Svart fredag
I går eftermiddag kring 15.00 förlorade en familj sin make och pappa. Ytterligare en arbetare fick sätta livet till i en arbetsplatsolycka när en chaufför blev ihjälklämd av ett två tons husblock skulle lastas om från en lastbil till en annan lastbil.
Olyckan skedde i Åtvidaberg i Östergötland. Omständigheterna kring olyckan kommer att utredas av polis enligt Östgöta Correspondenten. När undertecknad jobbade som yrkeschaufför gjordes aldrig sådana här lyft ensamt utan man var minst två för att minimera riskerna med tunga kranlyft.
Ytterligare en arbetare som fått sätta livet till i en accelererande spiral av allvarliga arbetsplatsolyckor. Det sker i skuggan av en allt sämre arbetsmiljö där resurserna har minskat under den sittande högerregeringen.
Arbetares liv är av mindre betydelse och värde än medel- och överklassens skattesänkningar.
(Se även tidigare inlägg.)
Reinfeldts och Littorins ansvar för de ökade arbetsplatsolyckorna
Åtta gruvarbetare blev igår inlåsta i Malmberget på 1250 meters nivå. En brand i gruvan gjorde att de var i livsfara. Nu slutade det hela lyckligt och ingen kom till fysisk skada. Händelsen var en av många arbetsplatsolyckor som skett i en allt mer accelererad omfattning under de senaste åren. Det har varit byggnadsarbetare som fallit ner från obefintliga byggställningar, det har varit trafikolyckor i samband med arbete och som häromdagen då en arbetare krossades av ett betongblock.
Ökningen av arbetsplatsolyckor har varit påtaglig sedan Reinfeldt tillträdde som statsminister. Detta är givetvis ingen tillfällighet utan en följd av en nedvärdering av arbetsmiljöarbetet som har skett med högerregeringen. Ett av de första besluten som togs var att lägga ner den enda forskningsresurs värd namnet som fanns i Sverige med fokus på arbetsmiljöfrågorna; Arbetslivsinstitutet. Den andra åtgärden var en dramatisk nedskärning av statsmedlen till arbetsmiljöverket och finansieringen av arbetsmiljöombudens utbildning.
De här besluten har fått en omedelbar konsekvens med sämre arbetsmiljöbevakning, färre inspektioner och nedlagd forskning. Detta innebär självfallet att det blir sämre utbildade arbetsmiljöombud och färre inspektioner ute på arbetsplatserna. Därmed ökar risken för både omedvetna och medvetna brott mot arbetsmiljölagen och reglerna som skall skydda löntagarna mot sjukdom och skada. Nu ökar också på nytt både arbetsskadorna och än värre de fatala olyckorna. Människor dör helt enkelt på jobbet och de dör onödigt som en följd av regeringens politik. Politiken har inneburit att människor skadas i värsta fall för livet eller förlorar det för alltid.
Arbetsmiljön är en av de viktigaste frågorna inte bara för fackföreningarna utan lika mycket för seriösa arbetsgivare. För när oseriösa klippare till arbetsgivare börjar konkurrera med löntagarnas hälsa så blir det en omöjlig situation. För är det meningen att vi ska riskera livet när vi jobbar. Ska vi behöva ta onödiga risker för att arbetsgivaren ska göra lite större vinst. Är helt enkelt inte människors hälsa och liv mer värt. Arbetsmiljön borde vara en av de viktigaste frågorna även för politiker i alla partier men för högern är det uppenbarligen inte det – arbetares och löntagares liv och lem är mindre värda i deras ögon.
Det finns en uppenbar cynism i regeringens politik när det gäller synen på arbetsmiljön. Det är inte utan att man kan säga utan att överdriva att regeringen kallt kalkylerar med att sämre arbetsmiljö ger större vinster och därmed utrymme för större skattesänkningar för medel- och överklassen. Regeringen Reinfeldts arbetsmiljöpolitik är inget annat än en ren klasspolitik. Vill man vara riktigt brutal (och ärlig) skulle man kunna påstå att Reinfeldt, Borg och inte minst Littorin har ett antal människors liv på sitt samvete på grund av deras brist på arbetsmiljöpolitik.
Falske fjanten Federley
A
tt säga en sak och sedan göra en annan brukar inte vara ett bra sätt att vinna poäng. Än mindre påstå att man är moraliskt mer högstående än sin omvärld och iklädda sig kläder i lysande färger och kalla sig de förtrycktas riddare. Sedan när verkligheten uppenbaras och där står en falsk fjant som säljer sin s.k. övertygelse för en vattvälling och en garanterad karriär som politiker och påläggskalv.
Så här kan man med rättvisa beskriva centerpolitikern Fredrick Federley. Stora ord, utsvävande åtbörder men inget av värde. Den s.k. liberalismen visar sig inte vara annat än maktkåthet och längtan till de trygga köttgrytorna. Federleys agerande när det FRA-lagen lämnar mycket att lära. Hans påstådda kamp för yttrandefrihet och individens integritet och rättigheter visade sig vara av noll och intet värde när den ställdes mot vad Fredrick själv kunde förlora – en garanterad karriär inom centern som ridare av de bjärta färgernas orden och en lönsam riksdagsplats. T.o.m. kritiken från borgerligt håll är förrödande för riksdagens majoritet och då framstår Federley som den falska profet han är.
Då sålde Federley sina s.k. ideal (ideal som jag inte delar f.ö.) – inte för en vattvälling – priset var riksdagsmannalönen och en hägrande pension. Detta trots stora ord, lysande åthävor och krokodiltårar. Jag har aldrig gillat eller ens känt något respekt för Federley utan betraktat honom som en hype och maktgalen, mediasökande tokstolle. Det betraktades i hans agerande när det salladsbaren i Göteborg, hans inhopp som företagare och inte minst nu när det hettade till kring FRA-lagen.
Lärdom; se upp med falska profeter som den falske fjanten Fredrick Federley !
FRA och yttrandefriheten
I dag verkar det som att riksdagen tar ett beslut som innebär att all avlyssning och postkontroll av alla svenskar blir i praktiken tillåten. En önskelag för totalitära system där respekten för medborgarna minskas till en teknikalitet och några vackra ord i konstitutionen. Lätta att runda och inget att bry sig om.
I Sverige införs i eftermiddag en liknande lagstiftning när den så kallade FRA-lagen införs. En lagstiftning som ger FRA ett carte blanche att kontrollera, avlyssna och lagra alla mail, alla telefonsamtal som smyger sig över svenska gränser. Nu gör de flesta det genom att ett mail inte stannar innanför gränsen utan oftast tar vägen över gränsen för att återvända några sekunder senare. Likaså med mobiltelefon och SMS.
Detta innebär att FRA får i princip rätt att själva bedöma vad de ska kontrollera tack vare den terrorsistnoja som tydligen har gripigt riksdagens majoritet. Att snacket om individens integritet inte är värt pappret det är skrivet på är uppenbart. Så nu sitter borgerliga s.k. liberaler och röstar igenom en lag som möjligen har likheter i diktaturer runt om i världen. Tyvärr är det inte att räkna med att tillräckligt många borgerliga politiker visar tillräckligt av civil-kurage och bryter mot partilinjen.
De borgerliga skyller indirekt på den förra (s)-regeringen som i ett svagt ögonblick la fram ett liknande förslag. Men blir ett då tillbakadraget uselt lagförslag bättre när det kommer tillbaka som ett ännu sämre, ännu mer genomgripande förslag som gör att övervakningen av vad du och jag säger, skriver och tycker kan avlyssnas, läsas och arkiveras.
Vi må hoppas att den svenska staten även i fortsättningen respekterar mänskliga rättigheter och inte blir en diktatorisk stat för då kan varje ord bli en fara för liv och lem. Kritiken mot förslaget har varit förödande. Polisen, SÄPO, enskilda och en stark opinion har varit samfällda i sitt fördömande av förslaget som onödigt, meningslöst, korkat, integritetskränkande och allmänt ineffektivt.
Men inget av detta har tydligen nått fram utan prestigen har fått avgöra och därför blir Sverige i fortsättningen ett land där yttrandefriheten kan hotas och rädslan för att våga säga vad man vill kommer att öka. För vem vet vem som läser, lyssnar och antecknar? Landet tystnar.
(Skrivet onsdagen den 18 juni 2008 15:38)
LO-kongressen - medlemmarna visar att demokratin fungerar
I dag avslutas LO-kongressen. En LO-kongress som varit annorlunda på flera sätt. För det första kan ingen påstå efter den här kongressen att arbetarrörelsens olika organisationer leds av ett gäng medelålders män. Tvärtom, inte bara LO utan även det socialdemokratiska partiet och SSU leds numera av kvinnor, duktiga kompetenta kvinnor. LO:s enhetschefer är i majoritet även de kvinnor.
Det är den första skillnaden. Den andra är, och det är ett potentiellt bekymmer, att LO:s ledning förlorade viktiga frågor på kongressen. Medlemsopinionen, förtroendevalda och ombudsmän på lokal nivå drev igenom en uppfattning som LO:s ledning inte delade.
A-kassan ska vara 90 % och utan karensdagar. Sjukförsäkringen samma sak. Här var det Falköpingskommunalaren Dan Gabrielsson som med retorisk skicklighet och övertygande argumentation vann kongressens stöd och därmed slog LO:s ledning och förbundsledningarna på fingrarna.
Likaså drev två viktiga och stridbara förbund, Byggnads och Transport igenom att LO:s ska verka för att riksdagen inte ska skriva under Lissabonfördraget förrän garantier finns för den svenska kollektivavtalsmodellen.
Man kan ju givetvis säga som en cynisk kongressledamot sa det är bara kongressbeslut och de har ingen betydelse. Må vara så, vi har högaktningsfullt struntat i kongressbeslut eller vart fall glömt dom tidigare. Men de här tre frågorna visar på att det finns en klyfta mellan ledning och ledda. Att det finns en klyfta i synen på hur nära facket ska ligga partiet i dess uppfattning. Hur mycket hänsyn facket ska ta i sina visioner om ett bättre samhälle till politikens pragmatism och (s) möjligheter att driva en sådanpolitik.
Kongressen, dvs de förtroendevalda och ombudsmän på lokal nivå gav sin tydliga signal - inte hur mycket som helst. Och än mer kongressens beslut visar att demokratin inom fackföreningsrörelsen fungerar oavsett vad vissa borgerliga belackare påstår.
Till sist..........
Idag besluta riksdagen om att i praktiken avskaffa den kollektiva sjukförsäkringen för långtidssjuka. De ska istället i värsta fall bli socialfall. En skam som alla har kritiserat med den döva och blinda högerregeringen kör sitt race och skiter i opinionen och vetenskapen. Vet hut, vet sju sorters hur, Reinfeldt och kompani!
Bo Diddley , the originator, är död. Bryggan mellan Chicago-bluesen och rock & roll avled i förråg i sitt hem i Florida. Han blev 79 år. Jag återkommer med mer om gitarrriffets fader.
Två kvinnor
Det är två kvinnor som dominerar LO-kongressen så långt. Två kvinnor som också är liktydigt med svensk arbetarrörelse på 2000-talets första decennium. Två kvinnor som var för sig har tillräcklig karisma för att lyfta arbetarrörelsen till en återkomst till makten vid valet 2010.
Men det är skillnader som märktes under respektive tal. I går höll LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin ett tal som till innehållet var brilliant, tydligt och kampvilligt. Men samtidigt var det uppenbart för var en som lyssnade att Wanja pressad av situationen med en EU-rätt som hotar kollektivavtalsmodellen och en högerregering som gör allt för att facket skall försvagas och Reinfeldts, Littorins, Olofsson och Borgs dröm om en låglönemarknad skall växa fram.
Å andra sidan en resonerande Mona Sahlin som höll ett linjetal med starka ideologiska resonemang. Ett tal som fick hela kongresshallen att ställa sig upp som en man och jubla. Wanja Lundby wedis tal gav intrycket av en pressad LO-ordförande som inte riktigt hade sin själ och sitt hjärta med i kongresshallen på Folkets Hus i Stockholm.
LO och dess femton förbund har pressats tillbaka av en minskande medlemskår medan Socialdemokraterna har allt att vinna för valet är redan förlorat och det kan bara vinnas 2010. Därav en av självförtroende och stridslust Mona Sahlin. Wanja däremot saknade självförtroendet som kanske en följd av fackföreningsrörelsens medlemskris.
Två kvinnor som är tillsammans hoppet för löntagarna och för alla som drömmer om en bättre och rättvisare värld. Ett hopp som kongressen hundratals ombud delar och vill se förverkligat. Den gamle informationschefen på LO myntade en gång tesen at vi aldrig bli nöjda så att vi blir liknöjda i orden Stolt men inte nöjd.
Facket och politiken måste fortsätta att liera sig med varandra allt annat är en omöjlighet som vore liktydig med en facklig och politisk walk over för högern och kapitalet.
Då behövs både Wanja och Mona med självförtroende och stridslystnad!
Ett tilltufsatt LO går till kongress
Lördag morgon och klockan är inte mer än drygt 6.30. Varför vara uppe vid denna okristliga tid (för att vara lördag morgon). Jo om någon timma går mitt tåg till Stockholm och LO-kongressen. Den 26 ordinarie LO-kongressen i organisationens historia. Men även den viktigaste kongressen kanske någonsin då organisationen befinner sig i kris eftersom den marknadsliberala strategin uppenbarligen har fungerat. Men att LO:s kongress är viktig vittnar om inte annat dagens ledare i DN om.
Medlemstappen hos ingående förbund är över 130.000 under det sista året. Att tappa så mycket tar på givetvis självförtroendet och hos LO har det visat sig tydligt eftersom organisationen har varit tyst i stort sett ända sedan regeringsskiftet. Facken togs uppenbarligen på sängen av att den borgerliga regeringen genomförde den politik de vann valet på.
De sista dagarna har dock LO syns i media. Kampanjen riktad till borgerliga politiker för att de ska ändra sig vad det gäller sjukförsäkringen har upprört borgerliga politiker. Vad annars. Man måste väl som politiker stå upp för de beslut som man vill genomföra även om konsekvenserna var långtidssjuka kommer att bli förödande.
Idén om att rikta sig till motståndaren är i sig smått genial eftersom de som redan delar vår uppfattning behöver inte övertygas. Målet har redan nåtts för LO:s del frågan har kommit i centrum och LO har tagit plats i samhällsdebatten för första gången på flera år.
LO börjar sin kongress nu idag lördag. För mig blir den fjärde kongressen. Det blir också min sista eftersom när kongressen släcker ner på onsdag. Efter att allt plockats ner och fraktats bort från Folkets Hus på Norra Bantorget åker jag hem till Östergötland och slutar mitt jobb på LO-kansliet.
En konsekvens av den borgerliga politiken möjligen eftersom medlemstappet innebär att vi är ganska många som lämnar våra jobb på LO och kommer att göra något annat. Jag blir min egen men kommer att fortsätta i princip att göra samma sak som förut men som konsult.
Lördag morgon solen skiner som om den har fått glädjefnatt, sommaren är här och motsättningarna mellan höger och vänster i svensk politik skärps. Vad kan annat ske i den nya sköna nyliberala värld vi befinner oss i. Ska andra värden som solidaritet, gemenskap och rättvisa ha en chans att stå emot högerns anlopp. Det handlar ytterst LO:s 26 ordinarie kongress om.
Littorins skyr den offentliga debatten
Det är en närmast bisarr situation och den skulle givetvis kunna ge undertecknad hybris om det hela inte vore så uppseendeväckande.
I några inlägg (se här och här) har jag kommenterat arbetsmarknadsministerns märkliga prioriteringar vad det gäller att möta kritiken mot hans politik. Kritiken mot försämringarna av a-kassan; massflykten från a-kassorna som en följd av samma politik; nedskärningarna av arbetsmarknadspolitiken som försvårar omställningen till andra jobb; nedläggningen av den viktigaste forskningsresursen kring arbetsmiljön som skedde när Arbetslivsinstitutet stängdes; nedskärningen av medlen till arbetsmiljöombudens utbildning trots att dödsfallen och olyckorna ökar kraftigt på våra arbetsplatser; det allt igenom korkade förslaget om statlig a-kassa osv.
Allt detta vill oppositionen diskutera men Sven Otto vill inte möta sina kritiker i det offentliga samtalet – det räcker med riksdagen tycker Sven Otto och går på hockey istället.
När kraven och kritiken ökar i styrka kommer så blir Littorin som den minister han är tyst som en sju dövsstumsinstitut som den gamle kommunisten Nils Holmberg träffande sa för länge sedan. Littorin vägrar svara journalisterna på Sveriges Radios Studio Ett; han vägrar diskutera med oppositionen men han ägnar kraft åt undertecknads blogg. Varför kan man undra? Jag har inget svar, men känner mig inte speciellt lycklig över arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins uppmärksamhet. Varför, jo den är faktiskt uttryck för en brist på respekt för de folkvalda och väljarna som vill se en offentlig debatt kring arbetsmarknadspolitiken.
Littorin har känt sig besvärad av att jag har kallat honom en besserwisser men vad kan man säga om en politiker som är så säker på sin sak att han inte ens vill debattera offentligt. Han har inte uppskattat att jag jämfört hans uppträdande med en tjurig treårig som stampar i golvet när han inte får som han vill. Sven Otto Littorin uppskattar inte heller att bli beskriven som arrogant men vad är han annars när han inte svarar på journalisternas frågor och vägra halsstarrigt att debattera utan ägnar sin tid åt att besvara min blogg istället.
Nu säger någon givetvis, precis som också jag trodde, att det är inte Littorin som har svarat. Möjligen en pressekreterare eller annan skrivkuli. Om så vore fallet så har Littorin i alla fall godkänt svaren. För vad jag kan se av loggen så kommer svaren från arbetsmarknadsdepartementet. Men än mer, för några dagar sedan fick jag bekräftat av en väl insatt journalist att det faktiskt var Littorin själv som hade skrivet det första inlägget och inget tyder på att det inte är så i det andra fallet då uppgiven e-postadress är den samma.
Ett i sanning intressant perspektiv; Littorin besvarar min blogg bara inom en timma i båda fallen. Det säger lite om Littorins prioriteringar som minister; det säger mycket om hans arrogans och det säger också än mer om Littorins respekt för de folkvaldas och oppositionens krav på offentlig debatt.
Littorin surfar runt
I dagens Studio Ett (Sv Radio P1) ironiserade programledaren över det märkliga faktum att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin tar sig tid att surfa på nätet och leta efter vad som skrivs om honom på olika bloggar. För drygt en vecka sedan skrev undertecknad ett litet inlägg om det faktum att Totto inte hade tid att svara oppositionen på frågor om hans politik. Detta inkräktade på hans tid för att gå på hockey med sin son.
Inslaget konstaterade att Littorin undviker att diskutera sin arbetsmarknadspolitik. Oppositionen är rejält kritiskt mot Littorins eviga duckande att diskutera sin politik i offentlighet. Även borgerliga politiker är kritiska till att Littorin undviker att debattera i offentlighet. Eller som Sven-Erik Österberg sa i inslaget att om inte Littorin trivs med sitt ämbete så bör han fundera på om han ska fortsätta.
Tja, det är något som alla småbarnsföräldrar har att leva med. Tiden räcker inte till. Än mindre om hans politik som skapar en lågbetalt arbetsmarknad modell de anglo-saxiska länderna får fullt genomslag. En arbetsmarknad där det behövs både två och tre jobb för att klara sig. Precis som servitrisen Juliet Almeda Conlin som jag träffade i Los Angeles och intervjuade. Två jobb och en lön på 25.000 i månaden. En lön som ska betala mat, hyra och avgifterna till sjukförsäkring osv. Då blir det svårt att få det hela att gå ihop. I den jämförelsen framstår Littorins problem som ett lyxproblem värdigt en arrogant besserwisser till högerpolitiker som tror att han har svar på alla frågor.
I ärlighetens namn vore det bättre att han använde sin arbetstid att respektera den folkvalda riksdagen än att surfa runt och svara på bloggar som min. Möjligen kan man se det som ett tecken på att bloggarna börjar få en politisk betydelse även i Sverige.
Barnungen Totto stampar i riksdagshusets golv när de besvärande frågorna kommer och gnäller när oppositionen pekar på konsekvenserna av hans politik. Valda han inte själv att bli minister, eller?
Är Miljöpartiet trovärdiga i en vänsterregering
Kan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet bilda en koalition efter valet 2010? Många var förvånade över att de fyra borgerliga partierna kunde klara det. Men de lyckades genom att de lät sig dompteras av ett parti- moderaterna som lyckades skaka av sig sin gamla dammiga image som tokhöger.
Klarar de tre partierna till vänster om den imaginära mitten samma sak? Eller är motsättningarna i sakfrågorna för stora? Vilka frågor kan de klara utan större konvulsioner internt? Det finns ganska många frågor där det finns all anledning att sätta upp frågetecken.
Aftonbladet konstaterar idag att :
"Ändå är det långt kvar innan miljöpartiet är ett trovärdigt regeringsparti. Det är skillnad mellan budgetsamarbete och det kollektiva beslutsfattandet i en svensk regering där alla statsråd måste stå för de gemensamma besluten."
Här ligger kanske också den största stötestenen då miljöpartiet hittills agerat som ett av Machiavelli maktteoretiska tankar påverkat i sin praktik. När man å ena sidan gör upp kring budget med de påtänkta koalitionsbröderna för att samtidigt göra upp om försämringar av arbetsrätten och om en arbetskraftinvandring helt format efter arbetsgivarintressen. Sådana här dribblande kan knappast göra varken Sahlin eller Ohly helt entydigt entusiastiska över ett koalitionssamarbete med Wetterstrand och Eriksson. Frågan är naturligtvis kan man lita på Miljöpartiet när det kommer till den praktiska regeringspolitiken.
Om nu (mp) själva har skapat denna grogrund för misstänksamhet och tvivel så är Ohlys vänsterparti ett annat problem. Inte för (s) i första hand utan för (vp) själva. Partiet behöver ta plats för att inte ätas upp av stora socialdemokraterna. Vänsterpartiet må ha många goda idéer och röner ett förhållandevis stort stöd bland LO:s medlemmar som uppfattar dem som ett vänstersamvete när från tid till annan (s) styr åt höger eller mitten för att bli medelklassens första partival.
För frågan om förhållandet till fackföreningsrörelsen är den största stötestenen för en vänsterkoalition. Tillåts (mp) att agera lika fackföreningsfientligt som skedde när det gällde arbetsrätten och nu vad det gäller att införa en a-kassa som liknar högerregeringens förslag där de kallar detta ”arbetslivsförsäkring” men som innebär ett förstatligande av a-kassan. Det kan aldrig fackföreningsrörelsen acceptera därför blir detta ett enormt problem för en tänkt koalition.
Men vad är alternativet; ska Reinfeldt få fortsätta sitt arbete på att förändra Sverige till ett marknadshimmelrike för de redan starka och rika. Medan resten får leva och försörja sig på en låglönearbetsmarknad.
Problemet plågar säkert Mona Sahlin men det borde vara en signal till både Ohly och Eriksson/Wetterstrand att besinna sig. Vänsterns behov av profilering och Miljöpartiets konfrontation och machiavellistiska politik är de största hindren för en möjlig vänsterkoalition som alternativ till högerns allians.
Till sist……
Det är tragiskt att se Sören Wibe hamna i knät på det politiska skämtet Junilistan. Tragiskt, Wibe hade behövts inom socialdemokraterna.
Barnungen Littorin
Littorin är sur. Han tycker inte om att få besvärliga frågor från oppositionen. Littorin tycker att han är utsatt för en kampanj. Häpnadsväckande att höra från ett ansvarigt statsråd och än mer häpnadsväckande med tanke på den retorik som hans eget parti praktiserat och praktiserar fortfarande. Fredrik Reinfeldts eviga papogejeserande riktat till Mona Sahlin; vad och med vem. Eller hur var det med svartmålningen av Sverige före valet 2006?
Littorin uppför sig som en tjurig 3-åring som inte får det som han vill. Han stampar i riksdagsgolvet och är tjurig för att oppositionen har fräckheten att ställa frågor om hans misslyckade politik. Att riksdagens revisorer har kraftig kritik och alla vänder sig mot förslag som att införa en obligatorisk a-kassa bekymrar inte lille Totto.
Att a-kassorna har förlorat 100.000-tals medlemmar och försämrats lik en av inflation drabbad sydamerikansk ekonomi bekymrar inte heller tjurige Totto. Om inte det hänt vore så allvarligt och kommer att få så allvarliga följder för enskilda där fattigdom är en reell risk likväl för hela svenska samhället ekonomi med en sämre fungerande lönebildning med ökade problem på arbetsmarknaden skulle man skratta åt eländet.
Men lille barnungen Totte är tjurig och irriterad för att han inte kan gå på hockey när han vill det. Men för hela fridens skull - Littorin svara på oppositionens frågor och sluta svamla det eviga mantrat om moderaternas imaginära jobbpolitik.
Socialdemokraterna på rätt väg
Socialdemokraterna och Mona Sahlin har haft ett öppet partistyrelsemöte där (s) jobbpolitik har diskuterats.
Man kan konstatera att socialdemokraterna har tagit åt sig av valnederlaget och söker nu en ny identitet. Problemet med den nya politiken är att den liknar ganska mycket alliansens utom på några områden; arbetsrätten och synen på skattefrågan.
Sahlin signalerade ingen uppgivenhet eller vilja att skrota arbetsrättens grundläggande rättviselinje. Att det skulle bli möjligt med en arbetsgivarnas diktat på arbetsmarknaden är därmed uteslutet även vid ett regimskifte 2010.
Det andra är att socialdemokraterna fortsätter att hävda en solidarisk finansiering av den offentliga sektorn och välfärdsystemen. Inget av de mest rabiata småföretagarna eller nyliberalerna inom arbetsgivareföreningen och näringslivet fick därmed något gehör för sina synpunkter därvidlag.
Att sedan Sahlin och (s) vill göra det lättare visavi byråkratin är ingen negativt. Inte heller att forskning och yrkesutbildning även i vuxen ålder ges utrymme är något negativt.
Borgerlighetens förakt för vuxnas behov av fortsatt utbildning är inget annat än en ideologisk klassläsning och en vilja att skapa en daglönararbetarklass som kan fungera som en konjunkturregulator. Varför nu högerns olika spöken som Maud Olofsson, Anders Borg, Per Schlingmann och Dagens Nyheter lättvindigt bräker som vanligt att socialdemokraterna bara ägnar sig åt AMS-politik säger mer om högerns verklighetsförankring än om (s) politik.
Naturligtvis är det inget fel med att ungdomsskolan verkligen rustar för det kommande arbetslivet med kunskaper men också ett självständigt tänkande och fostrar fria individer. Men att från det gå till att ingen behöver vidareutbildas eller t.o.m. ändra inriktning på sitt arbetsliv och därmed måste ges möjligheten till ny yrkesutbildning.
Högerns förakt för vuxnas behov och inte minst förakt för arbetares förmåga att ta en andra chans i livet är inte bara sorglig utan också högst tveksam då det gör att samhället och därmed vi alla missar talanger och duktiga människor.
(s) förändringar i jobbpolitiken är ett steg i rätt riktning. Det är också bra att politiken lämnar stort utrymme för parterna att komma överens istället för att detaljstyra på deras bekostnad och frikänna dem från ansvar för hur arbetsmarknaden skall fungera; med justa villkor, kollektivavtal och balans mellan parternas olika legitima intressen.
Har rättvisa och jämlikhet någon framtid?
I dagens Aftonblad för den ofta mycket intressante Olle Svenning en diskussion om paradoxen att allt medan arbetarklassens situation i spåren av globaliseringen försämras så går den åt höger. Jobben blir allt mer fordeniserade å ena sidan medan samtidigt å andra sidan klyftorna inom klassen och mellan olika arbetargrupper ökar.
Politiskt har det fått konsekvensen att i Italien ökar arbetarklassens stöd för fascistiska Lega Nord och i Sverige röstade över 10 procent på moderaternas egoistiska höga visa 2006. Vänster förlorar i inflytande genom att arbetarna lockas av högerns olika skiktningar och samtidigt marginaliseras arbetarklassens viktigaste organisation facket.
Den ideologiska kapitulationen från delar av vänsterns och fackens ledarskikt gav förre Metallordförande Göran Johnsson uttryck för i veckan när han sjöng globaliseringens och marknadsliberalismens lov i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. (Med vänstern menas i artikeln de partier som står till vänster om de rent borgerliga partierna; i Sverige dvs. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.)
Tydligare kan inte vänsterns ideologiska vilsenhet åskådligöras. Ekonomismen har ersatt politiken. Marknaden har ersatt det sociala samhällsprojektet på ett sätt som blir allt större problem för en samhällsutveckling mot jämlikhet och jämställdhet. Vi går allt tydligare mot ett samhälle där allt blir en fråga om marknaden och där allt får ett pris.
Vill vi nu ha det så här. De flesta vill nog inte det men problemet, dilemmat, är att det finns inget trovärdigt alternativ som uppfattas som just trovärdigt av bredare kretsar av löntagare. Arbetarklassen har lämnats på stationen när tåget mot framtiden gått. Vänstern både internationellt och inte minst nationellt är förvirrad och saknar som Olle Svenning skriver genomarbetade alternativ till högerns marknadsliberala politik.
Konsekvens blir ökade klyftor, ökade motsättningar mellan olika grupper och minskad räckvidd för vad politik kan göra. Men därmed också minskad räckvidd för demokrati och givetvis blir därmed vissa mer jämlika än andra för att tala med George Orwell.
Det odemokratiska samhället håller på att sakta men säkert växa fram i takt med arbetarklassens disorganisering och politikens marginalisering. Vi ser hur marknadskrafterna allt mer avgör vad som är vår lott och rättighet som medborgare. Vi ser hur demokratins trovärdighet minskar i o m att alltfler främst arbetare antingen röstar på högerextrema, nationalistiska och främlingsfientliga partier eller helt enkelt stannar på sofflocket.
Hur har det då kunnat bli så här? En viktig orsak är att i takt med marknadsliberalismens ökade inflytande så har också medelklassens politiska intressen allt mer fått utrymme. Medelklassens intressen har alltför länge fått domptera även vänsterns politik. Rekrytering till vänsterns olika partier har dominerats av medelklassen precis som medelklassen har allt mer blivit synonymt med den offentliga byråkratin. Vänsterpartierna i brist på analys och politisk kompass har också sneglat allt mer mot mitten och därmed lämnat arbetarklassen och dess politiska behov bakom sig. I Sverige bidrar vänsterns oförmåga att skaffa sig verktyg för opinionsbildning. Det finns ingen arbetarpress och närvaron på webben är inte speciellt framgångsrik än så länge för att ta några exempel. Detta samtidgt som det blir allt mer uppenbart att utan ekonomiska resurser är kampen om opionen förlorad på förhand.
Det är mer tydligt ute i Europa än i Sverige. Det är uppenbart i Danmark och viss mån Norge. Hittills har svenska politiska förhållanden inte påverkas på samma avgörande sätt som i Danmark exempelvis. Det har berott på att de svenska facken har varit så pass starka med över 80 procents organisationsgrad. Men nu när den minskar och om den minskar ytterligare mot en europeisk nivå då kommer vi att se en parallell till europaförhållanden inte bara på arbetsmarknadens villkor utan också på den politiska arenan i Sverige.
Ett skrämmande perspektiv som kommer att få ödesdigra konsekvenser även för i "ankdammen" Sverige och kan komma att slå sönder vår dröm om ett bättre liv och ett rättvisare samhälle. Olle Svennings artikel i Aftonbladet är därför viktig att reflektera kring. För vår nutid men inte minst för vår framtid om det skall finnas en sådan för alla inte bara de rikaste och den självgoda självspeglande medelklassen. Det var väl någon som sa att alla skulle med, eller hur?
Demokratierna sviker Kinas oppositionella
Märkligt vad flata vi är i väst inför den kinesiska diktaturen. Det är snart bara Jan Myrdal och Lars Leijonborg som öppet hyllar regimen medan resten av politikens etablissemang antingen håller tand för tunga eller bara blundar för den kinesiska statsledningen repression mot oliktänkande.
När den sovjetryska statsledningen bar sig lika dant åt så var det med rätta ett skrivande och protesterande. Men naturligtvis Sovjet var ingen stor marknad för västvärldens varuproducenter. Det fanns helt enkelt inga snabba stålar att håva hem därifrån.
Nu gäller det Kina och här finns den snabbast växande marknaden i kanske hela världen. Om då oliktänkande skickas i avskyvärda fängelsehålor, om tibetaner skjuts på gatorna eller om journalister tystas med fängelser och tortyr liksom de 10.000 bloggare som har enligt Aftonbladet tystats genom av deras bloggar helt enkelt släckts ner.
Kina uppmärksammas nu på grund av att det nu är bara veckor innan OS ska starta i Peking. Världens idrottsmän skall dit och tävla om gyllene medaljer och outsinlig ära. Men inte bara det de kommer att bidra med att ge glans till en av de mest hårdhänta diktaturerna i världen. Precis som skedde exempelvis vid Berlin-OS 1936. Hitler vann goodwill på demokratiernas flathet inför naziväldets skådespel.
På samma sett som det sker nu. Demokratierna är över hövan hovsamma gentemot den kinesiska diktaturen och låter inget störa OS-spektaklet. Därigenom får också demokraterna blodstänk på sina händer och kommer att ha ett stort ansvar i vad som händer de kinesiska oppositionella som fängslas och möter en oviss framtid. Allt medan spelen går vidare och affärerna frodas. Politikens cynism kan inte bli tydligare.
Är (s) alternativ på 1:a maj: "Plaskdammar åt alla" och "Nationellt handlingsprogram mot mördarsniglarna"?
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
I ett gråkallt och allt annat än gästvänligt väder var det 1:a maj demonstration i Linköping även detta år. Ovanligt många hade trotsat det usla vädret trots att Norrköping-Linköping i år hade sitt huvudsakliga firande i Norrköping med musikfest och annat på flera håll i stan.
Kritiken mot regering var stark naturligtvis men på något sätt var parollen i Linköpings 1:a majtåg ett tecken från skyn om det ideologiska tillståndet "Plaskdammar åt alla" ett tecken i skyn på vårt partis svaghet att bjuda högljutt, kraftfullt och väl ideologiskt genomtänkt motstånd mot högerregeringens systemskifte på område efter område. Arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken och den fortsatta jakten på arbetslösa och sjuka.
När partiet gör en stor affär av mördarsniglarnas framfart samtidigt som exempelvis i Linköping socialbidragen har fördubblats och ungdomsarabteslösheten dramatiskt har ökat tack vare regeringens högerpolitik.
Var är krigsförklaringen mot anloppet mot löntagarna; var är Mona Sahlin i kritiken. Varför är fackföreningsrörelsen så tyst när det nu gäller. Nu när den sista striden verkligen verkar stå för dörren. Vi har förlorat det ideologiska initiativet (förhoppningsvis tillfälligt bara) och sitter på bänken och ser hur högern regerar i dubbel bemärkelse. Detta trots det stora missnöjet och misstron med högerpolitiken.
Gapet mellan blocken är jättelikt men samtidigt, i vart fall enligt, SIFO går det personliga förtroendet för respektive partiledare högerns väg. En paradox men en viktig sådan. Oppositionens ledarskap är otydligt och osynligt. Att oppositionen leder så starkt beror snarast på svenskarnas grundmurade övertygelse om att solidaritet och att kollektivet bättre kan lösa våra gemensamma problem än egoismens höga visa som Firma Reinfeldt U.P.A. skrålar för full hals.
Den dag då den övertygelsen börjar ifrågasättas då är folkhemmet och dess tanke om att alla ska ha plats även i finrummet som Per-Albin Hansson skrev en gång helt överspelad och historia. Det kan gå fortare än vad vi tror är jag rädd. sedan sitter vi där och med Olle Adolphssons "tycker skjortan är vrång"!
Vatten, vatten, vatten
Inte bara trafiken är ett miljöhot i Los Angeles utan även vattenet är allvarligt hotat.
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
Vatten, vatten, vatten. Vi är beroende av vatten för vårt livs existens. Men vårt vatten är hotat. Dels av miljöföroreningar men också av giriga storbolag som köper upp vattnet i olika länder för att göra business av det.
Ett annat hot mot vårt vatten är föroreningar som det som Aftonbladets gratistidning .se beskrev igår. Man skrev att halterna av medicinrester i Stockholms drickvatten börjar bli så höga att det kan t.o.m. bli en hälsorisk för Stockholmarna att dricka vattnet. Reningsverken i Stockholm klarar inte längre att rena vattnet meddelade .se.
Allvarligt naturligtvis eftersom vi är beroende av vattnet för att överleva som människor. New Yorks vatten är bättre i det perspektivet trots att det luktar och smakar som en simhall (det gör vattnet nästan överallt i USA faktiskt).
I Los Angeles hotas vattnet istället av amerikanarnas förkärlek för Light-Cola eller Diet Cola som det heter där. Sockerersättningskemikalierna kan inte brytas ner i reningsprocessen och halterna ökar successivt till att på sikt bli så höga att vattnet riskerar att bli giftigt! En utveckling som skrämmer.
Vi människor är konstiga. Vi låter vårt viktigaste livsmedel antingen säljas till högstbjudande, förgiftas av läkemedelsindustri eller Coca-Cola. Är vi inte kloka eller!?
Politiken inte SIFO avgör valet 2010
I dag presenteras ännu en opinionsundersökning, ännu en i raden av alla dessa som i stort konstaterar att gapet mellan blocken fortsätter vara stort till vänstern fördel. En del socialdemokrater verkar få panik när partiet har gått ner med knappt två procent samtidigt som vänsterpartiet ökar med någon procent.
Vad som är intressant är snarare två andra siffror i undersökningen. Den första visar att det är relativt stabilt, några procent eller halvprocent hit eller dit - alltså det är ganska stabilt i valmanskåren. Men hela 14 procent har inte bestämt sig för vad de skulle rösta på idag. En hög siffra som i sig kan omkasta alla spekulationer om framtida regering vid valet 2010.
Den andra siffran är att inget av småpartierna i nuvarande riksdagen ligger under 4 procent. Det innebär att varken kristdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet ligger inom en farozon enligt SIFO. En viktigare siffra än några smärre procentförändringar uppåt eller neråt för blocken eller ett visst parti.
Gapet fortsätter att minska men jämfört men är fortfarande exceptionellt stort - mer än 13 procent.
Socialdemokratin och hela vänsterblocket måste nu formulera en alternativ politik till den egoismens höga visa som högerregeringen för. De tre partierna måste med ödmjukhet och politiskt förstånd formulera en arbetsmarknadspolitik som inte bygger på att det ska formeras en låglönearbetsmarknad. En skolpolitik som ligger i linje med föräldrar och elevers önskemål och där inte bristerna i den socialdemokratiska i många stycken tidigare misslyckade skolpolitiken få blir måttstocken. Men inte heller kaserngårdsmentaliteten från Björklund blir det enda alternativet.
På politikområde efter politik måste de tre partierna mejsla fram en trovärdig politik och då kan man inte som Ohly säga att det ordnar sig efter valdagen. Det gör det inte. F.ö. behövs Ohlys parti som en vänsterkraft som kan bli en gårdvar gentemot Miljöpartiets flirtande med högerregeringen framför på arbetsmarknadspolitikens område. Detta i de fall (s) misslyckas med detta.
Ett par procent hit eller dit avgör inte - det gör politiken.
Protestera mot Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna
Ännu en vecka har gått. En vecka som politiskt har präglats av diskussionen om Peking-OS. Bojkott, politiska demonstrationer eller ej. Att människor runt världen är upprörda och förbannade är inte att ta miste på. Var än facklan kommer så är det stora och ibland även våldsamma manifestationer.
Att beslutet att förlägga OS till Kina skulle vecka uppseende och politiska protester borde de flesta a insett. Men när stofilerna i IOK låter andra intressen än mänskliga rättigheter och liknade få vika för affärsintressen och det kryperier som numera sker för den s.k. kommunistregimen i Kina så får ev. ideologiska hänsyn vika för de snöda ekonomiska intressena.
Annars så arroganta och kritiska debattörer mot diverse vänster eller påstådda vänsterregimer är nu försiktiga och närmast tysta. Det kostar nämligen inget på att kritisera Kuba och Nordkorea men Kina är en ekonomisk stormakt och en gigantisk marknad för affärsintressena och stora företag.
Här finns en växande medelklass, med pengar, här finns billig arbetskraft och här finns möjligheter till gigantiska vinster. Då blir mänskliga rättigheter för tibetaner och löneslaverna i Kina av noll och inget värde. Penningen går före givetvis och därför kryper även Reinfeldt och vill inte stöta sig med sina kinesiska kollegor. Serviliteten och tystnaden kommer därför att bli Reinfeldts motto nu när han reser över till det gigantiska landet i Öster.
Sedan att omvärlden och mer rakryggade kritiker på olika håll kommer att se dubbelmoralen och fegheten i Reinfeldts resa är en annan sak.
Fackföreningsrörelsen runt världen har initierat en budkavle som protest mot förhållandena i Kina och de bedrövliga arbetsvillkoren som Kinas arbetare lever under. Protestera även du på http://www.catchtheflame.org/
Några musiktips som vanligt går inte att låta bli:
When The Levee Breaks (Uncut)
En samling som kom gratis med nya numret av Uncut. En alldeles utmärkt samlig av relativt udda bluesspår. Eller vad sägs om Tiny Bradshaw The Train Kept A-Rollin´ eller Memphis Minnie When The Levee Breaks. Godis!
Billy Lee Riley Red Hot (Charly)
Underskattad och I Europa stort sätt okänd rocka-billy. Riley spelade in under några år på mitten av 50-talet på Sun några av de vildaste spåren i hela södern.
Howlin´ Wolf Live In Europé (Music Avenue)
Chester Burnett som de gigantiske 150-kilos man hette. Skrämmande enligt de som träffande honom med en tordönsstämma och musik djupt rotad i söderns och de svartas traditioner. Blues när den är som allra bäst som i den här inspelningen från Bremen 1964.
Till sist.....
Märkligt min förra post här lästes av nästan rekordmånga men ingen kommenterade. De sedvanliga nyliberala skribenterna var tysta som sju dövstumsinstitut. Var ämnet för känsligt månne?
Trevlig helg!
Medelklassens hegemoni är ett hot mot demokratin
Jag är socialdemokrat. Jag är det av övertygelse och inget annat. Grundideologin tilltalar med sin grundtanke att alla människor är lika mycket värda. Ingen är för mer än någon annan.
Aftonbladets Lotta Gröning diskuterade den 7 april varför de politiska partierna tappar medlemmar. Hennes kritik är intressant då Lotta berör en mycket öm punkt - medelklassens våta filt över det politiska klimatet. Den politiska debatten och partiernas företrädare är alla med få undantag sprungna ur medelklassens värld. Det är medelklassens yrken som syns på valsedlarna, det är medelklassens värderingar som hörs i debatten och det är medelklassens värderingar som dominerar.
Det är sällan man hör eller ser vanligt folks verklighet. De lågavlönades problem och glädjeämnen. De arbetslösa ses som en samhällsbelastning. Att vara hemma hos sina sjuka barn eller t.o.m. själv råka bli sjuk betraktas som ett snyltande på medelklassens välfärd.
Den här "middle-of-the-road" tolkning av verkligheten gör att en stor del av arbetarklassens medlemmar avstår från att delta i den politiska processen. De avstår från att vara politiskt aktiva och därmed lämnas också fältet fritt och den politiska spelplanen helt i händerna på just den redan dominerande medelklassen som kan glädja sig åt en ideologisk hegemoni.
De som med sitt arbete bär upp samhället blir istället stämplade som snyltare, parasiter, okunniga och kort sagt en belastning i den uppblåsta medelklasens världsbild. För när man sätter måttstocken efter de som redan har välavlönade jobb, de som redan är välanpassade och inte bryter normen och låter medelklassens bli normen för alla samhällsvärderingar och tolkare av samhällstemperaturen blir det ett hot mot en verklig demokrati. För hur kan vi ha en fungerande demokrati när 2-3 miljoner medborgare döms ut som parasiter och en samhällig belastning.
Under ett par år i slutet på 1990-talet och början av det nuvarande årtiondet var undertecknad LO:s projektledare för det som kom att kallas 100.000-projektet. Syftet var att LO:s förbund skulle värva så att det fanns 100.000 socialdemokrater ute på arbetsplatserna för att LO-medlemmarnas verklighet skulle komma in i politiken. Projektet hade sina brister men en erfarenhet var att de som redan var etablerade i partiet, främst människor sprungna ur medelklassen var inte så förbaskat sugna på att få nya partikamrater.
Problemet var inte att få igång nya föreningar eller att hitta intresserade arbetare som ville bli medlemmar. Det var det inte då och hade inte heller när LO hade drivet det s.k. demokratiprojektet under mitten av 1990-talet. Problemet kom efteråt.
Nya (s)-föreningar bildade på arbetsplatserna togs inte så sällan emot med armbågen av arbetarkommunerna och därmed också kom att dö sotdöden. Det var tydligt att medelklassens hegemoni gällde även inom socialdemokratin när de vackra orden skalades av och den bistra lokala verkligheten blev synlig. Medelklassen vill inte att arbetarklassen skall lägga sig i politiken är min slutsats.
När Lotta Gröning den 7 april skrev om de politiska partiernas kris har hon helt rätt i sin analys. Hon bara bekräftar det jag insåg för 10 år sedan. Partiernas kris är demokratins kris och huvudorsaken är medelklassens självupplåsta hegemoni över politiken.
(Vissa rättelser och förtydliganden gjorda kvällen den 9 april.)
Facket och ungdomarna
I går kväll var det debatt hos Janne Josefsson. En förvirrad och kaotisk debatt om facket och ungdomar. Alla var med och alla tyckte något. Problemet var att alla tyckte samtidigt på vanligt Janne Josefsson-manér. Kort sagt det blev mer som polsk riksdag än en seriös debatt om ett av fackets stora framtidsfrågor - hur ska facket kunna överleva i den nya sköna värld vi lever i.
Man kan ju närma sig problemet på minst två sätt. Det ena är med skygglappar och skylla på högerregeringens anti-fackliga politik. En politik som liknar Thatchers i England på 1970-80-talen. Som min kollega på brittiska TUC, Mike Smith, sa när han fick beskrivet vad som skedde i Sverige:
- Er regering har samma strategi som Thatcher hade mot TUC, kommer ni på hur ni ska möta den politiken hör av er!
Debatten igår gav inga svar. Men en deltagare sa något som fångade mina öron. Han menade att facket måste kämpa mer och på ett öppet sätt gentemot dåliga arbetsgivare. Facket har tyvärr blivit alltmer anonymt under de senaste årtiondena. Det har skett en centralisering av organisationerna och det har blivit svårare att möta fackliga företrädare ju mer industrisamhällets stora produktionsenheter, dvs. fabriker och industrier, förbytts mot små arbetsplatser. Små arbetsplatser där den fackliga organiseringen kräver andra arbetssätt än fabrikens klubbar och klubbexpeditioner.
Det känns ibland som om vår fackliga organisering saknar sina barfotaorganisatörer och agitatorer som möter medlemmar och de ännu inte medlemmar på deras villkor. Facket måste förändra sitt arbetssätt. Varför inte stänga alla expeditioner, LO-kansliet, förbundskontor två dagar i veckan och gå ut på arbetsplatserna och prata med personalen. Varför inte!?
Det finns en annan dimension i fackets, vad Josefsson kallade, kris. Vi har om än tillfälligt förlorat den ideologiska striden med högern och nyliberalerna. Vi förmår inte sätta dagordningen och förklara och agitera för vår solidariska människo- och samhällssyn. Vi har förlorat den till egoismens höga visa där var och en är sig nog.
Ska facket överleva på sikt och vinna den nya generationen löntagare och arbetare måste vi möta ungdomarna redan under skoltiden, vi måste utveckla vårt förhållande till internet, vi måste föra samhällsdiskussionen på de villkor som finns idag. Facket och arbetarrörelsen kan inte vara utan media som är idag. Facket kan inte heller trava patrull efter vad den socialdemokratiska partistyrelsen tycker. Facket måste vara vad Erlander sa en gång - en vänlig pådrivare. Och vill jag tillägg en gårdvar mot nya högersvängar som under Perssons tid.
Facket är den enda kraft i samhället som kan försvara löntagarnas intressen. Utan facket kommer vi att få ett samhälle som vi inte vill ha. Ett samhälle som är en dröm för den som är rik, välutbildad och stark. En mardröm för alla andra.
Till sist......
Några plattor som du kanske missade:
Nick Lowe At My Age (Yep Hog 2007)
Bitterljuvt mästerverk från pub-rockens gudfader.
David Ackles 1:st (Elektra 1968)
Brilliant singer-songwriter första platta som innehåller den fantastiska The Road To Cairo i originalversion.
Sheryl Crow Tuesday Night Music Club (A & M 1993)
Det luktar liten sliten sydstatsklubb och Sheryl röst skär som en skalpell genom rökdimmorna.
James Dean Bradfield The Great Western (Columbia 2006)
Manic Street Preachers sångarens soloplatta från 06 som är en utmärkt liten Manic platta I förklädnad. Det låter, det känns som Manic men är det bara delvis. Utmärkt för mörka kvällar!
Jackie Greene American Myth (Verve Forecast 2005)
Thinking mans rock. Svärta och dystopia. Brilliant - ett måste.
