde sin organisation. Medborgarrättsrörelsens avläggare gjorde det samma, men framförallt ligger svaret till framgången i att detta var det första valet som avgjordes på nätet. Obamas organisation på internet och alla bloggare som drev en intensiv kampanj för först registrering och sedan för Obamas kandidatur och hans politiska program är det som fällde avgörandet.
Det var bloggarna som fick minoriteterna, de svarta, hispanics, immigranter med medborgarskap osv. att först registrera sig sedan att rösta som fällde avgörandet. USA-valet 2008 kommer därför att gå till historien som det första valet där internet fällde avgörandet.
Det är dags för vänstern i Sverige att inse att bloggandet och nätet är ett kraftfullt politiskt verktyg. Men för att det skall fungera behövs lite organisation och kunskap men det finns samtidigt några bra men trevande exempel på att använda bloggen som verktyg i exempelvis det fackliga arbetet.
TCO-förbund som FTF använder denna form av kommunikation för att nå sina medlemmar. Likaså har LO på sin hemsida en ungblogg. Men det saknas fortfarande en samlad strategi för nätet. Det är det som behövs och det saknas fortfarande. Men den dag som arbetarrörelsen, facken och folkrörelserna kan samla sig kring en sådan – då förändras det politiska landskapet för gott.
PS! Här hittar du en föreläsning och utbildning för bloggande.
150 år efter inbördeskriget......
Idag väljer USA en ny president. Allt tyder på att Barack Obama blir USA:s förtioandre president och inte bara det utan den förste icke-vite presidenten. Det sker nästan 150 år efter det blodiga inbördeskriget. Det sker också nästan på dagen 40 år efter mordet på Martin Luther King. Det har i sanning varit en lång väg fram till att USA:s svarta befolkning har fått fullt erkännande och acceptans som medborgare.
När detta skrivs har valet precis börjat och ifall valet nu inte befläckas av en ny valteknisk skandal som stjäl segern för Obama som skedde när Bush vann i Florida med några hundra röster så är det en historisk händelse. Nu ska man inte tro att USA:s politik eller USA kommer att förändras över en natt eller att det blir en total omsvängning av politiken. Men det finns ett antal frågor där förändringar kommer att ske.
Den viktigaste är att arvet sedan Reagan nu bryts och den nyliberala ekonomiska politiken har förutsättningar att förändras. Med det följer att chansen finns att äntligen får amerikanarna något som liknar en allmän sjukförsäkring. Obama har lovat att lyfta bort de anti-fackliga lagar som gör det svårt för att inte säga omöjligt för fackföreningsrörelsen att organisera och kräva avtal. Obama har också lovat att avsluta krigsvansinnet i Irak under sin mandatperiod.
Men det viktigaste ändå är att med Obama får USA tillbaka en framtidstro efter år med reaganeconomics. Misslyckas Obama möta de enorma förväntningar som ligger på honom så blir effekten den motsatta.
Amerikanarna vill se förändring. De är trötta på kriget, de är trötta på de trötte och misslyckade Bush. USA vill se förändring. En afro-amerikansk president kommer att betyda att inte bara den svarta befolkningen utan alla minoriteter får en röst för sina intressen och kommer förhoppningsvis ett steg närmare lika rättigheter med resten av USA:s befolkning.
Hur som helst, väljs Barack Obama i natt till USA:s förtioandre president är den en händelse som har Kennedystatus. Det ger hopp om framtiden i USA och därmed för hela världen. Detta utan att för den skull tro att USA förändras i socialistisk riktning, men ett litet steg mot ett mer rimlig värld kanske.
Till sist…….
Östgöta Correspondenten visade igår i en ledare bevis på borgerligt själsliv och borgerlighetens diskreta charm: ”Arbetslösheten väntas öka, och alla inser att det skulle kosta väldigt mycket att höja a-kasseersättningarna.” Med andra ord vi vill inte betala för andra som blir arbetslösa. Bättre kan inte den borgerliga egoismen uttryckas – är det inte charmigt, så säg!
Reinfeldt - det är kris nu
En av Reinfeldts rådgivare lyssnar på den nyliberala ekonomiska expertisen?
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Det är uppenbart att det som man inser på de brittiska öarna har inte den svenska regeringen fattat ett dyft av. Inte nog med att finanssystemet hotar att haverera. Det skulle redan ha gjort det om det varit 1929 nu och inte 2008. Men eftersom världen har gjort enormt kostsamma insatser för att rädda girigbukarna på västvärldens banker från total kollaps så har det inte blivit ett 1929 utan ett 2008.
Men det innebär tyvärr inte att regeringen Reinfeldt UPA har insett att det som Aftonbladet kallar jobbkrisen är ett faktum. Varslen kommer som ett ihållande sydländsk regnväder. När det börjat så verkar inget kunna sätta stopp för ovädret. Inte bara att bankväsendet nu får betala när de anställda förlorar jobbet utan den stora smällen kommer i industriproduktionen.
Bilindustrins kris får stora konsekvenser för inte bara Volvo och SAAB-arbetarna utan det drabbar i minst lika hög grad underleverantörer som förlorar sin största kund och arbetslösheten som följer här kommer att bli etter värre än den synliga på Torslandaverken och i Trollhättan.
Vi talar om troligtvis den djupaste och mest allvarliga krisen sedan 1929 med en massarbetslöshet som bara kan jämföras med efterkrigstidens. Det handlar om 100.000-tals jobb som försvinner och en arbetslöshet som får 1990-talets kris att framstå som en västanfläkt jämfört det som vi kommer att få uppleva de kommande åren.
I Storbritannien har man i högre grad begripet vad som hotar medan vår självgoda nyliberalt anstuckna regeringen menar att deras prognoser bara behöver justeras; att deras budget är helt med på noterna och att arbetslösheten beror bara på att löntagarna är lata som inte tar de jobb som inte finns.
Sverige och västvärlden håller på att rusa in i en kris där både jobben försvinner, företagen inte kan få avsättning för sina produkter och inflationen fortsätter vara hög samtidigt som de politiska motsättningarna kommer att öka och världen hotar att rusa in i en mardröm där vi inte kan vakna upp och torka allsvetten av oss utan det blir verklighet.
En svartmålning – kanske men jag är rädd att det inte är det utan det är det som är på väg!
Högern i England ber om mutor!
London den 21 oktober 2008
Det konservativa partiet i Storbritannien har hamnat i ordentligt blåsväder. I flera tidningar idag uppges att nära medarbetare till partiledaren David Cameron har försökt få den ryske miljardären Oleg Deripaska att betala ett hemligt stöd till Tories på £50.000 (ungefär 600.000 svenska kronor).
Det finns flera roande detaljer som kommit fram under dagen här London. George Osborn som är en nära medarbetare till Cameron och partiets chefsfixare Andrew Feldman vad det gäller att hitta stöd till partiet skall ha tillsammans med den välkände Lord Mandelson tillsammans träffat Deripaska på hans yacht utanför Kreta.
Det hör till saken också att det var Lord Mandelson som medverkade till att Deripaska inte behövde betala 14,9 % i skatt på sin aluminiumimport till Europa. Mandelson har förnekat först han överhuvud kände Deripaska men det har motsagts av källor som The Times idag presenterat.
Likaså har den som spräckte alltihop Nathaniel Rothschild som är en mycket god vän med hela gänget. I ett offentligt brev till The Times bekräftar han hela historien medan ett uppskrämt och skräckslaget konservativt parti förnekar allt. Fortsätter det så några dagar till så lär halva Eton-eliten vara inblandad.
Naturligtvis kommer det här vid sämsta möjliga läge för Cameron och de konservativa eftersom Labour har börjat äta in deras försprång genom premiärminister Browns hantering av bankkrisen här i London. Det hör också till saken att partibidrag i den här formen är olagliga i UK och stämmer det att man ville komma undan genom att förslaget var att gömma partibidraget i ett av Deripaskas engelska bolag gör saken inte bättre.
(Det här är den sista rapporten från London – morgon bär det hem.)
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Dagens Foto
London; Labourpolitiker kräver total nationalisering
London den 16 oktober 2008
De engelska tidningarna är fulla av diskussionen om finanskrisen och det engelska banksystemet kollaps. Situationen har som jag skrivit tidigare fått premiärminister Brown att i praktiken nationalisera flera av de största bankerna.
Men det är också andra tecken som pekar på en kall vinter i på de brittiska öarna. Recessionen, dvs. den kapitalismens kris, som knappast glädja någon.
Kring 5 miljoner personer har nekats krediter de senaste månaderna; bilförsäljningen i Europa störtdök med 8 % i september; detaljhandeln i USA krympte med 1,2 % under samma månad och ovanpå detta så ökar arbetslösheten i Storbritannien snabbare än på 17 år och kommer att överskrida 2 miljoner redan till jul och olika experter spår att den kommer att nå 3 miljonerstrecket inom ett år. Dvs. att arbetslösheten kommer att nå de värsta siffrorna sedan den djupa krisen kring 1980. Detta samtidigt som aktiekurserna leker bungyjump på världens börser.
Det här har fått den återfödde Labourledaren Gordon Brown att likt en fågel Fenix ta ledningen i Europa och föreslå olika åtgärder för att börja tygla den ohämmade och oreglerade kvartalskapitalismen. Han har förslaget EU-kommissionen flera åtgärder. Ett tidigt globalt varningssystem som ska förhindra det som nu skett. Han vill också att man på globalt plan ska skapa ett nytt ramverk för finansiella systemet för att kunna hantera kriser. Och, kanske också det mest kontroversiella förslaget, ett internationellt samarbete som skall följa de 30 största globala företagen och finansiella aktörernas görande och låtande över gränserna.
Mycket tyder på att EU kommer att ta Browns förslag under de kommande veckorna vilket är om något skulle tyda på att nyliberala ekonomiernas tid kan vara över och mer förståndiga politiker ökar sitt inflytande på marknadens bekostnad.
En illuster politiker som har lagt sig i den politiska debatten är den förre borgmästaren i London Ken Livingstone. Han menar att staten nu ska nationalisera hela bankväsendet. Han sa att ”Om skattebetalarna skulle få bestämma skulle de inte investera i banker som inte kan få fram pengar till privata krediter och därför är på väg mot kollaps. För att skapa stabilitet i banksystemet och återställa bankernas möjlighet att låna ut pengar, bör regeringen nationalisera de banker som är inkapabla att få fram privat kapital.” (Morning Star 15 oktober)
Han fick snabbt stöd från Labour-MP:n John McDonnell; ”Brown och Darling kanske inte vill medge det ännu, men en fullständig nationalisering av Storbritanniens finansiella institutioner håller på att komma upp på agendan som den enda möjligheten som finns kvar.” (Morning Star 15 oktober)
Det är en otrolig förändring i det politiska klimatet här i London menar alla jag talat med de sista dagarna. Det är en totalomsvängning. Inte bara att den dödförklarade Brown har återuppstått som en lysande Fågel Femnix utan också förslag som inte har varit möjliga sedan 1970-talet har på fullt allvar börjat diskuterats. Politiken har tagit inte ett utan flera steg åt vänster. En radikalisering håller på att ske som vi inte sett dess likhet sedan det röda sextiotalet. På torsdagskvällen har också en stor demonstration arrangerad av det fackliga nätverket London Shop Stewards Network ordnat under parollen ”Take the banks from the greedy fat cats” genomförts.
Dagens Foto
Finanskrisen kostar jordens befolkning 3.500 kr - var!
Att det är kris i ekonomin är inget som kan tveka om. Här i London diskuterar media konsekvenserna av premiärminister Gordon Browns akuta räddningsoperation som räddade det engelska banksystemet från total krasch.
Men det får konsekvenser. Arbetslösheten räknar man med ska öka till över 2 miljoner vid årsskiftet och kommer då att vara den högsta på 16 år. I The Times idag så möts man över frukostbordet av rubriker som att 10.000 jobb kommer att försvinna bara i statsförvaltningen och det mycket snart. Och dessa 10.000 jobb är bara inom justitiedepartementets område. Det innebar också att flera politiska initiativ som en ökad insats mot gängrelaterade brott måste avbrytas för statens pengar räcker inte till efter att staten fick gå in och sopa upp efter finanshajarnas spekulationscirkus.
En av gratistidningarna igår morse hade som rubrik BANK AID. Artikeln pekade på att världens räddningsoperationer av finanssystemet från kollaps har kostat varje nu levande människa £ 288 (ungefär 3.500 kronor). En ofattbara siffra men som också visar vansinnet i den marknadsliberala ideologi. Eller som brittiska TUC:s (dvs. LOs motsvarighet) Brendan Barber sa när jag intervjuade honom igår; Chicagoskolan och Milton Freedman politik är ”stone-dead”.
En annan som är stendöd i vart fall musikaliskt och säkerligen vad det gäller sitt ego är Ringo Starr om någon kommer ihåg honom. Starr var Beatles trummis och medan de andra i Beatles lyckades att skapa något av värde efter 1970 då bandet upplöstes så har Starr enbart supit skallen av sig och figurerat i tabloiderna. I går skickade han ut ett videomeddelande att han aldrig mer vill ha något från sina fanns och att han aldrig kommer att signera något. Om vi säger att det har väckt en viss munterhet i engelska media så är det inte en överdrift. Man kan undra om den delen varit betungade för Starr – snarare pekar det väl på att han har problem med både egot och omdömet!
Såg TV-debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt på nätet. Inte var det speciellt upphetsande. Sahlin var naturligtvis lite vingklippt efter förra veckan och lär få äta upp sitt misstag att mobba ut Ohly. Reinfeldt å sin sida lät ganska tjatig sin ovilja och oförmåga att förklara hur de 500.000 som står utanför a-kassan skall klara. Vi har nog bara sett början på en lång och ganska tuff valrörelse.
Socialisering av banksystemet - en realitet
Rubriken på Londons kanske mest ansedda dagstidning The Times är idag: BANKS NATIONALISED. Priset? £37 miljarder för att rädda bankerna från kollaps. Det gäller Royal Bank of Scotland, Lloyds och HSBOS som alla nu får en statlig ägare som i princip tar över bankerna.
Det ä dagens tidningars stora nyheten att inte bara i UK utan runt om i västvärlden tvingar olika regeringar att ta över banker för att rädda dem. Det sker i USA, Storbritannien och det har redan skett på Island. EU:s finansministrar enades igår om att pumpa in enorma summor i banksystemet för att garantera att det fungerar.
Kan det sägas tydligare och kan Chicago-skolans, Milton Freedman och alla andra ekonomer och filosofer med nyliberala idéers totala ekonomiska och politiska bankrutt om det nu är ett lämpligt epitet på det som sker. Bankrutt i dubbel betydelse. Bankrutt är ett antal banker och bankrutt är den avregleringsfilosofi och håll-staten-borta ideologi som nu innebär att det finansiella systemet som är motorn i kapitalismen har stannat och skurit ihop.
Skurit ihop som en gammal utsliten bilmotor, gnisslet från kolvarna som fastnar i sina lopp och leder till ett totalstopp i hela den kapitalistiska ekonomin om inte någon gör något för att rädda eländet från total katastrof som 1929.
Vad vi ser mitt framför våra ögon är hur marknadsfilosofin som svar på allt och alla problem och samhällsfrågor havererar och blir svaret skyldigt. Marknaden klarar inte att fungera i det långa loppet utan det måste till statliga ingripande. T.o.m. socialiseringar av banker för att inte det kajka ihop totalt.
Politiken med avregleringar, utförsäljningar, privatiseringar och en allt mer passiv stat fungerar inte längre. Fråga Volvo och SAAB-arbetarna, fråga de 10.000-tals som har drabbats av varsel de sista veckorna i en karusell som går allt fortare och drar alltfler människor med sig i avgrunden.
Kapitalismen måste tyglas är den enda slutsatsen. Det måste till finansiella regleringar och det måste finnas system som säkrar att kapitalismen fungerar – allt annat leder till kris och massarbetslöshet; ekonomiskt haveri och depression.
London den 13 oktober
Östgöta Correspondenten = noll koll
Lokaldraken Östgöta Correspondenten var i går lördag upprörd över att Mona Sahlin hade fått backa inför den kritik som hennes självsvåldiga friande till Miljöpartiet i onsdags. Öc menar att Mona Sahlin inte styr socialdemokratin. Dvs. högerbladet ÖC kritiserar Mona Sahlin och beklagar att hon inte agerat som Göran Persson gjorde då och då. Med andra ord ÖC hade uppskattat om Sahlin gjort som Persson samtidigt som ÖC skulle kritiserat Persson för att han gjorde som Sahlin försökte i onsdags.
En logisk kullerbytta värdig en högertidning som Correns ledarsida. Att inte lyssna på partidebatten är berömvärt om det tjänar högerns politiska preferenser. Dvs. om Sahlin låser ut vänsterpartiet så tjänar högern och borgerligheten på det för det visar att vänsteralternativet i valet 2010 är inte i skick att komma överens. Nu tänkte Sahlin om inför kritiken inom partiet vilket inte var berömvärt enligt ÖC:s kullerbyttalogik.
Mona Sahlin fick backa inför hundratals bloggare, massiv facklig kritik och medlemsopinionen. Bra, väl avlyssnat och respektfullt när man som Mona Sahlin hade för brått och lyssnade på för dåliga rådgivare.
Ett annat problem som media inte uppmärksammat är det faktum att LO:s ordförande redan på onsdagen utryckte sitt stöd för Sahlins kategoriska uppfattning. LO skickade t.o.m. ut ett pressmeddelande med det innehållet. Detta trots att SEKO:s och Handels ordföranden hade samma dag i en artikel i Dagens Nyheter uttryck den motsatta uppfattningen; vänsterpartiet måste vara med i en vänsterkoalition efter ett segerval 2010. LO-tidningens enkät veckan före visade på att endast 5 procent av de fackligt förtroendevalda hade som förstaalternativ en (s) + (mp)-regering medan 36 procent föredrog en (s) + (vp)-regering.
Uppenbarligen hade i vart fall i onsdags Wanja Lundby-Wedin inte helt klart för sig vad som var den allmänna uppfattningen inom LO:s 15 förbund. Så på ett sätt var LO-ordförandens hast värre än Sahlins missbedömning.
Det positiva är dock att Mona Sahlin backade och ödmjukt insåg att hon gjort en felbedömning. Men hon borde kanske skaffa sig bättre politiska rådgivare och ge upp det övertaktiska spelet. Det står för mycket på spel för att låta regeringsmakten bli en fråga om misstag och simpel politisk taktik.
Och, Östgöta Correspondenten - beklagar men medlemsopinionen inom socialdemokraterna förhindrade ett strategiskt misstag. Det var medlemsdemokratin och den fria debatten inom socialdemokratin som vann en seger. Demokrati passar tyvärr inte högern och borgerligheten när det inte ligger i linje med deras politiska strävanden. Surt sa räven!
Facken omfamnar inte miljöpartiet
Igår så kom det ett oväntat snabbt svar på det vi många undrade – hur skulle facken reagera på Mona Sahlins och (mp) oväntade kärleksförklaring och utmobbning av vänsterpartiet. All som har minsta kännedomen om stämningarna inom förbunden som utgör LO vet att vänsterpartiet inte alls upplevs som så problematiskt som Sahlin och andra i partiledning vill göra gällande.
Förtroendevalda är inte rädda för varken Ohly eller (vp) utan många tycker att man kan lämna historien därhän. (vp) är inte längre en sektion av Komintern så och Ohly är ingen Hilding Hagberg. SEKO och Handels krävde att (vp) skulle vara med i en framtida vänsterkoalition som ska slänga ut högerregeringen från Rosenbad. Bara två förbund stödjer Sahlins uppfattning enligt SvD.
Det andra svaret som kom var Wanja Lundy-Wedin, LO:s ordförande som gav sitt fulla stöd till Mona Sahlin. En ganska förvånande reaktion när LO:s ledning knappast kan vara ovetande om hur uppfattningen om (vp) är bland förtroendevalda och medlemmar. Sedan har uppenbarligen hon svängt lite och inte uttalat sig så kategoriskt som i radion igår. Att förbunden inte delar Wanjas uppfattning är står helt klart.
Men det gör inte heller de förtroendevalda. Enligt en enkät som LO-tidningen gjorde förra veckan bland fackligt förtroendevalda så finns ringa stöd där för varken Sahlin eller Lundy-Wedins uppfattning.
”Vilket alternativ till alliansregeringen vill du helst se i valet 2010?”
42 procent vill att socialdemokraterna ensamma bildar regering.
36 procent vill att socialdemokraterna och vänsterpartiet gör gemensam sak.
14 procent vill ha ett trepartisamarbete, s+mp+v.
Och hur många önskade sig ett samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet? Endast 5 procent av de svarande. Alltså partnerskapet med (mp) har knappast något stöd i den fackliga världen.
Turbulensen kring Sahlins strategi att binda upp (mp) och bryta med (vp) har varit omfattande och det kan knappast LO:s ordförande vara ovetande om. Det kanske varit bättre att låta diskusionen vara internt inom LO i en så viktig fråga istället för att rusa ut i offentligheten med den.
Facklig-politisk samverkan är viktig och har varit en bra väg för facken att skaffa sig inflytande över politiken. Men facklig-politisk samverkan får inte bli facklig-politiskt okritisk ja-sägande. Vi är många som är kritiska till Mona Sahlins agerande och den utveckling partiet gått sedan 90-talet då den inneburit att kärnan i socialdemokratin har lämnats till förmån en medelklassfixering med storstadsstämpel.
Några andra bloggar (av många, många) som har diskuterat detta se Bengt Silverstrand, Bo Widegren, Cattis , SSK-bloggen och Peter Gustavsson.
Sahlin - stäng inte ut Ohly!
Mona Sahlin är på väg att göra sitt största misstag i sin politiska karriär. Att utesluta vänsterpartiet från en ev. vänsterkoalition är inte bara dumt utan också ett provokativt sätt att utmana vänstern inom det egna partiet. Fackföreningsfolket har inte samma otidsenliga rädsla för Ohly som Sahlin visar i o m gårdagens agerande.
Olle Svennings kritik av Sahlin är viktig i sammanhanget (se Aftonbladets ledare idag). Det går inte att sudda ut vänsterpartiet från historien som Sahlin de facto försöker med sitt provokativa agerande. Ohly är ingen Hilding Hagberg och vänsterpartiet är ingen sektion av Komintern. Som OS skriver den aktuella ekonomiska turbulensen sätter faktikst många av de från 90-talet ärvda ekonomiska dogmerna ur spel och då blir Sahlins ultimata krav på (vp) utan substans.
Än värre är att det här riskerar att bli ett indirekt stöd för högeralliansen att hänga kvar vid regeringsmakten och fortsätta sin politik att förändra Sverige till en marknadsliberalt krämeri där allt är upp till försäljning. Egentligen är Sahlins agerande oförklarligt för det borde vara av intresse för (s) att hålla alla dörrar öppna för att skapa en vänsterfront gentemot högern.
Fackligt aktiva är som mindre tveksamma till (vp) och mer kritiska till (mp) då det faktiskt är i många stycken anti-fackliga och kommer i konflikt med facken i flera frågor. Det första är deras synpunkt löntagarnas rättigheter där det gjorde upp med högern om undantag från LAS. De är antagonistiska mot fortsatt kärnkraft; motståndare till försvarsindustrin för att nämna några frågor. De är varma anhängare av friskoleeländet och ser inga hinder för ytterligare privatiseringar ute i kommunerna.
Vänsterpartiet däremot har samma uppfattning som facken i de här frågorna och vill stärka löntagarnas rättigheter där (mp) är mer ljumma i anden.
Man kan också se Sahlins agerande som en signal till facken att inte göra sig besvär. En signal som kan bli nog så problematisk om den uppfattas som ett sätt att dra en gräns för fackens inflytande på politiken. Det kan t.o.m. leda till verkliga konfrontationer i framtiden och inför valet. Någon som borde få problem efter detta är LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Kan hon sitta still i båten när Mona Sahlin agerar på ett sätt som kan uppfattas som en ren örfil gentemot facken. Nu riskerar platsen i partier VU bli en ren belastning om den inte varat det förut.
Mona Sahlin har måhända gjort ett stort misstag men tyvärr bekräftar det den utveckling som socialdemokraterna genomgått de senaste 20 åren i riktning mot ett ytterligare medelklassparti och ett övergivande av själva kärnan i partiet – arbetarklassen.
Tänk efter innan det är för sent är nog en uppmaning som Mona Sahlin bör lyssna på.
Svart måndag
Att vara nyliberal och tro blint på kapitalismen måste efter denna svarta måndag vara ganska så ruttet för klockarkärleken och övertron på marknadsekonomin. När t.o.m. finansminister Borg börjar kritisera girigheten och klipparekonomin kan det i bästa fall tyda på en tillnyktring.
Jag har under flera inlägg på sistone varit kritisk till den ohämmade tron på kapitalismen i dess form av kvartalskapitalismen med dess kortsiktiga klipparmentalitet. Trots att USA har pumpat in enorma belopp i finanssystemet verkar det inte hjälpa. Islands regering har i princip tagit en lag om förstatligande av banksystemet. I Sverige höjer regeringen insättningsgarantin vilket också ett antal länder gör liknande. Allt för att undvika en total panik likt 1929.
Kort sagt, vad vi ser är en kapitalism som är på gränsen till finansiell kollaps likt det Karl Marx beskrev redan för över 150 år sedan.
Politiker världen över står inför en enorm utmaning för att inte den allt snabbare utvecklade krisen skall leda till en total världsdepression likt 1929 med allt som följde på den. Det som händer nu kan inte underskattas i dess konsekvenser. Det här kan vara slutet för nyliberalismens politiska regim i västvärlden genom att det visar sig nu att den marknadsliberala politiken leder till en ekonomisk katastrof för världsekonomin.
Det är dags nu om inte förr för vänstern i västvärlden att formulera en alternativ politik till den som uppenbarligen är en tydlig och bergsäker återvändsgränd.
Var är (s) självförtroende?
Jag var på representantskapsmöte i min arbetarkommun härom kvällen. Det var ett tag sedan sist. Delvis på grund av att jag har jobbat i Stockholm under relativt många år och då är det svårt att motivera sig själv att gå på politiska möten när man har haft en arbetsdag på ca 12 timmar. Så den politiska aktiviteten har fått stå tillbaka under åren jag jobbade på LO.
Men nu tänkte jag ska jag gå på repskapsmötet och kanske bli lite mer aktiv i den lokala socialdemokratin. Ämnet för kvällen var den borgerliga budgeten. Arbetarkommunens ordförande gjorde en förtjänstfull genomgång av Borgs epistel och det var säkert nyttigt för många att få en genomlysning av budgeten och regeringens tillkortakommande mitt i finanskrisen.
Men en sak slog mig. Varför definierar vi socialdemokrater vår politik i måttstock borgarnas politik. Varför blir vår politik en replik alt som oftast på en politik som vi innerst inne tycker är direkt dålig och allt annat än rättvis.
Är det på grund av bristande självförtroende eller kan det vara så att vi fortfarande inte kan hantera att vara i opposition. För alla vet att vi socialdemokrater inte tycker borgarnas politik är bra men varför formulerar vi inte vårt alternativ till deras politik utan istället ställer oss vid sidan och blir lite av bandhunden som skäller i brist på annat.
Socialdemokratin har fortfarande problem med sin identitet efter de mörka år som partiet och rörelsen har levt med sedan mordet på Olof Palme. Därefter kom 1990-talskrisen och sedan över årtionden av städning efter Bildts eländesregering. Partiet har fått genomlida 20 år av trauma och regerandet har blivit på andras villkor. Så egentligen är det väl inte så underligt att partiets självförtroende inte är alltför starkt trots otroligt positiva opinionssiffror.
Nu lämnar Marita Ulvskog platsen som partisekreterare och någon annan kommer att ta över den för partiet och socialdemokratin viktiga roll. Vem den än är kommer att peka på vilken väg partiet kommer att gå fram till valet och i eventuell regeringsställning efter 2010. Det blir också en fingervisning om de tendenserna att dra mot mitten och det ängsliga sneglandet på medelklassen i storstäderna skall bli partiet linje och strategi för att återta den politiska makten.
Det finns anledning till oro. En del av de utspel som gjorts har just präglats av ängslan och inte ett parti med reformvilja och med en framtidssyn där en arbetarklass och de fattiga i samhället lämnas bakom för att man är rädd att förlora mittens egoister.
Finanskrisen är kapitalismens kris
Marx menade som jag skrev i ett tidigare inlägg att kapitalismen bär inom sig de motsättningar som kommer att bli dess undergång. För det fick jag åtskilligt med kritik från nyliberalt håll. Men faktum är att händelserna i samband med den aktuella finanskrisen bara verifierar Marx analys av kapitalismen som ekonomiskt system.
Tänk er, att ingen gjorde något åt det som sker just nu i den finansiella krisen. Att bankerna och det finansiella systemet fick rasa vad skulle ske. Jo, kapitalismen skulle kastas in i en så allvarlig kris så att den inte skulle gå att ”rädda”. Eller som DN:s ekonomikrönikör Johan Schück skrev häromveckan Skattebetalarna räddar kapitalismen. Vanliga arbetare och tjänstemän får betala med arbetslöshet som när nu Volvo säger upp ytterligare anställda som en följd av den allt djupare krisen.
Problemet är att kapitalismen är det enda just nu fungerande ekonomiska systemet. Socialismen i klassisk bemärkelse har aldrig funnits. Möjligtvis det närmast vi någonsin kommit var den svenska blandekonomin under 1960-talet som troligtvis är den bästa perioden i svensk ekonomis historia vad det gäller samhällsutveckling och reformarbete med sikte på en fungerande välfärdsstat.
I övrigt finns inget alternativ. Skall vi vara realister så är det bästa möjliga en kapitalism som är reglerad ur ett socialt perspektiv. Och att det är nödvändigt det visar om inte annat finanskrisen. Multimiljardären Soros har också han tillsammans med många andra förutspått att den ohämmade nyliberala och oreglerade kapitalismen aldrig kan på sikt överleva. Det är vad vi ser idag en ohämmad girig kapitalism (Anders Borgs ord – inte mina!) kommer att möta nya allvarliga kriser som på sikt drar ner samhället i fattigdom och kris.
I Sverige har vi en regeringen som varken säger eller gör något när bostadsräntorna drar iväg på ett sätt som vi inte upplevt sedan 1990-talets början. Vi har en näringsmininster som för en gång skull tappat talförmågan där det annars brukar glappa i både tid och otid. Regeringen Reinfeldt är uppenbarligen lamslagen och paralyserad när räntorna drar iväg och jobben försvinner samtidgt som varslen mångdubblats bara på en månad.
Politikerna och världssamfundet måste hitta regleringsmetoder för att kontrollera kapitalismen på ett socialt acceptabelt sätt. Det behövs en ny tredje ekonomisk väg då varken sovjet-kapitalism eller nyliberalism fungerar. Priset för att göra inget är på tok för stort och det måste alla inse för med fattigdom och kris följer krig och med krig följer död och förintelse.
Reinfeldt ser ut som att han pallat äpplen och torskat
På Dagens Nyheters förstasida i dag står Fredrik Reinfeldt och Sten Tolgfors och ser ut som två skolungar ertappade med att palla äpplen. (Nu ikväll får man leta i DN:s arkiv efter FRA-artikeln - DN gör sitt för att inte Reinfeldt ska behöva skylta mer än nödvändigt med sitt nederlag.)
Reträtten som regeringen och då främst Reinfeldt fått göra vad det gäller den illa genomtänkta FRA-lagen är kanske något av det mest nesliga men även prestige- och förtroendeknäckande en svensk regering fått göra under många herrans år.
Här tvingade man igenom en lagstiftning som en klar majoritet underkände från början av högst goda skäl. Man körde över sina egna kritiker, man sket fullständigt i oppositionen och man rundade myndigheter och alla experter på ett uppseende nonchalant sätt. Regeringen och främst moderaterna visade upp en tydlig maktarrogant sida som kontrasterar bjärt mot talet om den lyssnade regeringen.
Nu gick det åt helvete om vi ska vara ärliga. Ungdomsgrupper, äldre väljare, alla från borgerliga sympatisörer till ultravänster sågade regeringens ”utredning” jäms med fotknölarna och plötsligen befanns sig Reinfeldt och hans allierade i frågan i absolut isolering.
Att det skulle gå åt helsicke kunde man räkna ut från början med tanke på den starka opinion som fanns även innan det framforcerade riksdagsbeslutet. Men att opinionen skulle vara så stark och organiserad räknade knappast Reinfeldt med.
Det finns två eller tre intressanta slutsatser att dra av FRA-debatten. Den första är att den sittande regeringen inte ger mycket för ordentliga utredningar det är tydligt men demokratiskt bekymmersamt för det innebär att riksdagen får dåliga och undermåliga underlag för sina beslut. Därmed är också risken för att dåliga och illa underbyggda beslut tas. Vi har sett detta flera gånger under mandatperioden; a-kassan där man får backa och nu FRA.
Det andra är att uppenbart inte fungerar partipiskan lika starkt längre på grund av den debatt som kan drivas i andra forum. Det är intressant att se hur för första gången i svensk politisk historia bloggandet och bloggare fäller i slutänden ett riksdagsbeslut som är riktigt dåligt från början.
Medborgarjournalistiken som bloggande är har de facto varit det som har organiserat kampen mot regeringens FRA-förslag. Det har varit en lösligt sammansatt kör av kritiker från olika utgångspunkter som faktiskt fått riksdagsledamöterna att våga bryta partipiskan och tvinga fram en förändring av FRA-lagen som inte kan ses som annat än en total reträtt från ursprungsförslaget som var ur demokratiskt synvinkel lika rumsrent som Stasis verksamhet på sin tid.
Det är roligt att ha kunnat bidra om än i det lilla till att ge Reinfeldt, Bildt och Tomhylsan Tolgfors en knäpp på näsan i FRA-frågan.
Det tredje perspektivet är nog riktigt belastande för Reinfeldt som i o m den här frågans behandling har tappat en stor del av det ev. förtroende han hade i ungdomsgeneration och säkert en stor del av valmanskåren. En förlust som är tveksamt om han kan återvinna innan mandatperioden är utgången. Omvändelse under galgen ser aldrig bra ut och det späder bara på misstroende.
Så Reinfeldt har all anledning att se ut som han har pallat äpplen och blivit ertappad med det samma. Pinsamt och inget som någon gillar att råka ut för. Men som den som pallar tar en risk att åka dit och Reinfeldt tog en risk och torskade så det stänkte om det!
Östgöta Correspondenten är missnöjd (alltid)
Östgöta Correspondenten är en bekymrad tidning. Var och varannan dag har man ledare där man utgjuter sitt missnöje med den sittande högerregeringen. Enligt Correns skrivkulier så är regeringen flat, den är feg, den är usel på att kommunicera och den är allmänt risig i sitt arbete att driva Sverige ut i marknadsekonomins yttersta träskmarker.
Till för några år sedan var Corren en rätt ordinär lokal högertidningen. Inget upphetsande eller utstickande. Tidningen som de allra flesta i mellersta och västra Östergötland har på sitt frukostbord var helt enkelt en ganska normal lokal eller regional högerdrake.
När sedan tidningen rekryterade en ny chefredaktör i Ola Sigvardsson som kom från allas högerdrakars fader Dagens Nyheter så blev steget lite mer åt DN-stuket till. Sedan något år så är Corren såld till Norrköpings Tidningar, en morgontidning som påminner om högerns publicistiska Attila.
Så nu får man varje morgon läsa ledare som beskriver regeringen likt ovan. Flat, feg, kommunikationsusel och allmänt risig, nästan socialdemokratisk.
Denna tidning är det enda alternativet i länet, i vart fall i praktiken, för Folkbladet (s) i Norrköping når inte ens 10 000 i upplaga och liknar mest ett lokalblad för sagda stad. Det skull sitta fint med ett politiskt alternativ till Correns och dagliga NTs litanior. Men man får trösta sig med att det kunde vara värre – regeringen kunde föra den politik som Correns ledarsida vill se och det vore t.o.m. värre än vad den gör.
PS Torbjörn Gustavsson är dock läsvärd och fortsätter att argumentera för en annan politik utifrån sitt perspektiv likt en katt bland högerhermelinerna.
A-kassefiaskot
A-kassans avgift sänks med 50 kr per månad (inte för alla ex Hotell & Restaurangfacket får ingen sänkning) för att stimulera återinträde i a-kassan enligt finansminister Borg. Tala om fiasko och ett indirekt erkännande att regeringens politik har varit ett totalt misslyckande. Det enda de har lyckats genom tricksandet med A-kassan har varit att 500 000 har lämnat a-kassan för att den har blivit för dyr för deras inkomster, för dålig och för den tappat sin solidariska finansiering. Nu riktar t.o.m. de mest trogna borgerliga skribenterna hård kritik mot Borg och regeringen.
Då ska man också ha i minnet att a-kassan var fullt ut självfinansierad innan högerregeringen satte tänderna i den för att sänka de redan välförseddas skatter med miljarder och åter miljarder i en karusell vi sett dess liknelse någonsin i svensk politik.
Ett misslyckande och ett fiasko är en korrekt beskrivning på det som skett. Om det inte vore så allvarligt skulle man vilja skratta åt eländet. Problemet är att det innebär att 10.000-tals människor kommer att stå utan försörjning när konjunkturen nu vänder neråt. Arbetslösa utan a-kassan blir tvungna att vända sig till socialen i sin kommun och där kommer utgifterna att rusa i höjden på ett sätt som vi inte heller sett liknelsen till.
Det är idag många kommunpolitiker som förbannar högerregeringens politik. En politik som kommer att ställa till stora problem i många redan fattiga kommuner detta oavsett om de har en borgerlig eller vänstermajoritet. Det är bara att beklaga kommunpolitikerna, de arbetslösa och de 500 000 som saknar a-kassa. Till Reinfeldt, Borg och Littorin är det bara att säga – vad vad det vi sa vi december 2006!
