Ingemars blogg

Varför älskar borgerliga politiker och marknadsliberaler Tony Blair. Hur kan en labourpolitiker bli så omfamnad av borgerliga intressen som har skett med Tony Blair. Det är nästan patetiskt att läsa krokodiltårarna från ledarskribenterna på DN och SvD. Det verkar nästan så att man tror att Blair är en högerpolitiker.

Skälet är ganska enkelt. Tony Blair efterträdde Thatcher men fortsatte i grunden hennes politik där klyftorna mellan rika och fattiga fick fortsatta att öka. Dagens Storbritannien är ett samhälle där den lågavlönade ?working poor? arbetsmarkanden har låst in främst emigranter som har i stort sätt inga rättigheter. En promenad en sen kväll på Londons gator visar med önskvärt tydlighet hur klyftorna har ökat enligt etniska gränser.

De som gör servicejobben, städar, serverar på snabbmathaken, McDonalds-jobben, tömmer skräpet i sopptunnorna, tvättar gator osv. är emigranter. Lönerna är dock så dåliga att det är snart omöjligt att överleva på dem. Att leva ett gott liv är helt omöjligt. En av orsakerna är att löntagarna är så svaga organisatoriskt idag som en konsekvens av först Thatchers anti-fackliga politik som sedan Blair fortsatte.

Fortfarande är förhållandet mellan Labour och fackliga rörelsen TUC är ganska frostigt. Facket har inte något större förtroende för Blairs mittenpolitik som har inneburit att jämlikhetssträvande med anpassning till medelklassväljarnas egoism. Solidaritet med de som har det sämst har ersatts av en skruvstädspolitik där arbetslösa, sjuka, pensionärer och immigranter har varit målet.

Tony Blair, denne ur medelklassen, sprungne akademiker förändrade Labour skriver tidningar men faktum är att hans förändring var inget annat än att kidnappa partiet och stöpa om det till ett medelklassparti med medelklassvärderingar och genomförande av medelklassens politik. Arbetarklassen i Storbritannien därför lämnades kvar utan varken politisk organisation eller facklig dito.

Så marknadsliberalerna, högerpolitikerna älskar Tony Blair precis som på samma sätt som Troja älskade sin trähäst. Det var verktyget för att försvaga och i det närmaste krossa Storbritanniens fackföreningsrörelse. 

FOTO Ingemar E L Göransson (London oktober 2006) 

www.kulturochpolitik.se

Tony Blair avgår. Jag kommer inte att sörja att Blair försvinner från den politiska scenen. Varför inte det då. Han har ju varit den "moderna" socialdemokratins flaggviftare nummer 1 under mer än ett decennium. Blair ska enligt sina anhängare stått för en förnyelse av socialdemokratin och en utveckling av socialdemokratins tankevärld. (se SvD och Aftonbladet)

Om så vore det bra men inte har Blair stått för något sådant utan Blair har istället blivit symbolen för den högervridning av socialdemokratin som kom i kölvattnet av nyliberala idéer på 1970-talet som manifesterades och praktiserades med katastrofala följder i Chile med militärdiktatur som plattform. Eller och kanske snarare i Storbritannien där Margret Thatchers nyliberalism skapade ett samhälle där skillnaderna mellan klasser, skikt, statsdelar, invandrare och infödda är större än någonsin och där klassamhället Storbritannien är lika cementerat som det var när Jack London skrev sina berömda reportagebok om Londons fattiga ; Avgrundens folk.

Tony Blair förändrade inte grunden i Thatchers politik utan byggde vidare på samma högerpolitik men med lite mer av social fernissa än Thatchers råa marknadsliberalism. Ändå har all politik för att utjämna sociala klyftor i Storbritannien under Blairs tid fått stå tillbaka för en renodlad nyliberal politik med sociala fraser.

Även i Sverige har Blairs politik haft ett stort inflytande framför allt under Göran Perssons tid där ekonomismen har varit ledstjärnan inte politiska ambitioner. Persson och hans folk som Jan Larsson eftersträvade ekonomisk framgång framför en politik som hade målet att utjämna klass och samhällsklyftor. Skillnaden mot Olof Palmes politik där de politiska jamlik och jämställdhetsträvande var det primär så var goda bokslut det som utmärkte Göran Perssons blairism.

Nu när Tony Blair lämnar scenen så blir det för att skriva sina memoarer och för att bli föreläsare. Detta kommer att ge honom tiotals miljoner £ i plånboken. Göran Persson drar sig tillbaka till det sörmländska godset och blir konsult åt ett PR-företag med knytning till moderaterna. Likheterna mellan vännerna Persson och Blair är större än skillnaderna. Tyvärr är skadorna de orsakat socialdemokratin och en politisk utveckling där jämställdhet och jämlikhet är det centrala inte kan underskattas. Båda glömde att politik är att vilja som Palme sa inte att förvalta.

Därför kommer ingen av dem saknas av de som önskar ett rättvisare samhälle där inte klasstillhörighet och plånbok avgör din framtid och möjligheter.

www.kulturochpolitik.se

www.kulturochpolitik.se

Några dagar efter valet ifrågasatte undertecknad hur det skulle bli möjligt för den s.k. alliansen att kunna hålla ihop under hela mandattiden. Orsaken i resonemanget var att eftersom moderaterna skulle bli så dominerande att de övriga partierna skulle malas ner i regeringsarbetet. Nu ser vi precis det som sker. I opinionsundersökningarna sedan valet har tendensen varit tydlig; kd och fp fortsätter att backa i opinionen allt längre tiden går från den triumferande valdagen.

Fp:s uppenbara problem i efterdyningarna av Leijongate och den alltmer övergivna liberalismen till förmån för fp:s högersvängning och efterapande av Danske Folkparti. Ledarkrisen i fp är också en ingrediens i den soppan som är fp:s djupa och allvarliga kris. Även om Leijonborgs överlämnade ledartröjan till major Björklund förändrar i sak ingenting. Partiets högersväng försvinner inte med Leijonborg vilket fortsätter att splittra partiets och dess väljarbas. Fp:s roll som högeralibi som skall vinna bigotta och främlingsfientliga strömningar för att hålla borta Sverigedemokraterna kan istället få motsatt effekt. Fp:s fiskande i de här strömningarna kan istället legitimera och tvätta rena avskyvärda främlingsfientliga åsikter och därmed hjälpa Sd in i riksdagen 2010 samtidigt som Fp fortsätter att minska i opinionen med allvarlig risk att ramla ut.

Kristdemokraterna har hängt upp sin existens på två frågor. Vårdnadsbidrag eller rättare sagt hemmafrulön och fastighetsskatten. För de flesta är vårdnadsbidraget inget som lockar för de flesta inser att det gynnar redan välbeställda eller grupper där av tradition hemmafruar fortfarande är vanliga; lantbrukare, strikt religiösa och rika familjer. Alltså inget som intressera exempelvis vanliga löntagarfamiljer. De flesta inser också att fastighetsskatten är ett redan välbeställdas problem precis som förmögenhetskatten. Det är helt enkelt de rikas intressen som tillfredställställs när kd driver frågan om fastighetskatten och dess nedmontering.

När regeringen nu genomför ofinansierade skattesänkningar på 13 miljarder så innebär det att på sikt något annat måste bort. Vad det blir vet ingen men att det kommer att drabba vanligt folk får betala med sämre välfärd och mindre offentliga utgifter. Det är så ett systemskifte genomförs.

Kd och fp:s tapp i opinionen är uppenbart och det är också något som kommer att fortsätta om de ska hålla sig i alliansfällan. Inget av partierna har annat existensberättigande än som röstboskap för moderaterna ambitioner. Frågan blir därför hur länge kan kd och fp stanna kvar och fogligt ta stryk. När blir de tvungna för sin egen överlevnad att frondera mot Reinfeldts och moderaternas envälde. När blir regerandet tillräcklig belastning för att alliansen skall spricka i vart fall informellt.

Vi kommer att få se två alltmer desperata partier som måste profilera sig gentemot moderaterna. Hur kan fp klara det utan att bryta med sin danska sjuka och lägga sig på en mer socialliberal kurs. Detta blir också alltmer nödvändigt eftersom det sker efter Persson en nödvändig återupprättande av traditionella socialdemokratiska värderingar modell arbetarmoral och skola för alla. Socialdemokratins återvändande till en radikalare vänsterinriktad politik med rötter i Palme snarare än i kanslihushögern gör utrymmet för fp än mindre.

Kd som kristdemokratiskt högerparti förutsätter en strak religiös strömning i opinionen men Sverige är inte kontinenten där detta finns. Sverige är Europas mest sekulariserade samhälle vilket minskar kd:s utrymme och därför kan bara kd minska i inflytande allra helst som ordförande Hägglund har inget av alf Svenssons karisma.

Framtiden ser dyster ut för fp och kd. De riskerar att regera ihjäl sin som Aftonbladet skrev i går lördag. Därmed är också utrymmet för dramatiska politiska förändringar allra senast valet 2010. Socialdemokratin har möjligheten att med en stark och tydlig oppositionspolitik att sätta den politiska dagordningen. Mp och vp har faktiskt klarat sig över hövan bra i den nya situationen trots att de inte syns i den offentliga debatten. Kan sedan Mona Sahlin snickra ihop ett tydligt och trovärdigt vänsteralternativ inför valet 2010 så kan högerns regeringsinnehav bli en sorglig och säkerligen dyrbar parantes i historien.

Till sist

Lyssnar just nu i min bil på poplåtar från 1960-talets början. Jag kan inte annat än gilla oskuldfullheten i de här åren efter R&R och innan den brittiska invasionen 1964. Vilka låtar var de som bäst har stannat i mitt minne och som är fortfarande värda att lyssna på:

Så först ut 1960 (länkarna går till youtube)

Ray Charles Georgia On My Mind (ABC-Paramount)

Hoagy Carmichaels 30-talsschlager blir i Ray Charles version en fantastisk själfull R&B-ballad som få har lyckats nå i intensitet.

Gary US Bonds New Orleans (Legrand)

Svart R&R, som stampar skiten ur det mesta.

Jerry Butler He Will Break Your Heart (Vee Jay)

Impressions förste solosångare på egen hand I en brilliant soulballad.

Sam Cooke Chain Gang (RCA)

Sam Cooke, detta geni, I en av de första samhällsmedvetna hitsen någonsin.

The Ventures Walk Don´t Run (Dolton)

Detta var gitarrinstrumentalernas förlovade år. Walk Don´t Run är lite av låten som sätter standarden hur det skall låta.

Jimmy Jones Handy Man (MGM)

Falsett pop-R&B med den fortfarande aktive Jimmy Jones.

The Drifters Save The Last Dance For Me (Atlantic)

Doowop, pop och soul möts i originalversionen av denna klassiker.

The Shadows Apache (Columbia)

Storbritannien var musikaliskt mörka år men få undantag. Shadows original av Jerry Lordans gitarrklassiker är det absolut bästa som kom från de dimmiga örnarna.

Brenda Lee I´m Sorry (Brunswick)

Från glödande R&R till lysande själfulla popballader var Brenda Lees väg. I´m Sorry var den första riktigt stora.

Ytterligare en gitarrorgie. R&R möter gitarrpop med Fenders gitarrsound och ylande saxar. Bara ekot från Marshallförstärkarna gör låten till en av årets absolut bästa.

1961 års bästa låtar kommer med nästa blogginlägg.

www.kulturochpolitik.se

1:a maj har alltid haft en speciell betydelse för mig. Ända sedan jag följde min mor i demonstrationerna som en liten parvel över 1960-talets massdemonstrationer mot USA:s angreppskrig i Indokina till 90-talets allt mindre demonstrationer där den politiska konjunkturen gjorde det inopportunt att demonstrera.

2007 år 1:a maj bryter den trenden. Större demonstrationer och inte minst kulturen fick en större del i firandet. Så skedde i Linköping, Sundsvall och Stockholm för att nämna några platser. 1:a maj blev en fest där unga och gamla möttes, där människor med många olika etniska bakgrunder möttes, där det sjöngs, dansades och där det var riktigt kul att fira 1:a maj.

Politiken hade sin naturliga del oavsett om det var talare, om det var band som spelade eller dansuppvisningar och stå-uppare. 1:a maj blev därför en folkfest där kampen mot högern och deras marknadssamhälle där vanligt folk betala de rikas ökade rikedom.

Svenska folket blev bestulet igår på flera miljarder när Mats Odell och högerregeringen sålde 8 % av Telia till okända utländska intressen. Enligt uppgifter kan förlusten ha varit upp till 4,7 miljarder en häpnadsväckande siffra. Mats Odell borde efterlysas för trolös mot huvudman. Och detta är bara början hur mycket ska han skänka bort till börsklippare 20 miljarder eller 100 miljarder. Och vad kommer det att kosta dig och mig när SBAB som har haft atill uppgift att hålla press på bostadsräntorna. SBAB har också lyckats så att de svenska bostadsräntorna ligger några procentenheter lägre med jämförbara länder.

Nästa första maj kommer det finnas all anledning till att fira och demonstera mot högerregeringen. Inte bara löntagarnas rättigheter hotas utan också hela folkhushållet av ofinansierade skattesänkning och förskingrande politiker som Odell.

FOTO Ingemar E L Göransson

www.kulturochpolitik.se

Det går inte lysande för Reinfeldt & Co. Firman UPA möter allt större problem och dess acceptans och stöd i opinionen är historiskt låg för att varit i regeringsställning mindre än ett år. Siffrorna i opinionen är rent av katastrofala vilket är förvånande med tanke på de oblyga försöken att köpa stöd med a-priset av  1.000 spänn per månad av välavlönade och smågiriga medelklassväljarna.

Men regeringen har i vart fall tre ordentliga sänken som kommer att förfölja dem in i nästa valrörelse. Tre sänken som kommer att i bästa fall få konsekvensens att valmanskåren vaccineras mot usel högerpolitik. För vem kan säga att Leijonborg, a-kasseschabblet och en skadeskjuten Bildt kan knappast stärka bilden av den starka och av oväld präglade regeringen. Så den bild som högern vill ge av sig själva har betänkligt krackelerat under de senaste månaderna. Sedan kan man lägga till den i breda lager impopulära av överklassen gynnande politiken med slopad förmögenhetskatt och fastighetskatt. En politik som ensidigt gynnar de redan rikaste och betalas av de som har det sämst.

Littorins följetång med a-kassan vore närmast sorglustig om det inte vore för att den drabbar arbetslösa på ett sätt som är rent av oanständigt. Först den bristfälliga parlamentariska behandlingen av förslaget i december som innebar att berörda a-kassor inte fick en hederlig chans att formulera sin kritik mot de ogenomtänkta förslagen och ingen analys gjordes heller av vilka konsekvenser det skulle få när det sedan genomfördes utan verkliga möjligheter från a-kassorna att göra processen så smidig som möjligt för de drabbade arbetslösa. Resultatet och konsekvenserna blev därmed också rent katastrofala när 10.000-tals valde att ställa sig utanför p.g.a. de kraftigt ökade kostnaderna att vara del av det solidariska systemet som a-kassan är.

När nu Littorin och hans gelikar upptäcker att för det första så många valde att straffa ut sig samtidigt som facken fick oförändrad anslutning eller t.o.m. ökad anslutning trots eller tack vare Littorins politik så väljer högerregeringen att införa en obligatorisk a-kassa där alla i alla fall tvinhas betala priset för högerns lönenedpressarpolitik. Syftet; tvinga ut folk från det fackliga medlemskapet och försvaga fackens möjlighet att teckna kollektivavtal och att bevaka dem. Nästa steg är att förbjuda vissa former av stridsåtgärder helt enligt Thatchers politik i Storbritannien på förra seklets slut. Misstroendet mot regeringens politik ökar och impopularitet likaså.

Carl Bildt måste uppfattas som en närmast sorglustig figur som enbart uppskattas av sig själv efter sin egen förtjänst. Den tidigare relativt välansedde politikern uppfattas nu snarast som en halvkorrupt och girig kvartalskapitalist som är enbart har #1 för sina ögon. Hans bekantskap och kamaraderi med ryska oligarker, amerikanska krigslobbyester och ansvarslösa svenska kapitalister kan knappast vara en styrka för regeringen Reinfeldt utan kan enbart vara en black om foten. Bara misstanken att Bildt var i en frivillig försatt jävsituation när ryska oljeintressen fick fortsatt rätt att prospektera för den ryska gasledningen utanför Gotland, bara det är en uppseendeväckande och utan jämförelse i svensk politiks historia skedd absurditet. Uppgifter om att Bildt ska ha fungerat som mellanhand mellan Lundin Oil och ryska till utrikesdepartementet bundna intressen borde diskvalificera honom som utrikesminister även i en mindre nogräknad högerregering. Korruptionen har tyvärr fått ett ansikte och det sitter olyckligtvis på chefen för det svenska utrikesdepartementet. Priset är ett antal sköna miljoner på Bildts bankkonto.

När Lars Leijonborg på helgens stämma inte sänktes som partiordförande så var det inte en styrkedemonstration av varken Leijonborg själv eller hans numera allt annat än liberala parti. Det var snarare ett övertydlig svaghetsuppvisning där fegheten från den existerande socialliberala resten av partiet inte vågade och den troligtvis mer maktsuktande  majoriteten som är beredd att sälja fp:s tradition och politiska historia för en vattvälling som innebär att sitta i knät moderaternas storkäftade krokodiler. Politiken som partiet presterar är inget annat än en dålig och urvattnad kopia av Danskt Folkepartis främlingsfientliga dito kombinerad med en traditionell höger lag och ordningspolitik. Att partiet försvagas successivt är därför ingen som bör bli förvånad över. Att sedan också den pinsamma sapnetsintrångsaffären enbart bekräftar dubbelmoralen i det leijonborgska buskapet gör saken inte mindre pinsam.

Vem vågar ta initiativet att sänka Leijonborg senast i september på partistämman är skrivet i stjärnorna men det framstår som ett inte helt ofarligt projekt och som skulle kunna kraftigt påverka Reinfeldts möjligheter att behålla den s.k. alliansen intakt en hel mandatperiod. Vem vågar stå upp för socialliberalismen i folkpartiet även om det skulle innebär att regeringsmakten kunde skakas i sina fundament. Alternativet är ett fp som fortsätter sin kräftgång ner mot obskyriteten utanför riksdagen 2010.

Dessa tre kvarnstenar plågar regeringen Reinfeldt. De är också det största hotet mot dess överlevnad. Fler lik i lasten för Bildt, ett uppror i fp och fortsatt schabblande på arbetsmarknadspolitikens område kombinerat med att arbetslösheten inte sjunker bland de mest utsatta grupperna kommer att bli strået som knäcker kamelens rygg. Lyckas också socialdemokraterna formulera ett realistiskt alternativ till högerpolitiken så kommer regeringen Reinfeldt att få samma ändalyckt som Bildts regering fick ? inkompetent, katastrofal och misslyckad.

De senaste veckorna har inte varit mycket tid till att skriva. Resor i tjänsten har gjort det omöjligt att skriva så mycket som varit önskvärt. Förhoppningsvis blir det ändring på det nu. Inte lika mycket resor och mer fritid. Vi får se. Några tips till bra musik att lyssna på kommer dock här:

Eldkvarn Svart blogg (Capitol)

Så här bra har inte Eldkvarn varit på länge. Pluras låtskrivande är helt lysande och bandet är titghtare än någonsin. En njutning av stora mått.

Sällskapet (Sonet)

Thåström detta svenska geni förmedlar en upplevelse av det svarta på ett sätt som jag aldrig tidigare har skett på en svenskproducerad skiva. Mästerligt och skrämmande i all sin fascination.

En replik av Jerry Lee Lewis bästa EP på London. Utgiven 1957 och innehåller några av Jerry Lee´s bästa Sun-inspelningar varav de två balladerna It All Depends (who will buy the wine) och Crazy Arms är det verkliga essensen av Jerrys och södern temperament. Övriga spår Don´t Be Cruel och Put Me Down

Kolla in också LO:s hemsida och lyssna på Stefan Sundström, Sanna Carlstedt och Roland Janson på LO:s 1:a maj single Med hjärtat till vänster.

www.kulturoch politik.se  

Byggnads är ute i strejk. Ett faktum som inte kom oväntat efter mer än ett år av kraftmätning mellan LO:s kanske bäst organiserade fackförening och en synnerligen aggressiv arbetsgivare som har på olika sätt försökt försvaga Byggnads. Vaxholmskonflikten är ett exempel på hur byggarbetsgivarna försökte via ombud använda det lettiska Laval som murbräcka mot byggnadsarbetarnas kollektivavtal.

Sedan drogs sig inte byggarbetsgivarna att dra ett av dem undertecknat avtal, lönegranskningen, som har varit en grundbult för att upprätthåla Byggnads ingångna kollektivavtal, inför eu-skranket. Ett i sanning märkligt förfarande. Syftet var självklart att pressa ner byggnadsarbetarnas löner och arbetsvillkor. Byggarbetsgivarnas problem är ju att de inte kan hota med att ta bygget med sig till ett land med lägre löner än de svenska kollektivavtalen.

Det är också intressant att det största trätoämnet mellan parterna är den fackliga rätten att förhandla på de mindre arbetsplatserna. För hur skulle Byggnads och byggarbetarna kunna upprätthålla sina kollektivavtal om de inte hade förhandlingsrätt utan den skulle förloras. Den som vet hur ett bygge går till vet att den arbetsplatsen är en kortvarig historia i förhållande till en fabrik eller ett gatukök eller en kiosk, matvaruaffär och en speditionsfirma. Om Byggnads skulle förlora förhandlingsrätten på små arbetsplatser skulle det öppna för utpressning och lönedumpning på sikt. Kollektivavtalen skulle helt enkelt inte kunna upprätthållas.

Sverige har en högerregering. Det är inget tvivel om. Att en högerregering har uppfattningen att arbetare och arbetslösa är lata är heller inget nytt. Att arbetslösa ska jagas, misstros och över huvud misstänkliggöras är heller inget nytt. Att de s.k. nya Moderaterna är ett utpräglat högerparti borde väl vara uppenbart för var och en som inte är blind, döv eller totalt avstängd i ett elfenbenstorn på den tibetanska slätten är ingen överdrift att slå fast.

När miljonärer blir skattebefriade med över 100.000 som de tidigare betalat för sina fastigheter och sommarstugor i Danderyd och skärgården medan arbetslösa människor blir av med ytterligare 1200 spänn så är det en utpräglad och övertydlig klasspolitik. Det är helt enkelt högerregeringens  Montezumas hämnd i ny version.

Högerns klasspolitik börjar nu sätta sprätt i ekonomin på ett sätt som kan om en snar framtid bli ödesdigert för vanliga husägare med höjda räntor och ökad inflation. Högerns sedvanliga oförmåga att sköta ekonomin riskerar att skapa en situation där riksbanken tvingas att använda räntevapnet på ett sätt som de flesta av oss känner inte så lite oro för. Högern har aldrig varit en bra hushållare utan dess skattekverulans har alltid ställt till det i ekonomin på ett sätt som hittills varje gång de har regerat dragit landet i elände och ekonomiskt moras.

Dagens ekonomiska debatt från riksdagen gav också tydliga varningssignaler att nu är det far å färde. Spenderbyxorna på vad det gäller överheten och miljonärerna medan vanligt folk skall klämmas åt. Den ideologiska kompassen är tydlig när den visar mot Danderyds miljonärsgetton. Klyv landet mellan de som har och vill ha mer och de som inte har och som skall plundras till de förras båtnad.

Högern är sig lik och har alltid så varit.

www.kulturochpolitik.se

En av Lunarstorm publicerad undersökning visar att bland 12.000 slumpvalt utvalda ungdomar så förväntar sig tjejerna att ha ett handikapp av att vara tjej och än mer av att vara tjej med invandrarbakgrund. De upplever att könstillhörigheten och ett utländskt klingande namn kommer att försämra deras möjligheter att nå framgång i arbetslivet.

En fullständigt osannolik bild av verkligheten och ett djupt deprimerande resultat om detta speglar hur tjejer upplever svenskt arbetsliv. Att gå in i arbetslivet med en ryggsäck som säger att jag duger inte för jag är kvinna eller för att jag är kvinna men inte född i Sverige måste vara ett sådant motlut att det skulle kunna knäcka vem som helst. Det är också ett totalt misslyckande att 80 år kamp för jämställdhet inte har lyckats bryta ner fördomar och idiotiska förutfattade meningar om halva befolkningen. Att arbetsgivare ger en sådan signal att tjejer är mindre värda (kvinnor har fortfarande inte 100 % av männens löner för jämförbara arbeten) är över gränsen för vad som är tolerabelt. Det är också en signal till oss män att bättre ta upp kampen för jämställdhet och rättvisa mellan könen.

När Svenskt Näringsliv i förra veckan sökte stoppa Handels avtal som just hade en inriktning på bättre villkor för kvinnorna i lågavlönade jobb inom servicesektorn så ingrep manschauvinisterna på Blaiseholmen och gjorde vad de kunde för att förhindra Handels och svensk handel att underteckna avtalet som man var överens om. Likaså varje gång Kommunals kvinnor kräver bättre löner för sina medlemmar som är lågavlönade kvinnor i huvudsak så skriker manschauvinisterna att det har vi inte råd med.

Men, handen på hjärtat, när mansdominerade yrken på Saco eller TCO sidan kräver ordentliga lönelyft är det inga sådana problem som möter eller när direktörsadeln höjer sina löner, arvoden, fringisar eller bonusar så är det sund lönesättning och helt rättvist. Könsordningen och könsmakten är tydlig och den är inte mindre deprimerande att se.

Jag skäms som man för att det ser ut så här. Jag skäms som far till en älskad dotter som kanske upplever verkligheten som tjejerna på Lunarstorms attitydundersökning. Jag blir förbannad när jag ser att inget händer och jag blir rasande när näringslivstopparna gör allt för att förhindra en rättvisare ordning.

Kort sagt, förlåt uttrycket, fan att det ska se ut så här 2007 att 9 av 10 tjejer upplever att vara tjej och att vara tjej med invandrarbakgrund är ett handikapp och en belastning gör mig förtvivlad.

Mona Sahlin har förpassat räknenissen sifferdemokraten Per Nuder till en del av socialdemokratin där han inte kan utöva något avgörande inflytande. Det går inte undvika att bli alltmer imponerad av Mona Sahlins kraftfulla och målmedvetna politiska uppträdande. Mitt parti börjar leva upp på nytt!

Det blev Modo som blir LHC motståndare i SM-finalen. Vem kunde tro det och vilket möte det kommer att bli. Klassikern Modo möter det nya och alltmer överraskande LHC.

Lyssna på den osannolika talangen Joss Stone som den 12 mars släppte sin tredje CD. Den blott 19-åriga sångerskan är det bästa som hänt rocken sedan Janis Joplin. Vilken röst, vilken närvaro!

www.kulturochpolitik.se

Uppenbarligen har Svenskt Näringsliv problem med sig själva och sin egen självbild. Det är tydligt när man upptäckter när de svenska tidningarna slås upp på flyget tillbaka från England i går kväll. Svenskt Näringsliv förbjuder sin medlemsorganisation skriva på det avtal som man är överens med Handelsanställdas förbund om. Sug på den, alltså parterna, facket och arbetsgivarna är överens utan konflikt och utan några större konvulsioner om ett nytt kollektivavtal som är på tre år. Svenskt Näringslivs politruker och politiska fundamentalister säger nej - Ni får inte skriva på.

Konsekvensen blir helt enkelt att Handels har inget annat val än att varsla om konflikt mot en motpart som man är överens med och motparten handelsarbetsgivarna Svensk Handel står nu på knä utanför arbetsgivarborgen på Blasieholmen och tigger om att få skriva på. Men, nej förnuftet får inte stå i vägen för fundamentalistiska tokigheter från moderatkoryféerna på Svenskt Näringsliv.

Vad som är än mer märkligt är att den organisation som främst har krävt att avtalen skall skrivas lokalt eller i vart fall branschvis helt plötsligt uppträder som ett utskott o0ch eko av den ryska kontrollkommissionens dagar och pekpinnevis "ställer till rätta". Man kan bara konstatera att galenskapen och tokigheterna har tagit säte i svenskt Näringsliv på ett sätt som t.o.m. undertecknad knappast trodde var möjligt.

Vilka blir konsekvensrena av slika galenskaper. Jo vem kan lita på att framförhandlade avtal blir ingångna avtal verkligen kommer att genomföras när de nyliberala stalinisterna på Blasieholmen lägger si i. Med vilket mandat förhandlar SN:s medlemsorganisationer och hur länge kommer de att i offentlighet daskas på fingrarna och skämmas ut av översittarna i SN:s ledning? Och än mer vad har Svenskt Näringsliv och framförallt Urban Bäckström för trovärdighet efter det här själv(m)ålet?

Till sist.......

Mona Sahlin har vågat göra det som många har hoppats på men få vågade tro vara möjligt; hon har skickat ut arkitekterna bakom Perssons politik, Jan Larsson och Sten Olsson, från partiets innersta ledning. Ett vist beslut då dessa två är alltför mycket sammanknippad med den sifferexcersitiska politiken som var Perssons signum. Vill och ska Mona Sahlin kunna driva en mer socialdemokratisk politik grundad på solidaritet som huvudprincip hade det varit omöjligt att ha dem kvar.

Ikväll möttes för första de två alternativen i svensk politik efter valet i september. Fredrik Reinfeldt mötte Mona Sahlin i en första av säkerligen många politiska debatter. Det var en lågmäld men tydlig debatt där Reinfeldt mötte en debattör som förde debatten på Reinfeldts egna resonerande sätt. En på många sätt mer upplysande debattform än sluggervarianten.

Reinfeldt hade uppenbart svårt att möta Mona Sahlins resonerande argumentation kring a-kassan och blev svaret skyldig hur sämre villkor kan ge fler jobb. Reinfeldt blev också ställd när Mona Sahlin erbjöds sig att köpa jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkring mot att Reinfeldt släppte det mossiga förslaget om vårdnadsbidrag. Mona Sahlins debattstil omöjliggör för Reinfeldt att vinna martyrpoäng, vilket långsiktigt troligen är en större framgångsväg än att så ner honom i skosulorna.

Mona Sahlin som socialdemokratisk ordförande är ny i tonläget men inte i den solklara och knivskapa kritiken av borgarnas politik och deras systemskiftespolitik. Det är inte bara en ny situation med en kvinna som partiledare och ett uppenbart ökat kvinnoledarskap av partiet. Margot Wallströms återkomst till partiet var väntat och samtidigt ökar säkerligen kvinnor som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin sitt inflytande med Mona Sahlin som ordförande.

Sammanfattningen blir därmed att den socialdemokratiska politiken kommer att få en tydligare feministisk inriktning men det finns andra delar av den inriktning som Mona Sahlin signalerade i sitt linjetal till kongressen. Man kan se talet som både en avslutning och en delvis ny inriktning på politikområden som har varit eftersatta under rekonstruktionens år av Sverige efter 90-talskrisen.

Det fanns en tydlig signal att partiet inte kommer att acceptera diskriminering i någon form oavsett om det gäller etniskt ursprung, sexuell läggning eller annat. Socialdemokratin under Mona Sahlin kommer säkerligen att driva ett antal förslag för att knäcka diskriminering på arbetsmarknaden som finns av utomeuropeiska invandrare eller andra som arbetsgivarna inte släpper in på våra arbetsplatser.

Söndagens tal gav även en signal om att den traditionella socialdemokratiska devisen av var och en efter förmåga år var och en efter behov kommer att få en tydligare plats i politiken. Den har funnits hela tiden men har inte varit synlig i politiken och därför kunde Reinfeldt gömma sin högerpolitik bakom en traditionell socialdemokratisk samhällsmoral. Samtidigt som egentligen handlar om att berika de redan rika istället skapa det kitt av stöd som exempelvis i arbetsmarknadspolitiken för att kunna ta de jobb som finns och finna den trygghet som en god a-kassa innebär.

Mona Sahlin förde ett intressant resonemang kring utrikespolitik som anknöt till Olof Palme och Sven Anderssons gärning vad det gällde solidaritet med de förtryckta i övriga delar av världen. Perspektivet där AIDS-frågan fick ett stort utrymme och Palestinafrågan lyftes för första gången på et årtionde av en socialdemokratisk partiledare. Perssons Israelfogliga linje fick även den sitt avslut liksom Perssons utrikespolitiska blindhet. Att låta Lennart Eliasson och Margot Wallström utforma partiets europapolitik är därför närmast genialt. Två internationellt högst trovärdiga politiker och diplomater är imponerande exempel på nytänkande från Mona Sahlin.

Det var symptomatiskt för den förändring av inriktingen av (s) politik när Mona Sahlin i söndags tydligt anknöt till Olof Palmes politiska gärning mer än till Perssons år. Ekonomi fick enbart ett kort passus utan Monas tal handlade istället om värderingar och ideologiska ställningstaganden. Detta tillsammans med uppspelningen ur ett av Olof Palmes mest klassiska tal gav en tydlig signal. Mona Sahlin tänker återerövra socialdemokratins själ. Om jag vore Reinfeldt skulle jag vara synnerligen orolig för framtiden.

www.kulturochpolitik.se

I dag lördag valdes Mona Sahlin som den första kvinnliga ordföranden för socialdemokraterna någonsin. En nödvändig utveckling för ett parti som kallar sig för feministiskt och som programmatiskt anser sig stå för jämlikhet, broderskap och rättvisa. Men det handlar också om att signalera och tala om att det är en socialdemokrati som vill och kan förändra den politiska utvecklingen efter 1, 5 decennium av först rekonstruktion efter den svåra 90-talskrisen men också att förvaltarperioden med inte ringa mått av stagnation i just kampen för jämlikhet, broderskap och rättvisa.

Göran Persson gör sin efterlängtade sorti. Han gör det efter ett på många sätt gott rekonstruktionsarbete där det politiska eftermäle kommer troligen att jämföra honom med den roll som Per-Albin Hansson fick ta på sig. Politikern som lyfte Sverige då ur 30-talskrisens kvicksand då förvärrat av ett klassamhälle av enorma mått. Rekonstruktionen som Persson fick göra av 90-talsmoraset återinförde delar av samma klassamhälle då socialdemokratin kom att sätta ekonomin som rättesnöret och ideologisk ledstång för rekonstruktionen. Därav det svidande nederlaget.

Mona Sahlin har två stora utmaningar. Att lyfta tillbaka socialdemokratin till den samhällsförändrade kraften där god ekonomisk utveckling och välståndsskapande för alla går hand i hand med en politik som skapar jämlikhet, broderskap och rättvisa. Då kommer det inte att duga med en politik som den gungstolspolitik som Per Nuder signalerade i sin tur igår när han sa att högerregeringens slakt på a-kassan kan inte en blivande socialdemokratisk regering göra något åt ? det blir för dyrt. Nuder som den sifferdemokrat han är bestämmer politiken efter plånboken ? alltså en fortsättning på den politik som ledde till en rekonstruktion av ekonomin men skapade ökad ojämlikhet, bröt sönder broderskapet och genererade ökade orättvisor.

Det är inte den politiska linjen som är framgångens politik om socialdemokratin skall åter bli den samhällsförändrade kraften som så väl behövs i globaliseringens tidevarv. Det är inte politik som ansluter sig till bankdirektörernas, kapitalägarnas och börsklipparnas behov och idéer utan en politik som grundar sig på ett enda i grunden synnerligen enkelt budskap. Enkelt i sitt innehåll men i sitt väsen och utmaning av det bestående ytterligt svårt då det kräver tålamod och ett stort politiskt mod. Att kräva alla människors lika värde och rätt i en tid då penningpungen styr politiken är en mäktig utmaning som ingen annan än en stridslysten och kampvillig socialdemokrati kan ta på sig.

Mäster August Palm formulerade i början på 1880-talet principerna för socialdemokratisk politik i sitt berömda tal i Malmö Vad vilja socialdemokraterna. Hans ord från då är lika aktuella idag och kan faktiskt ge dagens socialdemokrati samma ideologiska ryggrad som då Palm uttryckte dem:

De orden skulle kunna vara Mona Sahlins programförklaring på söndag morgon då hon kommer att hålla sitt linjetal till partiet. Men det kanske är för mycket att hoppas på?.

www.kulturochpolitik.se

När LO 2001 genomförde sin stora förvalsundersökning  Valet är ditt så var skolan en av den viktigaste frågorna för LO-förbundens medlemmar. Frågan engagerade och bekymrade tusentals medlemmar. Det var i stort sätt ingen av de 28.000 som listade upp sina tre viktigaste frågor som INTE hade skolan med.

När sedan LO genomförde  Valet är ditt på nytt 2006 så var det samma bild; skolan var en av toppfrågorna. Orsaken är också uppenbar att så har varit fallet vid båda tillfällena. LO-medlemmar är också föräldrar och de vet att arbetarklassens barn och ungdomar är underdogs gentemot medel- och överklassens telningar.

När skolan inte klarar av att se och ta vara på arbetarklassens begåvningar så är det ett problem. När under en lång tid av år yrkesutbildningarna har nedvärderats, omedvetet men också medvetet så har det drabbat arbetarklassens barn och ungdomar.

Omedvetet när yrkesutbildning har ställts mot möjligheten till akademisk kunskap. Här har missuppfattningen att yrkesutbildning till yrken som målare, snickare, undersköterska, chaufför har blivit obsoleta i det s.k. IT-samhället så har också en omedveten devalvering av arbetarklassens yrken skett på ett för arbetarklassen negativt sätt.

Samtidigt har den borgerliga skolpolitiken varit en svart-vit spegelbild av den framtidsoptimerade bilden då den likaså nedvärderat arbetarklassens förmåga att ta till sig teoretisk kunskap. Så när skolminister major Björklund säger att de teoretiska kärnämnena ska bort från gymnasieskolan så är det en klasspolitik från det andra hållet.

Gemensamt är dock den okunniga och fördomsfulla synen på arbetarklassens kunskaper och förmåga att ta till sig kunskap. När socialdemokratiska skolpolitiker med medelklass bakgrund slår i sten att 50 % av var generation ska ha en akademisk utbildning så innebär det att man omedvetet säger att arbetarklassens mervärdesskapande yrken inte behövs. Det okunniga synsättet att det inte behövs människor som med sina händer producerar bilar, maskiner, flygplan, matvaror, genomför transporter eller tar hand om och vårdar sjuka eller gamla är lika okunnigt och fördomsfullt som borgerliga skolpolitiker som påstår att kunna engelska, svenska, matematik eller historia är onödigt och inte ens möjligt för arbetarklassens barn är lika verklighetsfrämmande som sin egen spegelbild i skolpolitiken.

När LO:s ordförande tillsammans med LR:s ordförande påpekar att det är ett bättre mått att sätta målet på att 50 % av alla yrkesarbetande skall genomgå en eftergymnasial påbyggnadsutbildning under sitt arbetsliv. När de vidare oblygt säger det självklara att yrkesutbildningarna på gymnasienivå skall leda självklart till jobb är det inget uppseendeväckande. Dagens situation är oacceptabel när över hälften inte får jobb på sin yrkesutbildning.

Men samtidigt har LO varit tydlig med att det inte innebär att kärnämnena ska skrotas från delar av gymnasieskolan.  Även i framtiden ska elektrikern ha möjligheten att längre fram i livet vidareutbilda sig till elektroingenjör eller undersköterska till läkare. Detta är än mer viktigt att påpeka när högeregeringen planerar att stänga ute arbetarklassens ungdomar från högskolemöjligheten och samtidigt bomma igen porten till vuxenutbildningen.

LO:s uppfattning tar vara på det bästa av båda världarna; en teoretisk grundkunskap som öppnar dörren för framtida högre studier och kvalificerade yrkesutbildningar samtidigt som man vill höja statusen och kvaliteten på yrkesutbildningar som sådana.

Facken inom LO med Livsmedelsarbetarförbundet som första man är ute och tecknar egna arbetslöshetsförsäkringar. Inte för att man vill utan för att de måste. Att inte göra det vore att lämna en stor del av sina medlemmar utanför den trygghet som a-kassan är om arbetslöshetsspöket skulle visa sitt fula tryne. Därigenom så har också Livs svarat upp mot det angrepp som regeringen Reinfeldt har gjort mot facket i ett försök att disciplinera löntagarna till lägre lägstalöner och på sikt lägre löneläge för främst LO-förbundens medlemmar. Inom LO pågår en snabbutredning som under våren skall lägga ett förslag som motverkar Littorins försämringar av tryggheten vid arbetslöshet.

Regeringen Reinfeldt har visat sig vara precis den högerliberala regering som facken varnade för inför valet i september. Tyvärr fanns det både en och annan som tänkte att de kommer inte att genomföra sin högerpolitik utan det blir som förut. Om vi nu ser på vad som skett sedan dess så är facit allt annat än uppmuntrande:

En sänkning av a-kassan, försämring av a-kassan, en sakta men säker uppslutning mot fackens möjligheter att bevaka avtalen (det är det som debatten om granskningsavgifterna handlar om), försöksballonger om proportionalitet i strejkreglerna, förbud mot sympatiåtgärder, förslag om att alla företag med mindre än 10 anställda skall undantags från arbetsrätten, nedrustning av arbetslivsforskningen, fördyring av det fackliga medlemskapet osv. I den ena frågan efter den andra så har löntagarnas rättigheter och intressen angripits. En del är bara förslag, försöksballonger eller redan förslag och beslut.

Regeringen visar inte heller någon större oro över usla opinionssiffror utan taktiken verkar vara att köra hårt och genomföra det ena impopulära beslutet efter det andra. Detta under de första två åren av mandatperioden för att sedan under de två resterande flirta vilt (och dyrt) med medelklassen och egoismen hos de löntagare som har det hyfsat bra. Om den här taktiken blir lyckosam är skrivet i stjärnorna för även om man brukar säga att väljarnas minne är kort så skall nog inte Reinfeldt & Co. UPA vara helt säkra på det.

Att fackföreningsrörelsen kommer att göra allt för att påminna om det som varit och skett under mandatperioden är självklart men samtidigt har en tydlig sprickbildning blivit tydlig inom alliansen. Den politik som genomförs är till 90 % moderaternas och de tre andra musketörerna får hålla till godo med smulor från det moderata smörgårdsbordet. Än så länge sitter Leijonborg, Olofsson och Hägglund likt snuggande men väluppfostrade hundar och med snålvattnet rinnande kring sina halvöppna käftar medan moderaterna vältrar sig i sitt överflöd på matbordet. Men allt eftersom deras opinionssiffror sjunker mot det magiska fyra procenten blir oron kring bordet allt större. Då kommer byrackorna att t.o.m. bita sin husse i benen. Reinfeldt bör nog komma ihåg att hungriga hundar biter värst.

Den utmaning som fackföreningsrörelsen och löntagarna är utsatta för kommer att besvaras. Facken vann debatten om a-kassan och Reinfeldt har inte sedan dess lyckas återta initiativet. Detta trots att socialdemokratin just nu liknar en föreställning av I väntan på Godot. Men när Godot dvs. Mona Sahlin har intaget scenen kommer den politiska debatten att åter bli levande och en synlig politisk opposition kommer att med opinionssiffrorna i ryggen skall börja mala ner den regering som idag liknar inte den eniga regeringsallians som vann valet utan en samling arroganta solister där dirigenten har fått hybris och inte bryr sig om varken noter eller  publikens upplevelse. Konserten idag liknar mer en kakofoni än ett samspelt kapell.

Till sist..................

        (Klicka på bilderna för större storlek)



..............................Min kära svärmor hittade en turistsouvenir, ett litet häfte med ett tiotal fotografier, i en låda. Bilderna var från Linköping. De var också från verkligen en förgången tid ? gissningsvis ca 1925 eller liknande. En närmast sakral stämning förmedlades i denna lilla samling fotografier från soliga dagar för ca 80 år sedan. Alla kommer att publiceras på min hemsida. Vet du något om dem så hör gärna av dig.

..............................Ett litet lästips Den lever for se av Per Forslund är en litet novellsamling som är väl värd att stifta bekantskap. En samling bra korta noveller skrivna av byggnadsarbetaren Per Forslund. Du kan beställa den här.

Besök även
www.kulturochpolitik.se

Vem försöker Reinfeldt, Bildt och de andra i regeringen lura? SSU-karaktyren från valrörelsens inledning blir allt sannare för varje dag. (Tack till SSU för lånet av bilden.)


I lördagens Östgöta Correspondenten så har ledaren rubriken ”Orättvis hetsjakt på Bildt”. Anledningen till rubriksättningen är Göran Persson ansåg i veckan att Bildt visade dåligt omdöme när han förespråkade invasion av Irak 2003. Att Bildt tillsammans med alla självutnämnda världspoliser pläderade och propagerade och därmed bidrog till att startade upp detta årtiondes värsta och farligaste krigssituation är utan tvivel. Göran Perssons kritik är helt berättigad.

Expressens kritik av Bildt som har siktat in sig på hans engagemang i Vostok Nafta och Lundin Oil irriterar även detta Correns höviska skribenter. Att det är betänkligt att ha en utrikesminister som har i vart fall haft direkta ekonomiska intressen i områden där svensk utrikespolitik kan komma att ifrågasättas av just det skäl ser inte heller ledarskribenter på Corren som ett problem.

Vad som är än mer märkligt i deras ledare är att de drar ut i strid för att försvara Bildt utifrån perspektivet att det bedrivs en hetsjakt på den nuvarande utrikesministern. Med andra ord, ifrågasätt inte Ceasars hustru – det är otänkbart då det innebär att det inte står rätt i det danska riket för att tala med Hamlets ord. Naturligtvis vore det oseriöst av varje journalist med lite självaktning och inte bara en mjuk rygg och ett höviskt sinnelag att låta sig tillrättavisas av en stridslysten Bildt.

Ofta när det är mycket buller innebär att den inte oskyldige vill dra uppmärksamheten ifrån sig och sina görande och låtande. Man vill helt enkelt inte ha insyn i sitt utan hålla media och journalister på avstånd. För Fredrik Reinfeldt är Carl Bildt en belastning. En belastning politiskt genom att han nu misstänkliggörs som utrikesminister p.g.a. sina tidigare affärer med och personligt engagemang misstrit och illa beryktat företag som Lundin Oil. Likaså engagemanget i Vostok Nafta som har bevisligen otvetydiga och tydliga förbindelser med den ryska statens intresseföretag Gazprom.

Affärerna och turerna kring Carl Bildt kommer att fortsätta oavsett vad Reinfeldt önskar och vill. Skälet är enkelt alla skäl finns till detta. Skulle däremot Reinfeldt finna att till sist det blir för tung fotboja att dra på Bildt så instämmer sig ögonblickligen; hur är det med Fredrik Reinfeldts omdöme och hans ledarförmåga.

Utnämningen av Carl Bildt är en fråga som kommer att lägga en skugga över moderatregeringen under hela mandatperioden oavsett vad Reinfeldt tar sig till. Han har skapat sitt eget moment 22, ett moment 22 som Joseph Heller inte ens skulle kunnat dikta ihop.

Till sist……………….

………………………….Lyssnar på Bill Haley & His Comets LP ”Rock Around The Clock (Brunswick LAT 8117) och finner att den är grymt underskattad. Den är en högst hörvärd blandning av country-swing , jump och rhythm & blues. Låt vara att Haley inte såg ut som en rocker men bandet hade ett häftigt tryck.

Den numera synnerligen tystlåtne statsministern ”Skuggan” Reinfeldt öppnade sin mun plötsligt i veckan för att gå ut i försvar för ”sin” utrikesminister ”Mina affärer” Bildt. Inget blev ju bra av den plötsliga lösmyntheten från Reinfeldt utan saken blev väl snarast värre. Reinfeldts uttalande till TT kan inte lämnas utan kommentar. För läs bara detta:

Innebörden i Reinfeldts märkliga kommentar kan lämpligen spaltas upp enligt följande:

Alla som kritiserar Bildts aktieinnehav i Lundin Oil och Gazprom är socialister och kommunister eftersom de misstror marknadsekonomin. De missunnar kapitalisten Bildt att vara rik eftersom de ogillar aktier och ”ägande”. De ogillar Bildt personligen och inte minst de ogillar att Sverige har en utrikespolitik.

Reinfeldt gör sig till tolk för en konspiratorisk syn på kritiken som växer mot Bildts fögderi och den utrikespolitik som kan misstänkas ta hänsyn till ryska intressen p.g.a. carl Bildts kopplingar till både Lundin Oil och Gazprom. Att Reinfeldt varken vill eller tydligen kan förstå den kritik som finns i sakfrågan (dvs. gasledningen) och mot hans egens ministärs utrikesminister som uppenbarligen har problem att inse att hans affärsintressen (tveksamma moraliskt sett men legitima juridiskt) och uppdraget som utrikesminister inte varken kan eller bör sammanknippas med varandra. Detta för Sveriges utrikespolitiska intressens skull där bara misstanken att utrikesministern Bildt skulle kunna tänkas ta hänsyn till sin egen plånbok i en känslig utrikespolitisk fråga.

Jag har tidigare fört fram åsikten att Bildt aldrig skulle ha utnämnts till utrikesminister av Reinfeldt. Reinfeldt visade ett klart dåligt omdöme som enbart förstärks av hans löjliga och patetiska försvar för en sjuk sak (Bildt som utrikesminister) – En ståndpunkt och uppfattning som enbart kan förstärkas av Reinfeldts märkliga uttalande.

Till sist………..

Veckans tio mest avlyssnade spår:

1. Lucinda Williams ”What If” (från Uncut March Playlist)
Från den kommande CD:n West  - ett underbart  spår med den I Sverige underskattade Lucinda Williams.

2. The Tornados ”Telstar” (från The Hits Of Joe Meek – Castle)
Än en gång utgiven denna 1960-talets klassiker, fortfarande framstår som väldigt väldigt fräsch efter 45 år!!!

3. Pretenders ”Kid” (från  Pretenders – Real/Rhino)
Favoritlåten med Pretenders här i remastrad version på Rhinos utmärkta återutgåva av den första LP:n från 1980.

4. Don Gibson ”I Can´t stop Loving You” (från RCA Country Legends - RCA)Originalversionen av countrymusikens stapelvara som blev även soulens dito.

5. Townes Van Zandt ”Pancho & Lefty” (från Live at The Old Quarter, Houston Texas - Charly)
En fantastisk låtskrivare I en mästerlik sång om kamratskap.

6. Doug Sahm ”Blues Stay Away From Me” (från Dough Sahm And Band – Collectors Choice)
Musikanten som vi saknar så mycket i nyutgåva av en av hans bästa plattor

7. Ron Bernard ”Colidna” (från The Golden Age Of American R & R / Bubbling Under – Ace)
Cajungrabbens första hit från 1962!

8. The Robins ”The White Cliffs Of Dover” (från The Golden Age Of American R & R / Bubbling Under – Ace)
I961 resterna av det som blev kvar när kärnan av The Robins blev The Coasters här i en sanslös doowopversion av WWII-balladen.

9. Frank Sinatra ”I´ve Got You Under My Skin” (från Live In Paris – Reprise)
En av Frank Sinatras bästa låtar i en inspelning med ett litet tight band i Paris.

10. Johnny Cash & The Tennessee Two ”I Was There When It Happened” (från Country Style  USA – “Sun”)
Från en tidigare okänd radioinspelning för amerikanska arméns radiostationer  som finns som en fejkad Sun-platta. Lysande!

Om några veckor väljs Mona Sahlin som ny ordförande för det socialdemokratiska arbetarepartiet. Det är ett historiskt val och beslut då ingen kvinna tidigare nått det detta det högsta förtroendeuppdraget i partiet. Det är också ett historiskt val då det är första gången som en framträdande (s)-politiker blir ordförande och samtidigt har med sig så lång politisk erfarenhet. Sahlin har tillhört partiets innersta cirkel och maktcentran under långt mer än ett decennium. Det innebär också att hon har med sig en rejäl dos av erfarenhet som kommer att vara en styrka för henne i det politiska dagliga arbetet med att för det första leda oppositionsarbetet mot högeralliansen men och för det andra se till att densamma får respass 2010.

När Olof Palme trädde till efter Tage Erlander så fick ha ett gott råd från sin företrädare och det var enkelt men nog så viktigt. – Lyssna på rörelsen uppmanade Tage Erlander till Palme. Lyssna på rörelsen och med det menade Erlander ta vara på de stämningar som finns i partiet och hela arbetarrörelsen. Hämta hem människors farhågor, deras hopp, deras önskningar och deras hopp om framtiden. Låter säkerligen enkelt men är lika säkert inte helt lätt.

Det innebär något helt annat än under Perssons tid; lyhördhet, ödmjukhet och inte minst vilja att träffa partifolket, fackföreningsaktiva, förtroendevalda, arbetslösa, arbetande, ungdomar, invandrare och alla andra som vill ha sitt budskap framfört. Hur ska balansen mellan arbete och kapital kunna säkras. Vad ska lagstiftningen reglera i förhållandet mellan olika intressen på arbetsmarknaden och full sysselsättning ske. Hur ska människor få tilltro till pensionssystemet som allt mer kritik riktas mot.

Vilka idéer och framtidsvisioner ska prägla socialdemokratin så arbetstagarnas rätt till rättvis behandling och arbetsgivarnas allt starkare och högljuddare krav på avreglering och otrygghet se ut. Hur ska ett arbetsliv där utveckling sker allt snabbare och möjligheterna till att gå från ett jobb till ett annat och där anställningsbarheten inte blir en fråga om rätt efternamn, rätt etniskt ursprung eller rätt hudfärg.

Utmaningarna för Mona Sahlin är enorma och äntligen finns chansen att lägga det historiskt tunga krisoket från 1990-talet bakom oss och bygga framtiden. Men för att Mona Sahlin skall lyckas med detta krävs att hon vågar utmana Sveavägen 68:s skuggkardinaler och sätter politiken före ekonomiska kortsiktiga budgetkrav. Sahlin måste våga lyssna på rörelsen och våga ta till sig de tankar, farhågor, önskningar, idéer, hopp, löften som bärs av många människor inom och utom arbetarrörelsen.

Mona Sahlin har ett historiskt och grannlaga uppdrag och en historisk möjlighet – att leda efterkrispolitiken där tillväxt och ett 2000-talets folkhem byggs. Likheterna med Tage Erlanders uppdrag efter Per-Albin hansson liknar mycket det som Mona Sahlin har att ta itu med efter Göran Persson. Klarar Mona Sahlin av det kan endast historien bedöma – som socialdemokrat hoppas och tror jag att hon har förutsättningarna.

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

och fotobloggen.

Går politisk gunst att köpa, är det möjligt att vinna väljarkårens stöd med så enkla medel som att lova och, erkännes, leverera några hundralappar till vars och ens bankkonto.

Regeringen Reinfeldt har all anledning att fundera på att det ökade opinionsstöd som de hade hoppats på inte har kunnat räknas in. Tvärtom har väljarna fortsatt vara skeptiska mot Reinfeldt och hans fögderi trots att en del av oss har fått skattesänkningar på upp till 1100:- per månad. Svenskarnas skepsis uttryckes i det faktum att hans alliansregering har fortsatt historiskt lågt stöd för att vara en nytillträdd regering. Den har t.o.m. lyckats bli så illa sedd att den har förlorat allt stöd den vann på valdagen och ett antal procent ytterligare.

Skillnaden mellan oppositionen och högerministären är hela 11 % idag jämfört med valdagen. (Se även Aftonbladets ledare igår.) En sensationell utveckling som ingen kunde förutse. Regeringen har framstått som en samling av, förlåt uttrycket, klantskallar som hellre har ägnat sig åt egna tveksamma affärer eller har kunnat beslås med starka misstankar om jäv. Reinfeldts förmåga att utse sin egen ministär framstår därmed som högst tveksam och tilltron till en regeringschef så gör sådana stora misstag att betydande delar av hans regering får avgå eller framstår som närmast mutbara egoister får naturligtvis en betydande knäck.

Att vinna förtroende är ett långsiktigt projekt påstås det. Att det också kan förloras i ett nafs när så sker är välkänt. Reinfeldt lyckades bygga upp ett ganska brett förtroende under några års tid. Han framstod som något nytt och fräscht i mångas ögon. En ny höger som var långt ifrån tidigare nyliberala räknenissar – miljonärspartiet och de besuttna egoisternas förening gavs ett mänskligt och socialt ansvarigt ansikte. Och vem kunde misstro de bruna cockerspanielögonen när Fredrik med en sorgsen min lade huvudet på snedd i TV-rutan och tittade oss djupt in i ögonen. När sedan verkligheten springer ifatt och allt fler upptäcker att innehållet innanför det tillkämpade förtroendekapitalet inte är annorlunda än tidigare högerledare. Egoismen, klassföraktet och den egna tilltron till sin förträfflighet uttrycks i utnämningar av skattesmitare, avgiftsfuskare, mutmisstänkta personer blir det inte mycket kvar av förtroendet.

I det läget hjälper inte med några hundralappar som avlat för när politiken känns igen trots kungens nya kläder som samma gamla trasor och politikerna som samma gamla högerpolitiker som på salige Bomans tid. Slutsatsen blir samma höger då som nu och i grunden samma gamla högerpolitik och politiker.

Till sist……………..

……………………………..Äntligen finns den på CD Doug Sahm And Band (Collectors Choice) som gavs ut av Atlantic 1973. Den helt underbara musikaliska resa i amerikansk root-music. Här spelas R&B, soul, tex-mex, New Orelans-röj och lite annat på 12 fantastiska spår.